Per Wirténs förortsbok

Per Wirtén, Där jag kommer från: Kriget mot förorten (Bonniers, 2010)

Panelákhus i Hostivař, Prag: här bodde jag januari-juni 2006

"Luft, ljus och susande tallar skulle bekämpa kriminalitet, tuberkolos, alkoholism, asocialitet. Det skulle göra slut på bostadseländet. Det var nu en vacker tanke. Andra länder har haft sina revolutioner och krig. Vi skulle visa att den fredliga samhällsomvandlingen skulle försiggå i stadsplaneringens tecken. Vi skulle inte som de behöva giljotiner, galgar och expropriationer i vår revolution. Det skulle räcka med Kärrtorp."

Jan Myrdal i Expressen, 1968

Större delen av mitt liv har jag bott i förorter av en eller annan sort. När jag föddes bodde vi inne i stan i en liten bruksort men när jag var fyra-fem år flyttade vi till en miljonprogramsförort i en mellanstor stad och därifrån till en medelklass-villaförort i samma stad. När jag flyttade till Göteborg hösten 2003 var det till en etta i Kvillebäcken på Hisingen, sen bodde jag nära stan i Johanneberg och Masthugget och därefter i närförort och förort i Olskroken och Kviberg. När jag bodde i Prag bodde jag vid spårvagnslinjen tjugosex ändhållplats, bortom tunnelbanans slut, och stormtrivdes: när majoriteten av mina utbytesstudentvänner flyttade ut ur vårt sextiotals-tiovåningshus (panelák), så stannade jag och min bäste vän där Ben i huset med korridorens osannolikt smutsiga heltäckningsmattor, smutsiga och trånga kök, buttra husvärdar, usla tvättstuga och gammeldags spetsgardiner. Jag trivdes som fisken i vattnet där, spelade fotboll på en skolplan på söndagarna, gick på bio i förortsköpcentrat Park Hostivař, och åt på Hotel Kanárek. När jag bodde i Hong Kong bodde jag på ett berg långt ute i förorterna New Territories, och även om jag tyckte mycket om att åka in till stan, till Mong Kok och Tsim Sha Tsui på Kowloonsidan, så var jag också väldigt glad över att inte bo där i hetsen, trängseln och stressen, utan istället kunna åka hem när som helst, upp på berget och sätta mig på soffan på balkongen och läsa, dricka en Hof och kolla ut över grönskan och havet. Också i Los Angeles, en stad som bara består av förorter, bodde jag förstås i en förort: Mar Vista, ett ljuvligt lägremedelklassområde med trevåningarshyreshus och små villor, där Jackson Browne-alienationen tog sig ett helt nytt och konkret uttryck för mig. Genom alla flyttar hit och dit har jag börjat fundera över: vad gör att man trivs på ett ställe och inte ett annat? Jag trivdes väldigt bra i Kvillebäcken men gillade inte Johanneberg lika mycket, och vad som slog mig var att Kvillebäcken ligger tillräckligt långt från stan för att ha ett eget centrum (affärer, lokal pub, bibliotek, etc) och en egen identitet, och att detta var något jag uppskattade väldigt mycket. Eftersom jag också gillar mycket att promenera, cykla runt och ha gott om plats så har det slagit mig med åren att jag inte alls vill bo i innerstan. Jag är alltså en förortsvän: jag älskar funkisen i Kortedala, hundpromenader i Bergsjön, det gula teglet i Olskroken, och tallarna i Söderort. När jag titt som tätt hälsar på mina föräldrar i medelklassförorten så växer min kärlek till den för varje gång med någon slags proustsk multiplikatoreffekt av lyckliga minnen: när jag går och cyklar omkring i det lummiga, barnvänliga, havsnära villaområdet så tänker jag varje gång hur gött det är och hur förmånligt det är att få växa upp där, som jag gjorde. Och när jag under de senaste åren skojat om att flytta till Stockholm så har det aldrig varit centrum som intresserat mig, utan alltid Kärrtorp, Bagarmossen, etc: luft, ljus och susande tallar.

vid Wieselgrensplatsen, Hisingen. Bild från Wikipedia

Jag är därför en vänlig publik när kulturjournalisten och författaren Per Wirtén skriver en bok om just förorter: Där jag kommer från. Och det är en mycket fin och tankeväckande bok. Men inte desto mindre med mycket som jag vill invända emot, rentav protestera. Dessa trådar ska jag försöka nysta ut här. Jag ska börja med bokens stora problem – Wirténs bisarra tes om ett ”krig mot förorten” – för att stöka undan detta och sedan ägna mig åt bokens styrkor, det medryckande berättandet, den fina stilen, och vad man lär sig framför allt om Stockholms historia.

Till att börja med, det mest uppenbara: en huvudtanke som jag inte håller med om. Som uttrycks tydligast och vulgärast i den kvällstidnings-sensationalistiska underrubriken, ”Kriget mot förorten”. Något krig mot ”förorten”/förorter försiggår givetvis inte och det vet Wirtén, men ändå tillåter han en så tramsig del av titeln. Vad han syftar på är: förorter har oförtjänt dåligt rykte, framför allt bland kulturskribenter och en del av dagens urbanister. Låginkomst-förorter (en specifikation som Wirtén sällan bryr sig om att göra, trots den fundamentala skillnaden mellan Bergsjön och Långedrag, Ålsten och Rinkeby) har sedan sextiotalet, visar han i en fin socialhistorisk exposé, tillskrivits en rad av problematiska figurer: den ensamma och olyckliga hemmafrun, den utslagne missbrukaren, och ”invandraren” (s 34). Detta är sant: det görs ofta svepande generaliserande och nedlåtande uttalanden om förorter. Men ett ”krig mot förorten”?!?!? Och att alla förorter – Danderyd, Saltsjöbaden, Örgryte, Torslanda – är lika utsatta?!?!?! Du skojar med mig. Visst finns det en tradition av att kulturradikaler/skribenter på kultursidor uttalar sig nedlåtande också om livet i villaförorten, om att det á la Richard Yates Revolutionary Road är tråkigt, själlöst och deprimerande, men att denna kombinerad med det mer reella problemet med nedlåtande attityder mot låginkomstförorter tillsammans skulle utgöra något ”krig mot förorten”, det köper jag inte. Jag köper över huvud taget inte premissen att ”förorten” i denna diskursiva bemärkelse skulle vara en enda – för det är de alltför heterogena, framför allt i aspekterna inkomst och inflytande. Visst, efter nästan 300 sidor kommer en komplicering av detta –

”Att säga att villaområdena omfattas av samma förortsförakt som miljonprogrammets stadsdelar, eller de gamla kåkstäderna, skulle vara en förenkling. Men de utgör ändå en viktig del av den övergripande beskrivningen av förorter som ickeplatser och ingentingheter. Villastadens känsla av skam är nämligen ett internationellt och starkt inpräglat fenomen.” (s 284)

Men detta är då efter 284 sidor, och också detta en klen kvalificering, och med det bisarra tillägget att ”villastadens känsla av skam är nämligen ett internationellt och starkt inpräglat fenomen”. Gå ut i Danderyd eller Långedrag och säg det till folk så får vi se hur de reagerar. Jag tvivlar på att de är särskilt fulla av ”skam” för att tjugo kulturskribenter som bor på Söder inte tycker att villalivet är eftersträvansvärt.

Kulturskribenters förakt är förvisso bara den ena av Wirténs måltavlor. Den andra är den vurm för ”urbanism” – täta innerstäder á la Manhattan – som t ex Moderaterna i Stockholm står för i stadsplaneringspolitiken idag. Där kan det vara mer relevant att tala om en generell motsättning mellan innerstad och förorter (även om M i Stockholm nog verkar villaförortsvänliga i sin försmak för stora satsningar på bilvägar). Överlag tycker jag att Wirténs överpolemiska och förenklande retorik om hur oerhört impopulär ”förorten” är, försvagar boken. För mycket av ”bevisen” för hans tes om att det finns ett ”krig mot förorten” är av typen ”när jag jobbade som radikal rockjournalist på 80-talet så tyckte mina kollegor att det var obegripligt att jag bodde i förorten och inte på Södermalm”. Jaha? Varför är då just (vänster)radikala kulturskribenter så oerhört viktiga som tyckare? Nog för att de per person är mer inflytelserika än folk i gemen över vår kultur och våra förhållningssätt, men de är ju också en mycket liten grupp och med mindre makt än t ex kapitalistklassen. Det finns faktiskt ett drag av Göran Hägglunds ”verklighetens folk”-retorik i Wirténs tal om ett ”krig mot förorten”. För mycket av hans belägg består dels av den typen av personliga anekdoter från hans kulturskribents-umgängeskrets, dels av förvisso förortsföraktande citat men från källor som kanske inte väger så tungt när man ska bedöma om det pågått ett retoriskt ”krig mot förorten” de hundra åren eller inte. Revolutionary Road, visst, och att Betty Draper blir deprimerad i förorten i Mad Men, och att George Orwell inte gillade förorter. Där är tre välkända exempel som kan tänkas ha haft något inflytande över hur folk i gemen tänker om förorter. Men en del andra historiska exempel framstår för mig som helt utan tyngd och bara valda för att upprätthålla Wirténs ohållbara tes.

Det lustiga är att bjälken i Wirténs öga stundtals dinglar fram och tillbaka i texten. Fyrtio sidor in (s 41) tar han upp den US-amerikanske sociologen Herbert Gans begrepp ”övremedelklass-etnocentrism”, som Gans använde i sin studie av lägremedelklass-förorten Levittown för att förklara varför den övre medelklassen utan närmare eftertanke avfärdade Levittown som själlös, monoton etc. Men passar inte ”övremedelklass-etnocentrism” i själva verket också in väldigt bra som förklaring till varför Wirtén hävdar att det finns ett ”krig mot förorten” på grundval av att en rad intellektuella – Orwell, personerna som gjorde Stepford Wives, Wirténs kollegor på rocktidningen Schlager – avfärdat livet i förorten? Att hans närhet till gruppen intellektuell övre medelklass gör att han grovt överskattar denna grupps betydelse i samhället? Att om han relativiserat dess betydelse och reflekterat över att helt uppenbart en stor andel av överklass, lägre medelklass och arbetarklass mer eller mindre väljer att bo i helt olika förorter, så hade han kommit fram till att ”nej, det finns inget krig mot förorten, däremot är vissa sociala grupperingar mer benägna än andra att ha grova fördomar mot förorter och förortsliv”?

Som arkitekten Göran Johnson konstaterar i sin bloggrecension av boken:

”Det är ju faktiskt så att omkring 85 procent av stockholmarna bor i det som Wirtén definierar som ’förorten’. Inte kan väl 85 procent av stockholmarna förakta sin egen hembygd? Och det gör de nog inte heller.”

Visst, om Wirtén hade hejdat sig lite och tänkt efter så hade han inte fått en lika klatschig undertitel. Men mer sanningsenlig. Och Wirtén hade kunnat minska lite i skenheligheten i passager som:

”Jag arbetade som rockjournalist på politiskt radikala Schlager och idealet bland alla jag mötte var att bo med begagnade möbler i sliten lägenhet på Södermalm. Förorten kunde man möjligtvis skriva om, men inte bo i. Kulturjournalistikens radikaler hatade förorterna. Jag kände mig som en främling. Det är en känsla som aldrig försvunnit men ständigt förstärkts. Varjet gång jag talat om min adress har det skett med ett självmedvetet uttryck av trots, som om den automatiskt placerade mig i underläge.” (s 164)

(ang. underläget, märk väl att i större delen av Wirténs tid i förorten har han bott i radhus och villa…)

Och:

”Vi förväntas bo på Södermalm. Med jämna mellanrum säger Eva att våra bekanta nog betraktar oss som ’losers’ som bor kvar i ’slummen’. Hon menar allvar. Föreställningarna om innerstad och förort har blivit hårda.” (s 232f)

(ang ’slummen’, det är alltså fortfarande radhus som det handlar om)

Denna övre medelklass-etnocentrism, överskattningen av den övre medelklassens (och egna direkta omgivningens) betydelse, är bokens stora brist. Återigen outsourcar jag ett konstaterande till Johnson:

”Wirtén verkar bara umgås med människor som bor på Södermalm och aldrig varit i en förort. Wirtén har hört någon radikal författare säga att ’jag får jetlag om jag lämnar Södermalm’.”

Och som Göran Greider konstaterade i sin för övrigt positiva recension i Expressen:

”Visst blir ibland den där koloniala metaforiken litet löjlig, när denne son till en folkpartist till varje pris söker en upprorsidentitet. Ty även om innerstadsmedia och stadshuspolitiker mentalt bombat förorterna i årtionden så är det trots allt med ord och stilla politiska beslut och inte med splitterbomber.”

Man kan tycka att jag har tjatat lite väl långrandigt nu om övremedelklass-etnocentrismen. Men jag gör det inte för att jävlas med Wirtén, utan för att detta sammanfaller med en av mina åsikter om hur vänsterns analys - och Wirtén är ju en del av vänstern - måste vara. Enligt mig måste vänsterns analys vara strukturell, på så sätt att man placerar in saker i sitt sociala sammanhang. En vänsterintellektuell får givetvis skriva om vilken typ av social miljö och personer som helst, och man kan skriva bra om vad som helst, men man får inte glömma att ens ämnen befinner sig i sociala sammanhang, och även om det sociala sammanhanget inte behöver behandlas explicit (jag efterlyser inte "socialistisk realism") så får man heller inte slarva med analysen så att skildringen av det egna ämnet blir skev, så som Wirténs. I senaste London Review of Books skriver litteraturvetaren Stephen Burt fint om den US-amerikanska marxist-feministiska poeten Adrienne Rich, och citerar där en dikt av Rich som jag tycker passar väldigt bra med vad jag menar när jag säger att vänsterns analys måste vara strukturell:

"Suppose you want to write
of a woman braiding
another woman’s hair –
straight down, or with beads and shells
in three-strand plaits or corn-rows –
you had better know the thickness
     the length the pattern
why she decides to braid her hair
how it is done to her
what country it happens in
what else happens in that country

You have to know these things"

Efter att ha utbroderat min kritik av Wirténs bok rejält, ska jag nu gå vidare till bokens styrkor. En första styrka är Wirténs skicklighet som essäist. Där jag kommer ifrån är strukturerad utifrån två dagslånga vandringar som han företar genom Stockholms södra förorter: från Skärholmen och Kungens kurva till Flemingsberg, till radhuset i Huddinge, Hagsätra, Rågsved, Örby, Årsta. Och som en person som har väldigt svårt för att skriva essäistiskt, med den flyhänthet som krävs, så blir jag imponerad av Wirténs berättartekniska driv i skiftena mellan nutid – hans vandring med GPS och återgivande av vad han ser, hör, luktar och tänker – och mer historiska passager. Han skapar närvaro med sina bekrivningar av fåglar och djur som han passerar på vandringen, och återkommande påminnelser om sin egna närvaro på stället. Han är också en bra essäist på så sätt att han kan ge färg åt läse- och research-frukter, åt situationer där han inte varit själv. Till exempel denna beskrivning av ett foto:

”En som valde att bygga eget hem i Huddinge, inte långt härifrån, var Nils Eliasssons pappa Wiktor. På ett gammalt gulnat fotografi ser jag familjens villa med stabil stengrund. Tomten är stor och bergig. Framför huset ligger en virkestrave under presenning, skottkärran står klar att använda och hunden vilar utanför hundkojan. Det är sommar och en vit gardin slår ut från övervåningens öppna fönster. Nedanför huset går en enkel skogsväg som inte ens verkar grusad.” (s 211)

Fotografiet är gulnat, stengrunden är stabil, skogsvägen är enkel, skottkärran står inte bara framme utan ”står klar att använda”. Detaljer som skapar bilder i läsarens huvud. Han hjälper också till med fantasi och inlevelseförmåga när han återger historiska episoder, som i denna passage om 1800-talets engelska villaförorter:

”Villaförorterna byggdes som enklaver precis som i kolonierna. Segregeringen var själva poängen, antingen i mjuk form som i London eller med Manchesters hårda gränsdragningar. Det paradoxala är att detta nya behov av rumslig avgränsning, mellan både kön, klass och i kolonialstäderna även hudfärg, kommer samtidigt som idén om människors lika rättigheter slår igenom. Man kan föreställa sig hur de sitter i sina villor, bakom sina murar och läser John Stuart Mills Om friheten.” (s 175)

”Man kan föreställa sig…” – ett effektivt grepp för att här bringa fram en tankeväckande paradox.

Bokens andra stora styrka är att den helt enkelt innehåller en massa intressant stoff om stadshistoria i allmänhet och Stockholms historia i synnerhet. Rågsved (t-banan invigd 1959), en förort förmodligen mest känd för Ebba Grön och sociala problem, framstår till exempel här i ett helt annat ljus än det vanliga, som ett resultat av en grupp demokratiska intellektuellas resonemang om hur man kunde bygga en antifascistisk stad, där moderna människor skulle kunna ingå i gemenskaper utan fascismens farliga massmentalitet.

”Den demokratiska utvecklingen hade sådan sprängkraft att städerna helt enkelt måste förändras, öppnas upp och planeras efter nya principer. De kom till slutsatsen att man behövde bygga ’den nya staden’ – en decentraliserad, mer utspridd stad med ljus, grönska, stora utrymmen och vackra lägenheter. Trångboddheten och anonymiteten i den gamla stenstaden var de antidemokratiska rörelsernas grogrund. Tunnelbanestaden, som den i Rågsved, med torget som gemenskapens sammanhållande kitt var däremot antifascismens nya stad, tänkte de. /…/

Nu gällde det att skapa en stad där identitet, vi-känsla och gemenskap kunde få modern form. En stad där gruppen och individen var utgångspunkt. Det skulle kunna bli den demokratiska staden för ’den demokratiska människotypen’.” (s 238f)

Ett annat fint nedslag är Wirténs resonemang om parkstaden och dess betydelse för Stockholm, en passage som också illustrerar hans förmåga att skapa närvaro:

”Stigen svänger upp på en smal spång över myren. En skarpt röd trollslända landar framför mig. Nervöst spanar den över det rostbruna vattnet. Man lär kunna plocka hjortron på myrarna runt sjön. På de mer avlägsna blommar skvattram under vårarna. Några korta sekunder håller trollslänan vingarna stilla, tillräckligt länge för att ljuset ska gnistra till i dem, sedan lyfter den med knyckiga rörelser och försvinner in bland starren.

[Rutger] Sernanders parkprogram, hans idé om den naturligt gröna staden, förverkligades av Holger Blom som var stadsträdgårdsmästare i Stockholm mellan 1938 och 1971. Han förvandlade arbetet med paerker och gröna stråk till en del av stadens arkitektur och planering. ’Parkerna borde ryckas bort från stilberoendet och anpassas efter de verkliga behoven’, sade han vid ett föredrag hösten 1939. Mälardalens naturliga vegetation skulle bevaras och destilleras, men även imiteras. Nya parker härmade naturen för att se så ’naturliga’ ut som möjligt. Gröna stråk som mest påminner om överbliven grönska någon glömt rensa bort kan i själva verket vara minutiöst planerade av Holger Blom och hans medarbetare.

Stockholms parkprogram kallades under 1940-talet Stockholmsskolan och var infogad i den övergripande stadspolitiska ambitionen att bygga för ljus, hälsa och frihet. Hela staden skulle stiga från mörka och muggiga innergårdar till ljusa öppna landskap. Och den gjorde verkligen det. Från innerstadskoncentration till förorter. Park, skog och stad integrerades till en enda sammanhängande livsmiljö som sprängde den gamla innerstadens stenmiljöer. Att gå genom förorterna innebär sedan dess att röra sig i ett grönskuggat dunkel där vinden rör sig genom timotej och vitmåra, där trädgårdssångarens pladder och tornseglarnas svirr markerar att sommaren anlänt, där rådjuren försvinner över trottoarerna under tidiga gryningstimmar och kattugglan flyger i skymningen. Ingen arkitektstil, ingen planeringstrend, ingen bostadstyp har präglat Storstockholm så mycket som den originella idén om naturparken. Den har gett Stockholm en karaktär som skiljer den från andra städer.” (s 81)

Detta är en elegant passage. Övergången från författarens promenad i nuet, med GPS och termos, från stycke till stycke till stadsträdgårdsmästare Holger Bloms park-ideologi under 1940-talet. Vackert, snyggt och intressant. Passagen berör också en på det analytiska planet intressant insikt som Wirtén återkommer till ett par gånger men bara i förbifarten, utan betoning: att det som för en boende kan verka ”naturligt” i själva verket kan vara i hög grad planerat och av människan skapat, och vice versa. Här är en fin passage på det temat:

”Det förortslandskap vi cyklade genom [i W:s barndom] har blivit ett helt annat. Mycket tätare. Men ändå står alla matbutiker tomma. I flera fall är de inte ens ombyggda, skyltfönstren gapar tomma eller är övermålade. I några fall finns annan verksamhet på plats. Men inga butiker. Att driva mathandel i villakvarteren är inte längre lönsamt. Koncentrationen av service till växande centrum och stormarknader verkar inte bara handla om den planerade funktionsseparering som förortskritikerna angriper. Det är också och säkert i första hand resultat av marknadens osynliga hand, den planlösa förändringens spontana och ’organiska’ ingrepp som svept fram över mina minnen. Idén om en stadsmiljö med insprängda små matbutiker framstår allt mer som en idyllisk men orealistisk dröm, kvarterens livsmedelsaffärer med butiksföreståndare alla kände har släckt ner både på Södermalm och här i Huddinges villastäder. Lönsamheten var för låg. Det som verkar planerat är alltså inte alltid så planerat. Och det som verkar ha uppkommit spontant är i själva verket planerat.” (s 209)

Att spana efter och försöka härleda stans utseende och egenskaper till tankarna bakom och vad folk före en velat och gjort, är över huvud taget bland det mest fascinerande med litteraturen om städer. Så här resonerar Wirtén om vilka skrifter som varit viktigast för Stockholm:

”Tre tunna oansenliga böcker har betytt mer än några andra för det nya utsprawlade stadslandskapets karaktär i Storstockholm. Ellen Keys Skönhet för alla som bidragit till villastadens estetik, SCAFT:s lilla gröna för biltrafikens villkor och Det framtida Stockholm med riktlinjer för Stockholms generalplan som gavs ut 1945.

I riktlinjerna presenterades tunnelbanestaden. Det nya Stockholm måste på allvar bryta sig ut ur stenstadens ohälsosamma grepp, menade författarna på stadsplanekontoret. De barnfientliga miljöerna var orsak till den så kallade befolkningskrisen: att det föddes för få barn. I förstäder längs de planerade tunnelbanelinjerna kunde en mer modern stad ta form, byggd på den grannskapsprincip som diskuterats under kriget.” (s 240)

Trots mina invändningar är jag mycket förtjust i Där jag kommer från. Jag delar Wirténs kärlek till förorten och är imponerad av hans berättarglädje och skicklighet som skribent. Och historien och tankarna bakom miljöer där man ändå rör sig – det är något av det mest fascinerande jag kan tänka mig.

James Joyce, modeförebild

James Joyce modernistiska klassiker Ulysses från 1921 har kommit ut i en ny svensk översättning som har blivit mycket hyllad, till exempel i Jenny Tunedals kongeniala recension i Aftonbladet. Det var åtta-nio år sedan jag läste Ulysses, i Thomas Warburtons gamla översättning, och jag har med den distansen inget vettigt att säga om boken, annat än att den gjorde intryck och var djupt fascinerande läsning, så jag vill bara kommentera på en sak: Joyce är så fotogenisk! Kolla in denna bild av en ung Joyce som illusterar Aftonbladet-recensionen:

Vilken pose! Så mycket självsäkerhet, så gött. Och jämför så med en klassisk, skönt poserande bild av en äldre Joyce, i Trieste med en gitarr:


Stylish! (Observera att Robert Forster pasticherat den senare bilden på omslaget till sin fläckvis knäckande bra skiva Danger in the Past från 1990.)

Ashes to Ashes - Funk to Funky

Jag har tidigare diskuterat vad som gör att man gillar viss musik så mycket mer än annan - och ibland är svaret enklare än man tror. Det kan exempelvis räcka med att äta mängder av ost och till det dricka ett par glas vin för att inse att "Ashes to ashes" av David Bowie är en av de bästa poplåtar som någonsin har gjorts. Åtminstone var det så för mig.

Jag har gillat den här låten skarpt tidigare men den har inte varit top of mind på något sätt, faktiskt inte ens självskriven på min tänkta lista över David Bowies bästa låtar. Nu när jag har lyssnat på låten intensivt i ett par veckor tycker jag att det är en hörnpelare i den moderna populärmusiken. Låten återfinns på skivan "Scary Monsters" och det kan vara så att 1980-talets fräschaste låt släpptes redan 1980. På knappa fyra minuter (beroende på om vi talar om singel- eller albumversionen) finns det nog med kreativt material för en dubbel-lp. Låten har påståtts innehålla fler "meddelanden per sekund" än någon annan singel som släpptes det året, och nog är det en fascinerande mystisk text som spänner över allt från barnsliga rim till bråddjupa reflektioner. Huvudperson Major Tom är en karaktär som Bowie-fans fick stifta bekantskap med för första gången på (den fantastiska) låten "Space Oddity" (1969), och som då var en relativt neutral astronaut som flöt omkring i rymden. I Ashes to Ashes får vi veta att "Major Tom's a junkie, strung out in heavens high, hitting an all time low", något som möjligtvis inte helt slumpartat sammanföll med en av Bowies mer nerknarkade perioder.

It's bulldozer time

Om man vill kan man dra stora växlar på texten, som precis som all stor konst går att tolka och förstå på flera sätt. Man skulle också rätt och slätt kunna se det som en historia om en astronaut som blivit knarkare, men det finns ett större djup. Till synes lösryckta ord bildar i sammanhanget en märklig men kraftfull enhet, och textrader som:

"I've never done good things

I've never done bad things

I've never done anything out of the blue"

och

"I'm happy, hope your happy too

I've loved all I've needed love"

ger mig rysningar varje gång jag lyssnar på låten.

But why?

Förutom att texten är stark är naturligtvis själva låten stark. Det är en oerhört melodisk poplåt som innehåller en mängd delar som följer på varandra i en följd som gör att det nästan är svårt att avgöra vad som är refräng, vers, stick, osv. Bowies sånginsats är fullkomligt magisk, även om texten antyder ett melanokliskt resonerande drag hos författaren sjunger Bowie med en kraft och attack som lyfter fram skönheten i låten på ett imponerande sätt. Soundet är futuristiskt med njutbara syntstråkar, syntgitarrer och en framträdande funk-bas som viktigaste ingredienser.

Musikvideon var den dyraste någonsin när den kom (med en budget på £250.000) och är också den en spacead historia som innehåller mängder av solariserade scener och där sångaren bland annat befinner sig i en madrasserad cell samt framträder i rymddräkt och clownkostym. Möjligen har en del av de visuella effekterna åldrats med något förlorad värdighet, men det är fortfarande en upplevelse att ta del av videon.

Ett av mina favoritögonblick (det är möjligt att ett separat inlägg med de fem bästa ögonblicken i låten följer) är när Bowie inför första refrängen sjunger "but I'm hoping to kick but the planet is glowing" och en ekoeffekt på sista ordet (glowing-glowing-glowing-glowing) gör att meningen liksom svävar ut i rymden. Denna effekt är oerhört tydlig och används bara vid detta enda tillfälle vilket gör den brutalt effektiv och får mig att spola tillbaka till just den där frasen gång efter annan.

Nå, jag misstänker att mitt budskap vid det här laget har gått fram och gör mig därmed beredd att runda av, men inte innan jag har publicerat texten i sin helhet. Håll till godo:

Do you remember a guy that's been
In such an early song
I've heard a rumour from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing
Just pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet is glowing

Ashes to ash and funk to funky

We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Time and again I tell myself
I'll stay clean tonight
But the little green wheels are following me
Oh no, not again
I'm stuck with a valuable friend
"I'm happy, hope you're happy too"
One flash of light but no smoking pistol

I've never done good things
I've never done bad things
I never did anything out of the blue, woh-o-oh
Want an axe to break the ice
Wanna come down right now

Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom
My mother said to get things done
You'd better not mess with Major Tom

Proustpassager #4: alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann

Berättaren Marcel har ett sjukt, dominerande och sanslöst svartsjukt, förhållande med Albertine. Till slut flyr hon (titelns "rymmerska"), men dör i en ridolycka. Detta slungar ut Marcel i månader av bisarra av svartsjuka drivna utredningar av vilka (kvinnor och män) Albertine egentligen bedrog honom med, och reflektioner över huruvida han har kommit över henne eller inte. Gång på gång försöker han övertala sig själv att han kommit över henne, men motbevisar sig själv med att inte kunna släppa spekulationerna om hennes hemligheter.

I en av de tillbakablickande sessionerna fortsätter han ut i en utläggning om jagets natur, och det här är vackert:

"Men det var längesedan jag tänkt på Buttes-Chaumont eller på Albertines blick i spegeln på casinot i Balbec eller hennes aldrig förklarade sena ankomst den kväll då jag väntat så ivrigt på henne, efter soiréen hos Guermantes - alla dessa delar av hennes liv som befann sig utanför mitt hjärta och som jag hade velat vara förtrogen med, så att de kunnat assimileras och bli en del av det, tillsammans med de ljuvare minnen som där givit gestalt åt en inre Albertine, som jag verkligen hade ägt. När jag lyfte ett hörn av vanans tunga slöja (den fördummande vanan, som under hela vårt liv döljer nära nog hela universum för oss och i djupaste mörker, utan att byta ut etiketterna, ersätter livets farligaste eller mest berusande gifter med någonting menlöst och alldeles njutningsfritt), kom dessa minnen tillbaka till mig, friska och nyskapade, med en genomträngande kraft likt en återuppstånden årstid, en plötslig förändring i en invand rutin - en känsla som, även när det gäller nöjen, kommer en att uppleva helt obetydliga handlingar, exempelvis att stiga upp i en vagn den första vackra vårdagen eller gå ut på en promenad i soluppgången, med en klarsynt berusning som gör att denna intensiva minut överträffar summan av alla föregående dagar. Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."

Så fint: "varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter." Och jagets skiftningar och instabilitet - jagets historias lagringar förskjuts, omvälvs och ändrar sina konstellationer och äldre skikt stiger i dagen, delar av jaget som man glömt kommer oombett tillbaka.

Proustpassager, #3: den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende

Kristoffer Leandoer skriver i sin bok om Proust Jag. Du. Vi. från 1998 fint om hur något av det stora med Proust är hans icke-hierarkiska inställning till sinnesintrycken och hans inställning att lite vad som helst kan ge en person en estetisk upplevelse, givet att personen är öppen och har fantasi. Jag kommer att återkomma till denna poäng, men vill här endast återge en kortare passage som stilistiskt inte är märkvärdig men som ger en inblick i Prousts subjektivism.

Marcel är och äter middag, på ett finare ställe, i Balbec med sin vän Robert, och brister ut i denna reflektion:

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier. De tänkte på att de åt middag tillsammans med den eller den, att räkningen skulle belöpa sig på så och så mycket, och att de skulle göra om det hela nästa dag."

"den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." - en mycket proustsk tankegång.

The Descendants soundtrack

Alexander Paynes (About Schmidt, Sideways) nya film The Descendants har hyllats mångt och mycket och är enligt uppgift en av favoriterna inför Oscarsgalan. Filmen utspelar sig på Hawaii där den oansenlige advokaten Matt Kings (George Clooney) liv tar en obehaglig vändning när hans fru hamnar i koma. I samma veva avslöjar den truliga tonårsdottern (suveränt spelad av Shailene Woodley) att hustrun har varit otrogen, och som om inte det vore nog ställer den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer till ytterligare (lyx)problem.

Detta är ett klassiskt mys-pys-livskris-drama som är välskrivet och välgjort, även om det i mina ögon inte når några svindlande höjder. Det har skrivits mycket om hur befriande det är att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, och det är onekligen roligt att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, men det som jag kommer att komma ihåg från filmen är det underbara soundtracket.

För mig var detta en ny genre, den hawaiianska musiken. Nog för att jag har sett hula-hula-flickor med ukulele och blomsterkransar porträtteras på film, men uppenbarligen rymmer den hawaiianska kulturhistorien större djup än så. Tack vare slack-key-gitarrens öppna stämning får musiken ett speciellt sound som distingerar den från annan populärmusik och lite googlande ger snabbt vid handen att artisterna, som exempelvis Gabby Pahinui, Dennis Kamakahi och Keola Beamer är väletablerade och erkända på Hawaii. Många av låtarna är instrumentala och målar upp en drömsk värld inte olik den Bill Frisell gärna frekventerar. Det doftar av country, pop och blues, men sångstilen är ofta mer "traditionell", i brist på bättre ord. Många av sångarna har djupa barytonstämmor och en mer pompös sångstil än vad som är standard i fastlands-popen, och jag som i vanliga fall tycker att texter är väl så viktiga som musiken njuter mycket av dessa underliga sånger, trots att jag inte begriper ett ord.

Vissa av låtarna på sonndtracket är så gamla som från 1940-talet, och då är soundet ännu mer likt traditionell blues, men med en underligt gällt klagande sångstil, som Sol Hoopii får illustrera här:

Hela soundtracket finns tillgängligt på Spotify, det kan vara värt en lyssning!

Semmelmannen säsong två

Förra årets skönaste Stockholmsbloggare Semmelmannen är tillbaka igen! Med knivskarp precision och aldrig sinande entusiasm för detta fantastiska bakverk äter sig denna mystiska person igenom Stockholms konditoriers tolkning av fastlagsbullen - en om dagen från första februari fram till fettisdagen. Att språket visar drag av modern sportjournalistik (med korthuggna staccato-meningar) och att semmelmannen himself visar prov på en lätt självgod hållning emellanåt är mer än förlåtet, detta är en underbar blogg och en given hemvist för alla semmelälskare i 08-området!