Klarinetthelgen som gick

Salome håller fram Johannes döparens avhuggna huvud, i en uppsättning av Salome 

på Metropolitan Opera 1907. Bild från wikipedia.

Det var en bra helg för klarinetter. I fredags var jag på Kungl. operan och hörde Richard Strauss fantastiska häxbrygd till opera Salome från 1905, där klarinetterna ylar modernistiskt redan i första scenen, ”Wie schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht” där den kungliga vaktens chef Narraboth beundrar den vackra (men galna) prinsessan Salome, samtidigt som den infångade predikanten Johannes (döparen) hörs från sin fångenskap. Därifrån ballar det bara ur ytterligare i självmord, mord, incestuös stämning, och mildare nekrofili. Inte sällan ackompanjerat av dekadenta klarinetter, på sätt som illustrerar vilket fantastiskt instrument detta är.*

Sedan idag var jag i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på studenter från KMH framföra mässor av Sven-David Sandström och Igor Stravinskij. Stravinskijs jämntjocka verk var inget att skriva hem om men Sandströms var riktigt, riktigt bra. Frihetsmässan, som uruppfördes 1996 och är en mässa med den traditionella Kyrie till Agnus Dei-inramningen fast med texter från Tomas Tranströmers dikter, har två solister, sopran och klarinett, och som J. konstaterade så ligger de så nära varandra att de nästan smälter ihop som två röster i en fantastisk klanglig kombination. Istället för dekadent, modernistisk och proto-jazzig var klarinetten här himmelsk.

Vi har tidigare här på bloggen hyllat oboerocken, symboliserad av Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher (och har på sistone också gång på gång lyssnat på Wayne Shorters sopransax hos Joni Mitchell); kanske är det dags att vi ger också oboens träblåskollega klarinetten samma erkännande.

*Alex Ross skriver i sitt mästerverk The Rest Is Noise elegant och träffsäkert om Salomes stil och tonspråk:

”At the climax, the head of John the Baptist lies before Salome on a platter. Having disturbed us with unheard-of dissonances, Strauss now disturbs us with plain chords of necrophiliac bliss. For all the perversity of the material, this is still a love story, and the composer honors his heroine's emotions. 'The mystery of love,' Salome sings, 'is greater than the mystery of death.' Herod is horrified by the spectacle that his own incestous lust has engendered. 'Hide the moon, hide the stars!' he rasps. 'Something terrible is going to happen!' He turns his back and walks up the staircase of the palace. The moon, obeying his command, goes behind the clouds. An extraordinary sound emanates from the lower brass and winds: the opera's introductory motif is telescoped--with one half-step alteration--into a single glowering chord. Above it, the flutes and clarinets launch into an obsessively elongated thrill. Salome's love themes rise up again. At the moment of the kiss, two ordinary chords are mashed together, creating a momentary eight-note dissonance.
The moon comes out again. Herod, at the top of the stairs, turns around, and screams, 'Kill that woman!' The orchestra attempts to restore order with an ending in C minor, but succeeds only in adding to the tumult: the horns play fast figures that blur into a howl, the timpani pound away at a four-note chromatic pattern, the woodwinds shriek on high. In effect, the opera ends with eight bars of noise.”