Blommor topp 5, #3 - Vallmo

Vallmo - förlamande fin

Nu har turen kommit till tredjeplatsen på min lista över mina fem favoritblommor. Den platsen innehas av vallmo.

Vallmo skulle jag misstänka är en blomma som många har som en av sina favoriter. Den är röd, rund och harmonisk i formen, och växer vilt i de sydsvenska åkermarkerna. Den är ett romantiskt färgstänk i våra senmoderna odlingslandskaps monokulturer.

Vallmo har också en suggestiv aspekt, en mörk sida - en variant av blomman används för att framställa opium, råvaran till morfin och heroin. Är man lite poetiskt lagd kan man alltså hävda att vallmo bär på en både underbar och livsfarlig skönhet.

Min egen relation till vallmo är också tvetydig, och starkt präglad av 1) tonår, 2) kärlek och 3) Gotland. Första gången jag på allvar slogs av vallmons storhet var en sommarkväll någon gång i slutet av juni 1997. Jag var kär i en tjej men för feg för att ta några initiativ så inget hände någonsin, vi gick bara fram och tillbaka på de gotländska klapperstenstränderna, under tallarna strax ovan strandlinjen, och längs fälten in över land. På de där fälten växte massor av vallmoblommor som var smärtsamt vackra i kvällsljuset, och såklart en perfekt backdrop till min likaledes smärtsamma tonårsupplevelse av förälskelse, tafatthet och förlorade chanser.

Vallmo blåser därför liv i bitterljuva tonårsminnen som fortfarande femton år senare kan bränna till i blåa stunder. Lite som blommornas svar på Henrik Berggren.

Henrik Vallmo Berggren

Väldigt kär/Obegripligt ensam

Jag skriver tydligen enbart om så kallad kommersiell musik nuförtiden, men det må vara hänt.

Min goda vän och kollega Linnea Henriksson, välkänd från gruppen Prylf och från sina uppmärksammade framträdanden i Idol 2010, släppte i måndags sin debutsingel "Väldigt kär/Obegripligt ensam". Låten har skrivits i samarbete med Orup ("Regn hos mig-mannen"), och låter väldigt samtida, om det nu är en adekvat beskrivning. Jag gillar hur som helst låten skarpt, och vi på Lil-redaktionen lyfter på hatten och ser fram emot debutalbumet.

LiL hyllar, #7 - Sade

Säg det som inte sagts om den fantastiska kvinnan Helen Folasade Adu.

Men som Dr. Cottard säger, jag ger fan i det. Hon har inte hyllats av den här bloggen än och det är hon verkligen värd.

Min kärleksaffär med Sade börjar få några år på nacken vid det här laget. Men jag minns väl vår första djupa förälskelse, som utspelade sig i juni 2003 under en semestervecka på den allra sydligaste delen av Peloponessos i Grekland. Jag hade hört henne sporadiskt även tidigare men det dröjde tills dess innan jag föll på riktigt.

Jag spenderade de heta dagarna på stranden blickandes ut över Odysseus hav, och de nästan lika varma kvällarna och nätterna sömnlös med Sade i lurarna. Det var det perfekta soundtracket till blånande vågor, solig sand, vita fasader och långa timmar av läsning under vinrankorna på taket till huset där vi bodde.

Den av Sades skivor som snurrade mest just då i min mp3-spelare var mästerverket Stronger Than Pride från 1988. Deras dittills mest avskalade, genomslickt välproducerade platta vars ljudbild är som siden mot huden. Innan jag hörde Sade hade jag aldrig kunnat föreställa mig att kombinationen syntkörer, spansk gitarr och saxofon på allvar skulle kunna få min värld att gunga.


Paul Denman längst till vänster - min önskelook 2012

Det är just i kombinationen av superproducerad ljudbild, väldigt välskriven musik och raka, enkla texter om kärlek och svek som Sades storhet ligger. Sades på samma gång svalt resignerade och passionerat ärliga röst är såklart också helt central i sammanhanget. Hon låter så sorgsen, men samtidigt så hoppfull - i sina bästa stunder skapar hon ren magi.

Sade är i mitt tycke en av de sista riktigt stora popstjärnorna. Men vi har inte blivit bortskämda med musik - efter Love Deluxe 1992 har gruppen Sade bara släppt två skivor, Lovers Rock år 2001 och 2010 års Soldier of Love. Parat med det faktum att gruppen och framför allt Sade själv är extremt medieskygga tyder det på väldigt stor konstnärlig integritet (och kanske även en del skrivkramp).

Ett tecken på Sades stora inflytande och samtidigt en lite oväntad influens är Tallest man on earths konsert på Way Out West i år. En av hans låtar avslutades i ett medley mellan hans egen musik och Sades makalösa superhit By Your Side från 2001. En överraskande men samtidigt självklar referens till Tallest man on earths känslosamma altcountry, och konsertens absoluta höjdpunkt. Det kändes som om många skäggiga själar i publiken gillade vad de hörde.

För det finns ju en tydlig koppling mellan Sades musik och den klassiska folk- och countrymusiken. Till syvende och sist bygger också Sades storhet på förmågan att gestalta och förmedla de innersta mänskliga känslorna - kärlek, förlust, sorg.

Brad Paisley i Lisebergshallen

I lördagens spelade ingen mindre än dagens kanske allra främste mainstreamcountrymusiker Brad Paisley i Lisebergshallen i Göteborg! En biljett kostade nästan 800 kronor men det var så värt det. I mitt tycke blir country - och musik i största allmänhet - helt enkelt inte mycket bättre än Brad Paisley när han är bra. Ett ruskigt tight band med Paisleys gitarrchops längst fram, uppbackad bland annat av en riktigt grym violinist och en trummis vars sound är det fläskigaste jag hört på den här sidan av E Street Band; fantastiska hits som "The World", "Water", "This Is Country Music" med flera, framförda med totalt medryckande spelglädje - det var en otroligt bra konsert.

Youtube-klippen från Lisebergshallen har inte så bra kvalitet (mobilkameror) så jag lägger in ett klipp helt annanstans ifrån och kan bara säga: så bra lät det! Bildspelet var också det samma, och visst är jag tillräckligt mycket Buck Owens-fan för att älska riff-citatet i introt och slutet av låten, med en Buck-backdrop.

---
Brad fick väldigt bra recensioner:
"Han spelar solo i varenda låt, kommer med ideliga inpass mellan sina sångfraser och hur skicklig han än är så förefaller hans iver större. /.../ det trogna sexmannabandet The Drama Kings kan dra på med förvånansvärt mycket hårtslående tyngd utan att den lätta, självklara framåtrörelsen går förlorad." - Nils Hansson, DN.
"Att bandet låter så där avslappnat snortajt men ändå mänskligt som bara hårdturnerande amerikanska band kan göra hjälper förstås till. Liksom att Paisley själv är en jordnära och helt okonstlad fullblodsentertainer.
Han får gärna komma hit snart igen." - Håkan Steen, AB.
"Risken med ett väloljat musikmaskineri som detta är förstås att en polerad fyrkantighet kan få det musikaliska uttrycket att slockna men Brad Paisley motverkar det med charm, energi och gitarrsolon som är mer, ska vi säga, sökande till sin karaktär." - Dan Backman, SvD
"På George Jones eviga fråga ”Who’s Gonna Fill Their Shoes” svarar jag på svenska: Det finns fler än ni tror och den 27/8 fick vi se två av dem." - Om country

Blommor topp 5, #4 - Tussilago

Näst i tur på min topp fem-lista över blommor kommer tussilago.

Tussilago har, när man väl kommit över det fåniga namnet (som betyder hostdämpare), väldigt fina kvalitéer.

Den är ju en av de första blommor man ser på våren. Redan i februari-mars kan den ju börja dyka upp längs vägkanter och i diken. Tussilago är en fighter som faktiskt inte står maskrosen långt efter i gatsmarthet. Det är så härligt att se den trotsa smutisga, brundammiga väggrenar och sunkiga dikesrenar på vårkanten.

På mina vårpromenader i söderort är tussilagon ett välkommet sällskap där den tittar upp i högarna av gammalt grus som hundratals små gula återspeglingar av den första vårsolen.

Tussilago är lite som vägarnas kung, en slags botanikens byracka, en luffarblomma. Vem kan inte ta en sådan till sitt hjärta?


Recept på tussilagohonung, tussilagopannkaka och tussilagocigaretter (testas på egen risk)! OBS hatten, västen och inte minst strumporna!

Blommor topp 5, #5 - Kaprifol

Kaprifol - countryblomman

Trogna läsare vet att vi gillar listor här på LiL. För att dröja kvar lite i sommarkänslan tänkte jag således lista mina fem svenska favoritblommor här på bloggen. Vi börjar med femteplatsen.

Kaprifol har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat. För mig fyller kaprifolens utseende och doft lite samma funktion som flera av mina favoritcountrylåtar - den påminner mig om hembygd, hemlängtan, och om de avtryck ens barn- och ungdomsårs landskap har gjort i en.

Kaprifol växer nämligen frekvent på många ställen i Bohuslän, landskapet där jag är uppvuxen. Häckarna och pergolan runt huset där jag vuxit upp är fulla av kaprifol, den växer överallt på öarna, längs stränderna och i klippskrevorna vid västerhavet. Det är dessutom en väldigt vacker blomma, lite orkidélik, samtidigt som den också har ett obehagligt drag av att klänga sig fast vid annan vegetation och långsamt kväva den.

På samma sätt kan ju tanken på ens uppväxt utanför en tråkig småstad i periferin kännas på samma gång vacker och kvävande. De bästa countrylåtarna kan plocka fram en stark hemlängtan hos mig, samtidigt som jag är väldigt glad att ha tagit mig långt bort hemifrån.

Och det är just den här slitningen mellan nostalgi och ångest inför ens hemtrakter som kaprifol väcker hos mig.

Mainstream-sväng

Jag har, min vana trogen, spenderat en del av sommaren som bagare och har i sedvanlig ordning drabbats av P3-syndromet. Varje gång jag hör någon mainstream-dänga på radion och reagerar över att jag gillar vad jag hör är det en och samma person som sjunger; Katy Perry.

Jag tror att det, förutom den coola produktionen och Perrys uppenbara talang, beror främst på en sak, nämligen att det svänger!

Låt mig rent parentetiskt påpeka att Kenny G:s inhopp näppeligen gör denna video sämre!