I den sena eftermiddagssolen sitter jag i den lilla trädgården utanför vår lägenhet och ser humlorna tumla runt i lavendeln. I bakgrunden böljar sommargräset i vinden halmgult och torrt. Med hälarna mot de varma terrakottaplattorna på uteplatsen kommer jag att tänka på en resa för nu nästan ett decennium sedan som jag skrivit om här på bloggen.
Det var en besjälad resa full av intryck som var starkare än det mesta jag upplevt både dessförinnan och därefter. Och här på seneftermiddagen är det en särskild händelse som dyker upp i minnet. Jag hade varit på fest i byn och kommit hem sent. Efter att rejält berusad ha ramlat i säng vaknade jag en kort stund senare av ett starkt illamående. Det sista jag minns är att jag kastade mig ut från skjulet där jag sov för att kräkas i den beckmörka trädgården. Sen vaknade jag liggandes i rabatten när det ljusnade, alltså ett antal timmar senare, av att familjens hund bökade med sin nos i min hand. Jag gick tillbaka till min säng och sov som ett barn till långt in på förmiddagen.
Och jag kommer att tänka på att jag ju inspirerades till att skriva en dikt om den här händelsen. Jag letar fram den i telefonen och tänker att den kunde passa på bloggen.
Fiesta
Vi drog oss genom kvällen mot larmet från byn
Ljusen flöt ut i mörkret,
Utgjöts som olja på den fuktiga luften
Gränderna svarta och våta av dagg
Den lilla skaran på torget var redan långt inne i dimman
De tog oss med in dit
Avslöjade sina outtalbara namn
Lät oss smaka på de lokala specialiteterna
Jag vet inte hur lång tid som förflöt men jag minns att jag sprang
Dock inte att jag föll
Inte att gryningen kom
Inte att hundarna vaknade och började söka av trakten
Jag minns bara ett töcken av grå morgon
Jordens absoluta hårdhet och den svarta blöta nosen som bökade i mina händer
Friden som rådde
Ett slags nåd i tomheten
Naken återvände jag till mitt rum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar