söndag 5 februari 2012

Proustpassager #4: alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann


Berättaren Marcel har ett sjukt, dominerande och sanslöst svartsjukt, förhållande med Albertine. Till slut flyr hon (titelns "rymmerska"), men dör i en ridolycka. Detta slungar ut Marcel i månader av bisarra av svartsjuka drivna utredningar av vilka (kvinnor och män) Albertine egentligen bedrog honom med, och reflektioner över huruvida han har kommit över henne eller inte. Gång på gång försöker han övertala sig själv att han kommit över henne, men motbevisar sig själv med att inte kunna släppa spekulationerna om hennes hemligheter.

I en av de tillbakablickande sessionerna fortsätter han ut i en utläggning om jagets natur, och det här är vackert:
"Men det var längesedan jag tänkt på Buttes-Chaumont eller på Albertines blick i spegeln på casinot i Balbec eller hennes aldrig förklarade sena ankomst den kväll då jag väntat så ivrigt på henne, efter soiréen hos Guermantes - alla dessa delar av hennes liv som befann sig utanför mitt hjärta och som jag hade velat vara förtrogen med, så att de kunnat assimileras och bli en del av det, tillsammans med de ljuvare minnen som där givit gestalt åt en inre Albertine, som jag verkligen hade ägt. När jag lyfte ett hörn av vanans tunga slöja (den fördummande vanan, som under hela vårt liv döljer nära nog hela universum för oss och i djupaste mörker, utan att byta ut etiketterna, ersätter livets farligaste eller mest berusande gifter med någonting menlöst och alldeles njutningsfritt), kom dessa minnen tillbaka till mig, friska och nyskapade, med en genomträngande kraft likt en återuppstånden årstid, en plötslig förändring i en invand rutin - en känsla som, även när det gäller nöjen, kommer en att uppleva helt obetydliga handlingar, exempelvis att stiga upp i en vagn den första vackra vårdagen eller gå ut på en promenad i soluppgången, med en klarsynt berusning som gör att denna intensiva minut överträffar summan av alla föregående dagar. Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."

Så fint: "varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter." Och jagets skiftningar och instabilitet - jagets historias lagringar förskjuts, omvälvs och ändrar sina konstellationer och äldre skikt stiger i dagen, delar av jaget som man glömt kommer oombett tillbaka.

Proustpassager, #3: den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende


Kristoffer Leandoer
skriver i sin bok om Proust Jag. Du. Vi. från 1998 fint om hur något av det stora med Proust är hans icke-hierarkiska inställning till sinnesintrycken och hans inställning att lite vad som helst kan ge en person en estetisk upplevelse, givet att personen är öppen och har fantasi. Jag kommer att återkomma till denna poäng, men vill här endast återge en kortare passage som stilistiskt inte är märkvärdig men som ger en inblick i Prousts subjektivism.

Marcel är och äter middag, på ett finare ställe, i Balbec med sin vän Robert, och brister ut i denna reflektion:
"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier. De tänkte på att de åt middag tillsammans med den eller den, att räkningen skulle belöpa sig på så och så mycket, och att de skulle göra om det hela nästa dag."
"den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." - en mycket proustsk tankegång.

The Descendants soundtrack


Alexander Paynes (About Schmidt, Sideways) nya film The Descendants har hyllats mångt och mycket och är enligt uppgift en av favoriterna inför Oscarsgalan. Filmen utspelar sig på Hawaii där den oansenlige advokaten Matt Kings (George Clooney) liv tar en obehaglig vändning när hans fru hamnar i koma. I samma veva avslöjar den truliga tonårsdottern (suveränt spelad av Shailene Woodley) att hustrun har varit otrogen, och som om inte det vore nog ställer den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer till ytterligare (lyx)problem.


Detta är ett klassiskt mys-pys-livskris-drama som är välskrivet och välgjort, även om det i mina ögon inte når några svindlande höjder. Det har skrivits mycket om hur befriande det är att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, och det är onekligen roligt att se George Clooney som en tafatt klantgök med dålig klädsmak, men det som jag kommer att komma ihåg från filmen är det underbara soundtracket.

För mig var detta en ny genre, den hawaiianska musiken. Nog för att jag har sett hula-hula-flickor med ukulele och blomsterkransar porträtteras på film, men uppenbarligen rymmer den hawaiianska kulturhistorien större djup än så. Tack vare slack-key-gitarrens öppna stämning får musiken ett speciellt sound som distingerar den från annan populärmusik och lite googlande ger snabbt vid handen att artisterna, som exempelvis Gabby Pahinui, Dennis Kamakahi och Keola Beamer är väletablerade och erkända på Hawaii. Många av låtarna är instrumentala och målar upp en drömsk värld inte olik den Bill Frisell gärna frekventerar. Det doftar av country, pop och blues, men sångstilen är ofta mer "traditionell", i brist på bättre ord. Många av sångarna har djupa barytonstämmor och en mer pompös sångstil än vad som är standard i fastlands-popen, och jag som i vanliga fall tycker att texter är väl så viktiga som musiken njuter mycket av dessa underliga sånger, trots att jag inte begriper ett ord.


Vissa av låtarna på sonndtracket är så gamla som från 1940-talet, och då är soundet ännu mer likt traditionell blues, men med en underligt gällt klagande sångstil, som Sol Hoopii får illustrera här:


Hela soundtracket finns tillgängligt på Spotify, det kan vara värt en lyssning!

torsdag 2 februari 2012

Semmelmannen säsong två


Förra årets skönaste Stockholmsbloggare Semmelmannen är tillbaka igen! Med knivskarp precision och aldrig sinande entusiasm för detta fantastiska bakverk äter sig denna mystiska person igenom Stockholms konditoriers tolkning av fastlagsbullen - en om dagen från första februari fram till fettisdagen. Att språket visar drag av modern sportjournalistik (med korthuggna staccato-meningar) och att semmelmannen himself visar prov på en lätt självgod hållning emellanåt är mer än förlåtet, detta är en underbar blogg och en given hemvist för alla semmelälskare i 08-området!

Musette på Strand 1/2 2012


Joel Danell, mannen bakom Musette, beskrev inför släppet av skivan "Datum" (2009) sin musik som "fransk rapfilmmusik utan rap, trummor och film". Då dominerades ljudbilden av piano, gitarr,dragspel och vissling. På nya skivan "Drape me in velvet", där Musette utgått från gamla rullband från 50- och 60-talet och sedan spelat över och på olika sätt misshandlat dessa för att få fram den speciella ljudbild som präglar albumet, är avsaknaden av trummor borta. Soundet är nu mer elektroniskt, präglat av slagverk. syntar och blåsinstrument.

På gårdagens releasefest i restaurangdelen på Horsntull Strand uppträder Musette med en kvartett bestående av två keyboardister (med tillgång till en hel drös syntar), gitarr och trummor. Den något opraktiskt inredda lokalen är välfylld och stämningen är hög när bandet äntrar scenen efter den något kryptiska presentationen där Strands bokare och vd Conny C uttalar bandnamnet Musette med ett imaginärt frågetecken efteråt, vilket gör att det dröjer lång tid innan publiken förstår att det är dags att applådera (jfr I'm Ron Burgundy?).

Soundet är underbart, med ljuvligt skruvade syntljud, dunkande trummor och svävande tremologitarr. Det är svårt att på ett enkelt sätt beskriva Musettes musik; Emellanåt rycker det i dansnerven, emellanåt är det nästan stillastående ljudlandskap som målas upp. Den något skruvade ljudbilden och de oregelbundna kompositionerna kombinerad med relativt enkla ackordsföljder och lättillgängliga melodier bildar en oerhört tilltalande helhet. Det är i gråzonen mellan det svarta och det vita, det överdådiga och banala, som den mest intressanta musiken skapas, och Joel Danells känsla för den balansen är perfekt.

onsdag 1 februari 2012

Klubben och andra hippa krogar längs Mälaren, ca 1770


Klubben. Smaka på det. Är det inte ett lysande namn på en krog? Och det är inte heller nån hipp grej i Stockholm idag som man (=jag) aldrig har hört talas om, utan en krog som låg vid Mälaren ungefär där Hägersten ligger nu, åren runt 1770! Det hör man ju att Klubben var ett gött ställe. Per Anders Fogelström skriver i sin fina bok om Söderorts historia - innan det blev Söderort - Söder om tullen från 1969 om områdets kroghistoria. På den tiden när området söder om Skanstull och Hornstull var landsbygd, kryllade det av vägkrogar och krogar simple and plain, och flera av dagens söderortska områden (t ex Tallkrogen och Midsommarkransen) har fått sina namn från sådana; allra bäst är väl Pungpinan, som fått sitt pikanta namn av att krogen som låg där helt enkelt ansågs vara väldigt dyr, man fick alltså pina i penningpungen.

Men tillbaka till Mälarens strand, längs med dagens röda linje söderut. Här fanns det en uppsjö av ställen med lockande namn. Fogelström:
"Nog låg krogarna tätt en gång, både längs vattenvägen och längs landsvägen.
Vid Mälarstranden fanns t.ex. Ekensberg, Blommensberg, Klubben, Rostock och Arboga kök. Klubben och Ekensberg nämns av Bellman, på Klubben spelar man kort en vinterkväll men öppnar också på fönstret och ser hur slädarna viner över isen och hör hur vargarna tjuter. På Ekensberg slår man kägla så att dunsen av kloten skallar i bergen intill. De Bellman-dikter som handlar om krogen Rostock torde avse den krog med samma namn som låg inne i staden, inte sjöfarartillhållet."

Klubben! Rostock! Arboga kök! Blommensberg! Så många bra namn: jag känner att bara där har Arvid och jag fyra gedigna alternativ för namn på våra drömmars Söderort-brewpub. Söder om tullen innehåller en karta ritad av Slas där man skrivit in de saker som det står om i boken, och utifrån den så tolkar jag det som att Arboga kök och Rostock låg ungefär där Sätra ligger idag, och Klubben låg längre in mot stan vid dagens Hägersten, där man idag kan fika på caféet Klubbensborg. Som om dessa rikedomar inte var nog så fortsätter Fogelström med att skämma bort oss med bra krognamn:
"Längre in på land, men intill skön Trekanten, fanns Fågelsången där härolden i Bacchi ordenskapitel, Kämpendal, 'borgade sin sista sup på en levande gås'. Och efter stora landsvägen låg småkrogar som Grönbrink, Nyboda, Långpannan och Lerkrogen och mera kända värdshus som Liljeholmen och Snickarkrogen."

Vem skulle inte vilja svinga sina bägare och lyssna på lite Straits på brewpuben Långpannan?! Eller Lerkrogen? Briljant. Långpannan verkar ha legat där Fruängen ligger idag; Lerkrogen hittar jag däremot inte på kartan. Som ni märker så fanns det många krogar på landet i nuvarande Söderort, och Bellman diktade kongenialt:
"Se hvad åkrar rundt kring sjön,
Som af tusend blommors frön
Ge en vällukt rundt kring stranden
Och åt handen
Arbetslön.
Kors hvad många Bacchi kök!
Ur hvar klyfta syns en rök,
Minsta vinkel
Osar finkel,
Minsta bro bär fulla ök.
Mollberg styr då dit åt, åt bryggan til vänster;
Ren sitt fenster, Ren sitt fenster
Öpnar fader Hök."

Tjo, vad det var livat i holken - år 1769.

---

Hägerstens Hembygdsförenings hemsida upplyser mig om än fler färgstarka krognamn från förr. Lotta Pahl har skrivit kapitlen "Krogar i Hägersten" och "Krogar längs vattenvägen" i hembygdsföreningens årsbok från 1999 Folknöjen i Hägersten II, och beskrivningarna på hemsidan är fantasieggande i sin enkelhet:
Krogar i Hägersten
Liljeholmens värdshus, Lilla Nybohov, Nyboda krog, Grönbrink, Kransens krog, Årstafrun, Stenkrogen

Krogar längs vattenvägen
Lustikulla, Stora Fågelsången, Bullerbacken, Jungfru Dantzen, Vinterviken, Ekensberg, Klubben, Fader Hök, Pettersberg

lördag 28 januari 2012

There is power in a union

I dessa tämligen deprimerande tider av nedskärningar i offentliga sektorn, utförsäljning av offentliga tillgångar, EMU-katastrofer, vårdskandaler och socialdemokratisk kris är det min absoluta övertygelse att det politiska samtalet behöver ta större plats i tillvaron, kanske även här på bloggen. Själv befinner jag mig i politiska diskussioner allt oftare, och jag hoppas och tror att vi står inför en tid av ökat intresse av politik och debatt. Men även om det behövs mer analys, djupare insikt och ökad förståelse i många lägen kan det emellanåt vara nog så viktigt med ett uppmuntrande ord på vägen, och vem vore väl mer lämpad att leverera ett sådant än Billy Bragg?