Berättaren Marcel har ett sjukt, dominerande och sanslöst svartsjukt, förhållande med Albertine. Till slut flyr hon (titelns "rymmerska"), men dör i en ridolycka. Detta slungar ut Marcel i månader av bisarra av svartsjuka drivna utredningar av vilka (kvinnor och män) Albertine egentligen bedrog honom med, och reflektioner över huruvida han har kommit över henne eller inte. Gång på gång försöker han övertala sig själv att han kommit över henne, men motbevisar sig själv med att inte kunna släppa spekulationerna om hennes hemligheter.
I en av de tillbakablickande sessionerna fortsätter han ut i en utläggning om jagets natur, och det här är vackert:
"Men det var längesedan jag tänkt på Buttes-Chaumont eller på Albertines blick i spegeln på casinot i Balbec eller hennes aldrig förklarade sena ankomst den kväll då jag väntat så ivrigt på henne, efter soiréen hos Guermantes - alla dessa delar av hennes liv som befann sig utanför mitt hjärta och som jag hade velat vara förtrogen med, så att de kunnat assimileras och bli en del av det, tillsammans med de ljuvare minnen som där givit gestalt åt en inre Albertine, som jag verkligen hade ägt. När jag lyfte ett hörn av vanans tunga slöja (den fördummande vanan, som under hela vårt liv döljer nära nog hela universum för oss och i djupaste mörker, utan att byta ut etiketterna, ersätter livets farligaste eller mest berusande gifter med någonting menlöst och alldeles njutningsfritt), kom dessa minnen tillbaka till mig, friska och nyskapade, med en genomträngande kraft likt en återuppstånden årstid, en plötslig förändring i en invand rutin - en känsla som, även när det gäller nöjen, kommer en att uppleva helt obetydliga handlingar, exempelvis att stiga upp i en vagn den första vackra vårdagen eller gå ut på en promenad i soluppgången, med en klarsynt berusning som gör att denna intensiva minut överträffar summan av alla föregående dagar. Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna innebörd, människorna sina forna ansikten och man själv sitt dåvarande sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen."
Så fint: "varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek, där det finns exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter." Och jagets skiftningar och instabilitet - jagets historias lagringar förskjuts, omvälvs och ändrar sina konstellationer och äldre skikt stiger i dagen, delar av jaget som man glömt kommer oombett tillbaka.
