Mina analoga nöjen

Jag har på den senaste tiden fått min förströelse huvudsakligen från två ting; Joni Mitchells första LPs och Stieg Trenters deckare. Det sätt på vilket jag och många andra konsumerar kultur till vardags är i vanliga fall högst beroende av eller kopplat till moderniteter. Att se fotboll på datorn via live-strömning, planka låtar från Spotify, se på svt-program utan att ha en TV, läsa bloggar i mobilen, etc., vore omöjligt utan tillgång till ny teknik. De kvällar jag har spenderat med Song to a Seagull och Lysande Landning är högst oberoende av densamma. Jag menar inte att vi klarar oss bättre utan den digitala världen och vill verkligen inte vara en bakåtsträvare, men det har varit en spännande insikt för mig att jag förmodligen skulle ha ägnat mig åt exakt samma sak om jag hade varit ung för 40 år sedan, och att jag hade varit gammalmodig redan då (särskilt vad beträffar Trenter).

Jag har haft en växande vilja att läsa Stockholmsskildrare, och den gode Trenter är onekligen en av rang. Mordgåtorna i hans böcker, där fotograf Harry Friberg och kriminalintendent Vesper Johnson oftast spelar huvudrollerna, är visserligen ofta skickligt sammanflätande, men ibland en smula överarbetade. Det jag får ut mest av Trenters författarskap är inte i första hand själva historierna, utan de kärleksfulla skildringarna av Stockholms skönhet och dess avigsidor, de detaljerade beskrivningar av all vällagad mat som de båda rättskaffens epikuréerna inmundigar, det välformulerade språket och inte minst de tidstypiska skildringarna av livet på 1940-, 50-, och 60-talet. Det äts ostron och rysk kaviar på Operakällaren, det granskas vador på unga damer, det åks droska i tid och otid, det slängs bort titlar, det munhuggs och står på. Även om det sällan når litterära höjder är det mycket god förströelse. Kvinnosynen är givetvis starkt färgad av tiden, och även om jag försöker ha överseende med att det har förflutit ett antal år sedan detta skrevs är det emellanåt svårt att inte uppröras över hur infantilt och hjälplöst de allra flesta fruntimmer som figurerar i böckerna skildras. Apropå genusperspektiv är det värt att parentetiskt påpeka att Stieg Trenter ofta kallats för "Sveriges Agatha Christie", vilket torde vara ett av få exempel på hur en manlig författare jämförs med och sätts under en kvinnlig dito.

Joni Mitchells tidiga verk känns (och det är förmodligen en orättvis jämförelse) mycket mer tidlösa än Trenter, de visar prov på en enastående talang som skulle komma att utvecklas och blomma över många år framöver. Jag som tidigare mest har lyssnat på hennes något senare, jazzigare skivor (som exempelvis Mingus och Shadows and Light) har med glädje fått upptäcka hur fantastisk bra musik Mitchell skrev och framförde i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Kombinationen Trenter och Mitchell rekommenderas varmt till kulna oktoberkvällar.

Öltest #10

Det högtidliga tionde officiella öltestet ägde rum helt nyligen i en magnifik våning med utsikt över ett av Sveriges mest spännande och omfattande byggnadsprojekt. Panelen bestod denna gång av blogg-trojkan själva, TacoBölle, Stylish och BandanaJesus. Liksom tidigare omgångar kunde en tendens skönjas; desto mer öl som flödat, desto mer kom kommentarerna att beröra mänskliga spörsmål i allmänhet och musikaliska spörsmål i synnerhet, och desto mindre behandlades själva ölet. En ögonbrynshöjare är också det oerhört starka betyg som Halmstad Summer Lager, enligt Krönleins med smak av päron, mint och knäckebröd, fick. Jag vill inte på något sätt ta tillbaka detta eller ifrågasätta panelens omdöme, men jag misstänker att den goda stämningen och den skränande musiken hade ett finger med i spelet. Liksom den fulwhiskey som serverades mellan omgångarna för att rensa smaklökarna.

Oppigårds Summer Pale Ale 5,0%
Betyg: 4-, 3+, 3
Omdömen: "Frisk", "inte mycket malt", "inte mycket kroppskontakt", "Sierra Nevada?", "det är något med beskan som inte faller mig på läppen", "en svensk överentusiastisk tolkning av ett amerikanskt öl".

Brooklyn Lager 5,2%
Betyg: 3, 3+, 3
Omdömen: "Smakar lönnsirap", "Brooklyn är godare än detta", "söt och tunn", "man har kanske gått på hypen [apropå att det kunde vara Brooklyn Lager]", "jag känner mig lifestyle-blåst [även detta syftade till Brooklyn]", "har en migränaspekt som letar sig in bakom pannbenet", "känn som en trimmad fulöl - snygg lack men samma dåliga motor".

Sierra Nevada Pale Ale 5,6%
Betyg: 5, 3+, 4
Omdömen: "Doftar inte mycket", "men det smakar desto mer", "Det är knappt öl - men blomster", "som en sommaräng", "som att vara älskad igen", "hur jävla gott som helst", "fulländat", "inte SÅ gött", "i min bokhylla är det här fantastiskt".

Öltestkoncentration rådde.

Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition 5%
Betyg: 2+, 4, 3+
Omdömen: "Humle!", "exempel på misslyckad amerikansk mikro", "det finns aprikos", "lite Punk IPA över den, fast inte lika bra", "den växte, bra beska".

Braunstein Organic Wheat 6,5%
Betyg: 2+, 4, 3-
Omdömen: "Mm! Luktar gott!", "luktar banan", "banan får mig att tänka på den där Carlsberg weiss vi hade", "gott men lite jolmigt", "tunn öl", "gott för att det är veteöl, men inte den godaste veten jag druckit".

Napa Smith Organic IPA 7%
Betyg: 4+, 2+, 3+
Omdömen: "Stark", "Rökig", "BBQ-sås", "men det här lär ju vara Napa Smith", "Amerika", "kul men inte så gott - och öl ska vara gott", "akademikeröl".

Wisby Pils 5,0%
Betyg: 3+, 3+, 3+
Omdömen: "Känns massproducerat på doften", "nu hänger jag ut mig själv helt här, men man känner ju igen en fulöl på doften", "lite samma grej - enkelt men grymt [som Redneck Friend]", "Mariestads?", "välgjord, men dricker den med glädje och gärna till klinkpiano".

Carlsberg Sort Guld 5,5%
Betyg: 1+, 2-, 3
Omdömen: "Inte lika bra, riktig fulöl!", "för starkt", "smakar spetsat", "Bra finöl? Nu börjar jag känna det fula", "danskt sunk?", "sort guld?", "bluesfestival".

Mariestads Export 5,3%
Betyg: 1+, 1+, 3
Omdömen: "Välbekant, det är det verkligen", "lite kolsyra", "inte särskilt gott", "hotellölskänsla, i lobbyn på stadt i Sundsvall", "gott efter risotto", "starkt", "wårby 7,2?", "lite illamående", "citrus", "övermogen citron", "det blir äckligare och äckligare", "verkligen inte gott".

Bandanas knöts.

Mariestads 2,8%
Betyg: 4, 4, 3+
Omdömen: "Inte så starkt", "vatten, men gott", "fjällstugekänsla", "jättegott", "inga negativa konsekvenser", "Mariestads? Hoppas det!".

Wårby Extra stark 7,2 %
Betyg: -, 1, 1
Omdömen: "Unik! Mycket av allt!", "mina känslor är all over the place", "snudd på odrickbart", "sötare än strösocker", "mustig som smutsiga kalsonger", "helt vidrigt", "sött som Kentas andedräkt".

Pabst Blue Ribbon 4,5%
Betyg: 4, 4, 4
Omdömen: "Hur kan en öl vara så här ljus?", "jag tänker pilsner", "jag är beredd att frikänna", "women! women! women!", "riktigt riktigt riktigt riktigt riktigt bra", "gott är det ju", "kompromiss mellan mycket smak och friskhet", "bra öl när man har smakat på 15 andra", "Per Wästberg - inga skuggor faller i livet".

Dire Straits hyllades.

Falcon Raw no9 4,5%
Betyg: 2-, 2-, 2+
Omdömen: "Intressant sikt", "du har valt ett gott segment", "övermogen banan", "detta var väl en fulöl", "vi är inne på Falcon Raw", "detta kanske var Falcon", "jag hade för mig att Falcon var god", "ful sommarfylla".

Oppigårds Amarillo 5,9%
Betyg: 5, 5, 5
Omdömen: "Sam Adams Boston Ale!", "oooh!", "bättre än det mesta", "måste vara Samuel Adams", "nej, det här tar det hela lite längre", "mycket fruktbeska", "jag måste knyta en bandana [knyter en bandana]", "låt det rulla", "ceteris paribus - det här är det bästa som finns", "money for nothing and the chicks for free".

St Eriks American Pale Ale 5%
Betyg: 4+, 4+, 4
Omdömen: "He do the song about the knife, he does the walk of life", "Det är det absolut svängigaste som någonsin spelats in [syftar på Walk of life]", "jag tror att det är svenskt [syftar på ölet]", "när jag dricker det här tänker jag att det är alldeles för länge sedan vi hade ett öltest. Ett barn hade kunnat lära sig att gå på tiden sen vi hade ett öltest!", "Magisk! Fyra plus!", "De"

Dans vidtog.

Halmstad Summer Lager 4,7%
Betyg: 5, 4+, 4
Omdömen: "Det här är ubåts-öl!", "Uppfriskande syra", "Jag skulle inte vilja dricka det här som första öl", "pilsner", "Så här smakade öl 1978 när neil Young släppte Comes A Time", "Jag vill gifta mig med Mark Knopfler".

Nils Hop Yard IPA 7,3%
Betyg: 4, 5, 4+/-
Omdömen: "Det räcker att dofta för att ge en femma", "för besk", "väldigt amerikansk till smaken", "janusansiktet".

Ett urval av den musik vi lyssnade på hittar ni här. Och nej, det är inte ett misstag att Walk of Life är med två gånger.

Halmias kampsång hördes.

Only in my dreams

Ariel Pink och hans Haunted Graffiti har dykt upp för mig i ett flertal olika sammanhang, och jag har fortfarande inte riktigt blivit klok på den mångsidiga lofi-producenten. Ett flertal av hans låtar är briljanta, inte minst "Round and Round" från förra skivan "Before Today", men på samma skiva finns en del låtar som inte talar till mig det allra minsta. Nå, det mönstret bryts inte i och med "Mature Themes", som släpptes i augusti. Första singeln "Only in My Dreams" kan vara den bästa nya låt jag hört på mycket länge, en 60-talsdoftande poppärla med fantastiskt glittrande gitarrer och cembaloklink som minner om Left Banke. Resten av albumet lämnar mig dock i stort sett likgiltig, men jag anar kvalitet och till och med innovation bakom den spretiga ljudmassa som når mina kritiska öron, så om jag får återkomma om några månader kanske jag har en helt annan uppfattning.

Fram tills dess fortsätter den här låten att ge mig rysningar av välbehag:

Ögonblicksbild: bandana

Vi har ju i flera år hyllat klädesplagget bandanan här på Längre inåt landet. Burit den med stolthet och propagerat för dess utbredning, men det har nog ofta känts som en strävan i småsnål motvind. Drömmen om att öppna en bandanabutik i Hornstull har verkat avlägsen. När man någon gång sett plagget har det burits av mer tveksamma karaktärer som piratpartister i Matrix-trenchcoat eller solbrända sunkhaksgubbar i alldeles för korta jeansshorts.

Men kanske har det vänt nu. På Newport Folk Festival tidigare i somras orkade jag vid antal 35 bandanas inte räkna fler. Och nu står nya soulstjärnskottet, den superhippe Frank Ocean, på scenen på MTV Video Music Awards iförd kostym och bandana.

Till den som väntar skall det varda givet.

Vad skulle Uno Åhrén säga?

Flemingsberg. Bild från p1

Jag var sugen på att gå på fotboll igår men det spelades förbluffande få matcher i Göteborg. Skärgården och andra oländiga ställen oräknat hittade jag bara två: en på Heden och en på Länsmansgårdens IP. Jag hade aldrig varit på Länsmansgårdens IP så groundhoppern i mig tilltalades av denna match (Bosna - Surte i division 6). Dessutom var Länsmansgården en lagom cykeltur (ungefär en mil dit) och jag hade ändå hade suttit och researchat socialt engagerad 20-talsmodernistisk arkitektur inför en resa till Berlin och därmed passade det bra att kolla på Erik och Tore Ahlséns kvarteret Mistralen i Biskopsgården, som varit på min att kolla-lista ett tag, just denna dag och kombinera detta med fotbollsmatchen.

 Friskväderstorget i norra Biskopsgården. 8 september 2012

10-12-våningars punkthus intill skogen: Biskopsgården förvillande likt Kortedala eller Bergsjön

bröderna Ahlséns svängda hus på Värmegatan

Passande nog hade idag P1:s Godmorgon, världen! ett inslag om "arkitekturens ansvar": huruvida det är så att den modernistisk-brutalistiska arkitekturen i miljonprogramsförorterna i sig bidrar till de sociala problemen i dessa förorter. Mark Isitt som skriver om arkitektur i Göteborgs-Posten hävdar detta, medan förortsvännen Per Wirtén deltog som företrädare för den andra sidan av debatten, förorternas försvarare.

Det finns en någorlunda stabil vänster-höger-dimension i den svenska debatten om miljonprogramsarkitektur och stadsplanering: vänsterdebattörer som Wirtén tenderar att försvara miljonprogramsarkitekturen, och kritikerna tenderar att vara mer (latte-)liberala. Detta är en intressant paralell till den brittiske debattören Owen Hatherley som både är än mer vänster än t ex Wirtén, och än mer pro-modernistisk. Hatherley har i böcker som Militant Modernism (2009) och A Guide to the New Ruins of Great Britain (2011) gått på korståg mot 1990- och 00-talens "urbana renässans" och talar sig bisarrt nog mest av allt varm för 1960-talets brutalism. Jag citerar ur Will Selfs recension av de två nämnda böckerna i LRB:

Robin Hood Gardens

Hatherley is even more ensorcelled by Alison and Peter Smithson’s béton brut behemoth, Robin Hood Gardens in East London (shown above). For him the Smithsons are the real heroes, and a half-century on he reprises Reyner Banham – with dialectical knobs on – by placing them and their fellow New Brutalists in the creative vanguard of the cultural revolutions of the 1950s and 1960s: ‘If their opponents were Stalinist, Brutalism was Trotskyist: while opposing the practice of the “masters” of “classical” modernism, it supported the original theory in toto and regarded itself as the fulfilment rather than the abolition.’ Elsewhere he is still more millennially utopian. Brutalist architecture was ‘a political aesthetic, an attitude, a weapon, dedicated to the precept that nothing was too good for ordinary people’. The Smithsons’ aim was to create ‘streets in the sky’, gallery access flats that replicated traditional patterns of working-class habitation, but with added glamour. Robin Hood Gardens is, he writes, ‘fortress-like, daringly sculptural, with its gradated concrete gleaming golden in the sun.’

Jag undrar om vänsterns större acceptans för 60-talsmodernismen beror på en ihopblandning -- välgrundad eller ej -- av epokens socialpolitik och bostadspolitik/stadsplanering: att man är positiv till den förstnämnda gör att man per automatik blir mer benägen att vara positiv till den andra. Self hävdar detta i Hatherleys fall; med en avslutande vass kommentar om Hatherleys trotskism kategoriserar han dennes "nostalgi för framtiden":

To long for a social-democratic – or even outright socialist – Britain, with an architecture that would truly serve the commonweal, while also enacting a thrilling and avant-garde urbanism is perfectly laudable. What isn’t so reasonable is a steam-punk retrofitting of the past to create an embolism of what might have been. Hatherley understands the dangers of this ‘nostalgia for the future’, but unfortunately he’s already too far gone in its surging rhythms to pull out.
/.../ he too has mistaken a historical moment – the baggy Butskellism that produced the mass social housing programmes of the 1950s and 1960s – for an eternal condition, but then I suppose it’s only a short step from belief in a permanent revolution to belief in a timeless one.

---
Mark Isitts serie om förortsarkitektur och kriminalitet, Göteborgs-Posten april 2011: 1, 2, 3. Svar av sociologen Sven-Åke Lindgren, sociologen Ove Sernhede, Mattias Hagberg, Cecilia Verdinelli, Per Wirtén.

IS Halmia - Tvååkers IF 0-2

3 september 2012
ISH-Tvååker 0-2
0-1 i 78:e, 0-2 i 89:e
publik: 768 personer

Halmia:
Käck
Boman - Egzon - Mangfors - Gulda
Crona - Ribic - Taube - Sabo
Nehat - Genberg
om matchen: Hallandsposten, halmia.se, Grusplan 1 (Lunda-Halmianen) och 2 (Lars-Gunnar Blom), Svensk fotboll.

Serieledande ISH stöp på hemmaplan mot serietvåan Tvååker vilket minskade avståndet laget emellan till tre poäng, med sex omgångar kvar av serien. Halmias andra förlust, efter en fjortom matcher lång period med tolv vinster och två lika, en överlägsenhet som gjorde laget till landets mest överlägsna serieledare och väckte uppmärksamhet på bland annat svenskfotboll.se.

Ändå tycker jag att ISH spelade riktigt bra. Som vanligt -- t ex i senaste matchrapporten här på LiL, Kållered borta sommaren 2011 -- så förde man spelet och hade mest boll, och liksom mot Kållered så förlorade man mot ett lag som spelade defensivt och småfult och fokuserade på kontringar och fasta situationer. Men även om vi förlorade här så var det med bättre spel än i liknande förluster. Det överdrivna "duttande" kortpassningsspelet som man klagat många gånger på förr dominerade inte, utan ett faktiskt ganska vägvinnande kortpassningsspel i mitten kombinerades med spel runt på kanterna. Det snyggaste kantspelet var på vänsterkanten genom Ronny Sabo som är en grym ytter och här fick flera bra bollar över backlinjen att springa på, flera gånger genom att Mangfors (den vänstra av mittbackarna) steg upp till mittplan och slog passningen därifrån. Detta spelet orsakade bland annat Halmias kanske bästa chans, när Genberg slog en volley över från nära håll.

Utöver Sabo så var i mitt tycke Ervin "Pirlo" Ribic den som glänste mest i ISH. Han är ingen stor och biffig innermittfältare, men en smart djupt liggande playmaker som hela tiden stod rätt och framför allt fördelade boll på ett otroligt bra sätt. Det är ovanligt att Halmia spelar 4-4-2 men jag tycker egentligen att den här formationen fungerade rätt bra: Crona är kanske ingen högerytter men Boman överlappade bra från högerbacken, Taube och Ribic spelade bra som centralmittfältare (även om Taube dippade katastrofalt efter 0-1-målet), och rollfördelningen Genberg-Bregaj kändes helt okej. Genberg gick ner i banan mycket mer för att möta och hämta boll, och bytte rätt ofta på detta sättet plats med Taube, medan Nehat låg längst fram för att komma till avslut. Nu var ju Tvååker extremt defensiva och de täckte en mängd skott från halmia -- inte minst Bregaj -- men annars tyckte jag absolut att detta anfallsspel fungerade, och är en rimlig variation till det 4-2-3-1/4-3-3 som Lindau spelat de senaste åren.

Är vi lyckliga nu?

Ulf Lundells nya singel "Är vi lyckliga nu" från kommande trippel-vinylen "Rent förbannat" är magisk!
Upptempo-Uffe när han är som bäst; den stora frustande ilskan låter sig koncentreras i en tajt, brölsaxindränkt rockdänga, som ställer viktiga frågor ackompanjerad av Janne Barks ylande gitarrer.

När ska vi sluta sjunga internationalen?
När ska vi sluta gå runt med röda fanor?
När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?