Brölsaxen i våra hjärtan #2: Really Dave Matthews

En av mina inkörsportar till att börja uppskatta detta ibland kontroversiella instrument var Don Lennons fantastiska sång "Really Dave Matthews". När man skall lära sig att uppskatta något som man förut bara skrattat bort är ironi ofta ett bra hjälpmedel, så gick det i alla fall till i det här fallet.


Don Lennon är en lustig indiepop-figur som befinner sig i ett ganska svårdefinierbart gränsland mellan ironi och allvar. Hans texter är ofta väldigt komiska, men det är svårt att avgöra hur mycket han egentligen skämtar. På hans andra skiva sjunger han om sin debutskiva och förklarar bland annat hur en bas låter ("boom boom boom boom"). Det här är en ganska bra beskrivning av honom:

“As the Jerry Seinfeld of songwriters, Lennon makes singing about nothing sound downright philosophical: His first album was about going to parties and grad school, while his self-titled second effort concerns, well, playing that first record in clubs. If he didn't sing in such a deadpan way, you probably wouldn't get the joke; if he didn't play such catchy melodies, you wouldn't want to get it.”
-Dan Strachota, SFWeekly on Don Lennon

På tredje plattan, "Downtown", sjunger han mycket om pop- och rocklegender, bland annat figurerar John Cale från Velvet Underground och Lenny Kravitz i texterna. Dave Matthews Band föräras hela två sånger, och det är alltså i en av dessa som en av de första brölsaxar jag verkligen gillade förekommer.

Texten är underbar, han beskriver en tid då Dave Matthews Bands musik fyller luften. "I couldn't say I liked it but it had a real distinctive sound", sjunger Don. Sedan träffar han en flicka som gillar Dave, och han tvingas modifiera sanningen en smula för att vinna hennes gunst:

"I had a hard time making friends
until this girl just down the hall
asked me to come into her single
she had dave's poster on the wall.

When we were talking on her bed
she accidently touched my hand.
I was so happy that I lied
and said 'I like Dave Matthews Band'"

Brölsaxen i den här låten illustrerar Dave Matthews röst, det följer ett ganska långt solo med inte mindre än två (!) saxofoner inblandade efter de lysande textraderna:

"When the lights go down
and the crowd goes wild
and he steps on stage
and he puts on his guitar
and the bands already playing
as he steps up to the mic
that's when you hear Dave's voice
and there's no mistaking it

*långt brölsaxsolo*"

Först tyckte jag mest det var kul att de lät Dave Matthews röst illustreras av något så osmakligt som två brölsaxar, men efterhand märkte jag att jag verkligen gillade solot och det blev faktiskt småningom en inkörsport till Clarence Clemons och övriga titaner inom genren.