En idé om ett modereportage

För ett tag sen satt Lo och jag och tjôtade om Dan Hylander. Lo berättade då om när han i 6-7-årsåldern varit på en spelning med DH och fått hans autograf! Lo var förstås där med sina föräldrar, och menade att hans pappas stil var så här på den tiden (ca 1991): mustasch, jeansjacka, jeans, träskor.

Vi konstaterade att det är en fantastisk stil, och jag hävdade att vi borde göra ett modereportage till Längre inåt landet, på temat: så här klädde våra pappor sig för 20 år sen! Jag satt själv den kvällen på Blue Thai iklädd en av min pappas gamla rutiga skjortor från sent 80/tidigt 90-tal, och jag tror att vi är överens om att det hade kunnat bli ett tungt stilreportage att bara scanna in ett gäng gamla bilder på hur papporna såg ut då. Herrmodet ca 1990 var hett!

Män som längtar bort #2: Into the Wild

Skäggig man läser bok ute i naturen

Sean Penns film Into the Wild från 2007, som är baserad på ett verkligt livsöde som journalisten Jon Krakauer skrivit en bok om, är en vacker och rörande tematisering av ett mycket gammalt tema i mänsklig kultur: försöket att göra sig oberoende av alla andra, av "samhällets" "förljugenhet", att leva i sanning och i absolut frihet, ensam med naturen.

Ett tämligen "manligt" kodat tema, en del av det tema som vi tog upp här på bloggen i mars i år och utlovade en serie om: män som längtar bort.

Innan jag såg filmen var jag rädd att den skulle vara något slags "Cast Away" i Alaska: en skäggig man blir vän med en volleyboll. Det lät rätt tråkigt. Men så var det verkligen inte. Större delen av filmen berättar om huvudpersonens bakgrund, orsakerna till att han bestämmer sig för att ge sig ut i vildmarken för att hitta frihet, och om hans liftande resa på väg till det stora projektet Alaska; på vägen stannar han bland annat i öknen i Nevada (?) där han tältar och blir vän med en gubbe.

Filmen berättar om hans bråkande och hycklande föräldrar, om hans inställning till college, om hans syster som han har en meningsfull relation till, och hans förtjusning för författare som Tolstoj och Jack London.

Jag är själv inte så lockad av den här frihetsidén om att frihet är att vara bortom alla andra; är väl mer kommunitaristisk än så och är ofta tvärtom lockad av en idé om frihet som meningsfullt och ömsesidigt beroende av andra människor (jfr Nina Björk, Fria själar), men den är onekligen ett mer eller mindre konstant inslag i våra samhällen och de flesta har nog i alla fall en liten dragning åt det hållet, och Into the Wild är en vacker och väldigt tänkvärd skildring av en person som tog denna dragning till en extrem.

---
SvD:s recension, av fine & pålitlige Carl-Johan Malmberg.
8 mars "Män som längtar bort"

Kampen mellan städer

Debatten om vad som skiljer Stockholm och Göteborg och vilken stad som egentligen är bäst rasar i många olika former runt om i samhället, inte minst när jag själv är i farten. Det är väldigt spännande att söka utröna skillnader städerna emellan och vad dessa kan tänkas komma av. En sak som de flesta håller med om är att stämningen i Stockholm är en smula stelare och hårdare än Göteborg. Därför blev jag väldigt glad när jag läste DN På stans lista över de 100 roligaste händelserna i Stockholm på 00-talet och fick se vad som rankades som den allra roligaste händelsen:

1. Stockholm hissar Göteborg i luften (2000)
Lördagen den 14 oktober 2000 har förevigats både i Marit Bergmans låt ”Nightlife” och flera texter. Trots att klubben bara har arrangerats ett par gånger är dansgolvet i Dianas källare knökat. Fukten droppar från taket och kön ringlar ner mot Skeppsbrokajen. Andres Lokko spelar skivor med Soulhenrik och ”blandklubben”, med både indierock och hiphop, håller precis på att slå igenom som genre.
Håkan Hellström har släppt sin debutskiva ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” några veckor tidigare och kommer till Nightlife för att festa. Fredrik Strage går till Nightlife när hans egen klubb Panda har stängt, iklädd sitt favoritplagg skinnrock med pälskrage.
– I slutet av kvällen spelade de ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och dansgolvet hissade Håkan Hellström. Det var ju inte så högt i tak i källaren där så snart hängde han i taket och folk stod nedanför och bara jublade. Jag och min fru Linda blev ihop den kvällen, hon hånglade av mig mina glasögon och jag famlade runt på dansgolvet på jakt efter dem och kände mig ocool, berättar Fredrik Strage.
En vecka senare skriver Fredrik Virtanen en krönika om kvällen i Aftonbladet. ”Håkan (…) är helt uppe i det blå, lycklig, full, kärleksbombad av en stad som aldrig kärleksbombar någon, där alla håller distansen, är coola, svåra, nervösa.”
– Jag hade ingen aning om att Håkan Hellström var där men plötsligt hänger en person och klättrar runt på rören i taket. Jag tror att det var en slump att han kom dit, jag kände honom inte i alla fall, säger Rebecka Lewis som arrangerade Nightlife.
Marit Bergman skrev låten ”Nightlife” om natten: ”It was the strangest night/Fever in the air, the moon unnaturally bright/Kids were crazy/there were madness in their eyes/all these smiling faces/and they lifted you up high”.


Jag blir rörd av Fredrik Virtanens ord om kvällen! Mycket fint!

LIL presenterar briljanta textrader #1

Jag har så länge jag kan minnas varit barnsligt förtjust i starka one-liners eller punchlines i popsånger. Tyvärr kan jag inte hitta några svenska synonymer för dessa ord, men jag tror att ni förstår vad jag far efter. I vissa fall kan det vara en enkel mening som sammanfattar ett större budskap, i andra fall en ren ordvrängning utan djupare innehåll.

Jag tycker det är värt att starta ännu en i bästa fall återkommande serie genom att publicera lösryckta textrader under denna rubrik; lite som dagens ros eller det där tänkvärda citatet som står längst ner på varje sida i ens kalender. Ett ord på vägen helt enkelt.

Först ut är en herre som varit omskriven på bloggen tidigare i höst - Allan Edwall. Jag blir knockad varje gång jag lyssnar på hans visa "Förhoppning" och den gode Allan fullkomligen brölar ut:

"Jag haver slösat bort mitt enda liv / på snus och knulla och travet!"

Globalisering i popen

Jonas Grönlund har en väldigt intressant och klok artikel i Sydsvenskan om globalisering i popen och kulturutbyten åt olika håll.

Jonas Grönlund, "Pop på världsomsegling", Sydsvenskan 11 december

Texter på svenska

"I dag är du väldigt skeptisk till svenska sångare som sjunger på engelska.

– Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska. Det är ju det som är så fantastiskt, varje ord väger blytungt. Men det finns ju lysande undantag: folk som skriver och sjunger bra grejer på engelska här också."
Thåström intervjuad i DN

Queen Ida

Det här är så jävla tungt och så jävla bra. Queen Ida, zydecodragspelare från Louisiana. Jag rekommenderar er att logga in på spotify och plocka fram hennes låt "Chere Duloone" (finns inte på youtube) från samlingen C.T. Gator Presents a Zydeco Dance Party!!. Svårslaget!

"while music was important to Guillory, during her young adult years while busy raising her family, she only performed for social occasions. She briefly attended nursing school but left during her first pregnancy. When her children were all school-aged, she became a part-time bus driver. As they grew, Guillory's friends began more strongly encouraging her to perform publicly.

In the early '70s, she began performing with Barbary Coast Band and with the Playboys. She was in demand, not only because of her talent, but also because female accordion players were a rarity. /.../

Despite her popularity, Queen Ida never felt music was stable enough to support her children and so continued bus driving until her youngest daughter went to school. After that, Ida began touring more frequently.

Allmusicguide

"Queen Ida also co-authored a cookbook, Cookin' with Queen Ida in 1990, which featured Creole recipes."

Wikipedia