LIL-kvalitetsmärkta uteställen #7; Blecktornskällaren

Under de senaste åren har jag vid ett par tillfällen av en slump hamnat på kvarterskrogen Blecktornskällaren på Ringvägen i Stockholm. Det var inte förrän häromveckan jag gjorde ett aktivt val att ta mig dit, vi var då en stor gäng som befann oss vid skanstull en fredagskväll sugna på att ta en öl. Jag kom att tänka på Blecktornskällaren eftersom det, de gånger jag varit där, alltid funnits många lediga bord där, och fem minuters promenad senare befann vi oss där. Vi blev inte besvikna.

Precis som jag mindes det var det ett sunkhak av bästa märke, med billig öl (med Stockholmsmått mätt - 36 kronor för en 0,4 stor stark) och gott om plats. Att kalla personalen trevlig vore en överdrift, men lika osant vore det att hävda motsatsen. Det som dock var grädden på moset var musiken - på föredömligt låg volym spelades ett pärlband av hits från 1960-talet. Artister som Bob Dylan, Beatles, Beach Boys, Stones, Van Morrison, Stevie Wonder, Kinks och Turtles turades om att förgylla aftonen. Vi var de enda gästerna, förutom ett gäng söderalkisar som hängde i baren och några stackare som satt vid jack vegas-maskinerna.

Sedan dess har jag varit där ytterligare en gång med mycket gott resultat. Då visades Barcelonas ligamatch mot Valencia på storbild och en någorlunda trevlig och framför allt Göteborgs-vänlig Bajen-supporter talade med oss om världsläget.

Blecktornskällaren har allt det man vill ha av en sunkpub; billig öl, gott om plats, och bra musik på låg volym. Att stället självmant kallar sig för 'bleckan' och har sloganen 'go stämmning. go mat. gott folk' (stavat precis så) är en liten twist som sätter pricken över i:et. Vi ses på bleckan!

The Courage of Others revisited

Det var med, som tidigare nämnt här på LIL, väldigt högt ställda förväntningar jag tog mig an Midlakes tredje fullängdare "The Courage of Others". Föregångaren "Trials of Van Occupanther" är i mitt tycke 00-talets bästa platta och i intervjuer inför detta skivsläpp har bandledaren Tim Smith nämnt spännande influenser som Fairport Convention och Sandy Denny.

Det är inte utan vånda som Texas-bandet lyckades slutföra detta album, för drygt ett år sedan kasserades allt material som spelats in och bandet började på ny kula. Att det är ett noggrann och välgjord skiva råder det inga som helst tvivel om - och det är verkligen imponerande hur lite ambivalensen inför uppföljningen av 2006 års skivsuccé har påverkat slutresultatet. Det låter solitt, helgjutet och väldigt självklart.

"The Courage of Others" är inte en insmickrande skiva. Den är inte gjord för publikens skull, söker aldrig din bekräftelse och även om Midlake har lyckats hamna märkligt rätt i tiden med sin skäggiga och stämsångstäta musik är det så långt ifrån "hippt" man kan komma. Istället drivs bandet av en slags inre nödvändighet, av längtan efter det enkla och ursprungliga livet förr i tiden. Och då talar vi inte om 1960-talet, utan snarare 1860-talet.

Med väldigt höga förväntningar är det lätt att bli besviken, och jag jublade inte högt första gången jag lyssnade igenom "The Courage of Others". Det är en av vemod präglad samling låtar där Tim Smith genomgående sjunger med en ibland nästan irriterande sorgsen likgiltighet. Det finns ingenting som skriker efter uppmärksamhet, inget som är gjort för att skapa rubriker eller ens uppskattning. "I just want to be left to my own ways" är en kännetecknande textrad från skivan som helhet.

Samtidigt som det finns en kärv ton som präglar skivan och omedelbara låtar i stil med "Roscoe" och "Head Home" från förra skivan lyser med sin frånvaro finns det en innerlighet och tyngd som långsamt har krupit in under mitt skinn. Efter flera genomlyssningar börjar en gitarrpassage, ett flöjtsolo, eller ett trumfill pocka på uppmärksamhet och utan att jag riktigt vet hur det har gått till befinner jag mig i Midlakes värld där poetiska textrader som "ancient light through these woods" räddar min dag.

Trots bristen på "hits" och den uppenbart trubbiga oviljan att göra det förväntade lyckas "The Courage of Others" träffa helt rätt och eftersom skivan är så otroligt välgjord in i minsta detalj finns det stor chans att den kommer hålla lika länge som föregångaren, Det finns inte ett gitarrljud som inte är perfekt, inte en dålig textrad, inte något som inte håller en djupare granskning. Fortfarande, efter en månads lyssnande, växer skivan vid varje lyssning och det finns ingenting som tyder på att den utvecklingen håller på att stagnera.

Ölkultur

Vill gärna tipsa om en fantastisk blogg som känns besläktad med Längre inåt landet, Ölkultur med David & Fredrik. En blogg av och för ölnördar utan (nåja) för mycket snobberi eller 'förståsigpåande'.

Se bara på den här väldigt trevliga videorecensionen av Oppigårds Amarillo Spring. Än så länge ligger vi på Lil ganska duktigt i lä vad gäller kunskap, våra öltest bygger snarare på lustiga associationer än fakta, men Rom byggdes icke på en dag. För övrigt bär alla vägar till Rom.

Ny låt med Johannes Vidén

Johannes Vidén har en ny låt uppe på youtube, "Det kommer ordna sig". Helt otroligt bra!!!!

Tyskt öltest vol.2

Tyskland. Drömmarnas land, åtminstone för alla som liksom LIL-redaktionen är vänner av stora öl, stora korvar, surkål, handboll och stora mustascher. Min senaste vistelse i Tyskland var en turné med Göteborgsbandet Next Stop:Horizon, och även om både öl- och korvkonsumtionen blev något snålare än vad jag hade hoppats på var det väldigt trevligt.

Folk i Tyskland är vänliga, och jag tycker nästan att tyskarna känns mer som ett broderfolk än vad danskarna och norrmännen gör, vad kulturen beträffar. Jag kan förstås ha fel, och förmodligen är jag färgad av att jag under stora delar av mitt liv hyst en stor fascination för det svart-röd-gula folket, inte minst tack vare Jürgen Klinsmann och Rudi Völler.

Denna gång bjöd de (tyskarna) på så vitt skilda upplevelser som konstnärskollektiv i Chemnitz (f.d. Karl Marx-Stadt), bondgård i södra Tyskland, med kalvfödsel och allt, gala för hemlösa med hundar i Leonhardskirche i Stuttgart, osv.

Mellan varven hann trots allt några öl smeka min strupe, och här kommer mina omdömen. Spök-testare är sångaren och artisten Pär Hagström, håll till godo!



Landwehr-bräu Edel 2-

Inköpt på en bensinmack, och det märktes! Smakade parfym eller wc-anka, en ointressant fulöl som inte kändes färdig. Känslan att vara framme i Notzingen efter en hel dags bilfärd drev ändå upp betyget till en svag tvåa.


Landwehr-bräu Dunkel 1

Ännu värre än föregående, förmodligen för att jag tycker mindre om den här sortens öl, men den var verkligen vedervärdig. Bajs, parfym och blask i ölform.



Köstritzer Edel Pils 2

Stabil lager med stråk av fult, intetsägande och lättglömd.



Kaiser Weizen 4

Detta var en av höjdpunkterna på resan, då vi besökte den lokala puben i nyss nämnda Notzingen (en by på 300 invånare). Vi var enda besökarna i en pub som såg ut att ha stått orörd sedan 1970-talet, ägaren tände upp i baren när vi kom in. Han talade inte ett ord engelska, men på knagglig skoltyska lyckades vi beställa öl och en korvsmörgås. Trots stora kommunikationsbesvär envisades ägaren med att stå i baren, precis vid oss, under hela vår vistelse där. Eftersom vi knappt kunde prata med varandra blev det ganska finsk stämning, men det kunde inte lägga sordin på vår pura glädje över att vara i en så fantastiskt tysk inrättning!
Nå, ölen var det ju. Den var otroligt fruktig och 'jästig'. Väldigt god i början, i längden något för söt, men helhetsupplevelsen var ändå fantastisk och betyget blev en fyra.



Sternquell 3+

Ambitiös lokal lager från Plauen som kanske ville lite mer än vad den kunde leverera. Mikrobryggeri-touchen lurade i faggorna, och som helhet var det en riktigt schysst öl.



Cluss Kellerpils 4

På en kristen klubb i Heilbronn bjöds denna fantastiskt friska kellerpils som blev ölhöjdpunkten på denna resa.

Yes! Nu kommer ponchon!

Läsare med gott minne kanske minns ett inlägg från tidigt i höstas där jag önskade mig ett genomslag för ponchon som ytterplagg hösten och vintern 09-10.

Nu ser det ut som att modegudarna hörsammat mig. Hipstern Lisa Milberg på rodeo.net verkar tycka som jag.

Så om ni vill hänga med - vänd er i fortsättningen till LIL-redaktionen, era stjärnskådare på modehimlen.

LIL-kvalitetsmärkta uteställen #6 - Bara Vi Bar

I serien av uteställen som vi här på LIL förärar med vår svårvunna kvalitetsstämpel har nu turen kommit till Bara Vi Bar på Skånegatan på Södermalm i Stockholm.

Jag var där för andra gången i lördags och vanns över av följande:

- Röda väggar, ger mig enbart bra associationer och får mig att tänka på till exempel Twin Peaks eller kulturcaféet på Bohusläns teater
- Väldigt blandad publik: söderhipsters i stora glasögon, kulturtanter i stora tunikor, skjorta-och-lammullströjamän, tatuerade rockabillys, etc. Spontant uppkomna samtal mellan borden bidrog också till rätt sorts avspända och sköna stämning.
- Trevlig personal: bartendern stod inbegripen i diskussion om sin persiska identitet i relation till iranskt medborgarskap när jag beställde, och han berömde mig för valet av ett av mina favoritöl Samuel Adams
- Och sist men inte minst: musiken! Att under samma kväll få höra både Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg, Totos Africa, Journeys Don't stop believing och och inte minst Walk of Life med Dire Straits tänder alla mina cylindrar.

Det känns helt enkelt väldigt bra att välkomna Bara Vi Bar in i den exklusiva samlingen LIL-kvalitetsmärkta uteställen.