Tecknarens kontrakt

början av Tecknarens kontrakt

Mark Cousins dokumentärserie The Story of Film har med rätta hyllats när den visats på SVT i sommar. Mäktigast i mitt tycke var rikedomen av klipp ur filmhistorien. En sak som jag däremot störde mig på med programmet om "den nya vågen" på 60-talet var de konstiga generaliseringarna. Är det verkligen värt att behålla ett begrepp som "nya vågen" om det ska appliceras på regissörer så väsensskilda, i temperament och stil, som den experimentelle, politiske lekfulle Godard, realisten Bresson, och när man lämnar Frankrike även expressionistiske och melodramatiske Fassbinder osv osv, och så allra värst: Tarkovskij! Tarkovskij var också med i avsnittet om "den nya vågen" -- men finns det en enda sak som den religiöse, grubblande, gravallvarlige Tarkovskij har gemensamt med Godard, förutom att de båda gjorde film och delvis överlappande i tid? Jag tänker nej. Och det intressanta med dem är ju inte att klumpa ihop dem som "nya vågor", utan deras individualitet -- det är väl därför man bryr sig om auteurer som Godard eller Tarkovskij till att börja med. På alla möjliga fält reviderar historikerna ständigt historieskrivningen och river ner gamla förenklingar; jag skulle ha trott att "den nya vågen" som förenande begrepp för 60-talets film (utöver de som faktiskt hängde ihop i Frankrike) skulle ha försvunnit ur historieskrivningen vid det här laget.

Slut på rant. Vad detta inlägg egentligen skulle handla om är Peter Greenaways första film, Tecknarens kontrakt från 1982. Greenaway är ännu en av dessa kanoniserade säregna auteurer, från den tid när jag kollade på seriös film och inte bara amerikanska komedier, en av mina favoriter ur kanon. Jag tänkte i somras att jag skulle se om hans filmer, som jag förutom den fantastiska Arkitektens mage inte sett på flera år, för att se om jag fortfarande gillade dem lika mycket. Tecknarens kontrakt utspelas i England 1694 och handlar om en målare som får i uppdrag av en rik adelsfamilj att måla tolv tavlor av deras gods, från olika vinklar. Neville, målaren, hamnar i märkliga sexuella relationer med frun i huset och senare hennes dotter, och det verkar som att han dras in i en komplott som han inte förstår sig på, som eventuellt har med ett mord på den frånvarande godsägaren att göra. I denna bisarra handling framställs på ett ytterst uppskruvat sätt, med 1980-talsuppdateringar (så 80-tal!) av barockmusik, filtrerad genom minimalism, och med överdrivna 1600-talsperuker och -kläder för skådespelarna. Det stiliserade bildspråket och den speciella musiken, som driver upp spänningen, är båda typiska för Greenaways filmer -- Greenaway var målare innan han blev filmare, vilket syns; han har också bl a gjort två filmer om Rembrandt. Också typiskt för Greenaway är den skruvade, spetsiga dialogen, där typiska arroganta sågningar är

-- Why doesn’t your husband have the moat cleaned up?

-- He doesn’t like to see the fish. Carp live too long. They remind him of catholics.

Eller, när svärsonen i huset uttalar sig om Mr. Neville:

The man is a pariah! He eats like a vagrant and dresses like a barber.

Tecknarens kontrakt är ingen fantastisk film, inte på nivå med några av Greenaways senare, som A Zed and Two Noughts eller Arkitektens mage. Men den är småkul, och onekligen distinkt unik som ett verk av en auteur.

Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Scandic Opalen (och lite om WOW)

Lyssnar på det fina programmet Duellen i P2, där två musikmänniskor får välja musik ur SR:s arkiv och studsa associationer med varandra, med Goran Kajfeš, och det fick mig att tänka på att jag skulle skriva ett ord om den fantastiska spelningen med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra på Way out West häromveckan. Det var sent på kvällen, efter många öl, däribland några på Sejdeln, sent på det där sättet att man inte kommer ihåg vad folk man träffade för en timme sen heter, och jag gled in i hotellbaren på Scandic Opalen för att lyssna på Kajfeš senaste konstellation, som i vintras kom med en skiva där de tolkar turkisk jazzrock, Tame Impala, Bo Hansson och annat gôtt. Jag hade inte sett Kajfeš live på flera år och jag var egentligen inte så förtjust i det han gjorde förr, typ "Head Spin", men den nuvarande maffiga jazzrocken fullständigt älskar jag. Jag gled in, och blev charmad av stämningen: heltäckningsmatta, lagom mycket folk, kanske 100-150, och fôlk satt på golvet och lyssnade, riktigt avslappnat, sen efterhand så fattade man att alla verkligen gick igång på musiken, och det blev stökigare, mer dans, ös, medlemmar från föregående band rycks med, hoppar upp på scen och börjar spela tamburin och cowbell. En helt fantastisk spelning, medryckande, engagerande -- Washington Post skrev om en spelning där borta, en “gloriously rocking assault on the ears”, och det stämmer exakt med hur det var. Reine Fiske på gitarr också!

Bandet på youtube:

Övrigt om WOW:

*så mycket rock! Cat Powers gitarrist gick ner på knäna och spelade solo, ibland lät det som Guns n' Roses. Goat m fl höll också liverockfanan högt.

*så mycket Dungen -- Dungen, Amason, Subtropic Arkestra. It's all good!

*mode: rockabilly helt försvunnet från kartan (jag såg en enda rockabillystil på hela helgen), tiden när rockabilly var en parallellstil är verkligen borta. Som en rockabillykompis sa när vi var på spelning för ett år sen: här är gamla rockabillyrävar som nu har långt hår, mustasch och jeansjacka (70-tal). Känns som att modet nu var 70-tal lite, och 90-tal mycket -- magtröjor à la Rebecca & Fiona etc; som dealbreaker-bloggen sa redan hösten 2010 och som vi plockade upp här på bloggen, "Girls these days like to dress like their parents in the 70's or themselves in the 90's". Så sant! Känner dock inte att vår gamla spådom om 1989-Berlin-konstnär-skjortor i slinkiga material och småblommiga mönster riktigt slagit in, ca 1990 blev rätt, men känns som att det är mer murriga mönster à la sweatshirts 1992 än de klarare mönstren som blivit à la mode. De rutiga skjortorna och flanellskjortorna är i alla fall borta, bara Neil Young-män (som jag själv) som hade det på WOW i år. Guardian spekulerade i Peak Beard tidigare i somras men fan vet om man kan säga nåt om det utifrån WOW. (tidigare WOW-modeinlägg: 2010, 2011, och WTAI 2010)

*spelningen som hipsters kommer säga var bäst på WOW 2013: Haim. Då satt vi utanför området i solen och drack öl. Men Haim låter grymt på spotify i alla fall.

*Beach House är ett helt fantastiskt liveband. De var sjukt bra 2010, nu ännu bättre. Magi!
*Mariam the Believer gjorde en riktigt grym spelning i Annedalskyrkan -- det var inte direkt partyalternativet att gå dit lördag natt, mina andra kompisar gick antingen på housefest på Nef eller på svensk rap med Stor, Linda Pira m fl, men ack så bra
*det gavs många möjligheter att kontextualisera våra dekonstruktioner av dekonstruktionerna (av rocken)

Anna Järvinen på Liseberg

I onsdags spelade Anna Järvinen, geniet, på Liseberg. Sättningen var ny för mig: cello, fiol, akustisk gitarr, piano. Dungen-mannen Ejstes hade blivit sjuk och ersattes på piano av en man som enligt Anna J "kom direkt från universitetsbiblioteket". Förra gången jag såg henne live var på en knökfull hotellbar i Stockholm, med rockbandssättning och Torbjörn Zetterberg på bas; de spelade en cover på "Eternal Flame" och det var en tokbra spelning. Den här gången på Liseberg var inte lika bra, inte heller lika bra som på Liseberg 2008 när Järvinen och Ejstes en underbart vacker, ödslig, melankolisk höstkväll slutade med extranumret "Always on My Mind" som duett.

Men en Anna Järvinen-spelning gör ju aldrig ont. Jag tyckte att gitarrens hårda knäppande låg lite långt fram i ljudbilden och skränade lite, och saknade nog trummorna och basen, men de spelade otroligt bra låtar såklart -- typ alla hits -- och en del låtar gjorde sig väldigt väl i finstämda stråkdominerade arr, typ fantastiska "Mer än väl" från senaste skivan. Glädjande var också att det var så mycket folk, alla sittplatser framför Lisebergs lilla scen var tagna och en hel del fick stå upp.

Ralph Fiennes ökenlook

Det känns ibland som att våra undermedvetna står i förbindelse med varandra. Jag har ända sedan i våras tänkt blogga om Ralph Fiennes ökenmode i filmen Den engelske patienten (för övrigt en av mina favoritflicks någonsin). Och nu när jag äntligen kommit till skott så hittar jag först ett briljant modeblogginlägg här på LiL om nittiotalsmodeikonen Snoken som referar till bloggen Nerdboyfriend.com, som i sin tur för bara någon vecka sedan eller två lade ut en magisk bild på just Ralph Fiennes i öknen.

Lyckliga sammanträffanden såklart, men också tidsandans makt över våra tankar. Ralph Fiennes är i vart fall en av mina definitiva stilikoner, och framför allt i rollen som greve Laszlo de Almásy. Hans resignerade och lätt plågade uppsyn matchar perfekt hans outfits, och lägg dessutom till det faktum att han är en hopplös romantiker som blir kär i Kristin Scott Thomas. Jag är fast.

Tjusningen med Ralphs kläder i filmen tror jag kommer sig av flera olika saker. Först och främst siluetten - vida plagg av canvastyg som hänger mer än sitter på hans rätt smala kropp. Blekta färger som tycks slitna av sand och vind så som greve Almásy är sliten av kärlekssorg och världens galenskap. En lite oborstad femdagarsstubb och grubbelrynka i pannan. Och allt detta mot en bakgrund av överväldigande ökenlandskap.

Mina försök att efterlikna Fiennes i sommar har gått sådär, det är svårt att helt enkelt hitta så vida men samtidigt bomullsslitna plagg som i filmen. Funderade på Dressmans XXL-butik men övergav den planen - för mycket pastellfärger. Till slut grävde jag fram ett par gamla vida kakifärgade linneskjorts och en flygig bomullsskjorta ur garderoben: inte helt på pricken men min sommarklädsel har i alla fall vissa dagar varit en diskret homage till greve Almásys tidlösa och fantastiska stil.

90-talsmode i Snoken

På sistone har jag ägnat en del tid åt mysdeckaren Snoken från 1993-1995, som finns i sin helhet på SVT:s Öppet arkiv. Privatdetektiven Anders "Snoken" Grip bor på en skorv vid Djurgården i Stockholm, medlar bråk mellan sin kapitalistpappa (Stig Grybe) och konstnärsmamma (Yvonne Lombard), spelar blues för sin hund Tubbe, och umgås med kapten Nelson, ett original som också bor i småbåtshamnen. Och så utreder han fall, av det oskyldigare slaget jämfört med andra svenska deckare -- förskingring i en hotellbar, otrohet, stöld av kameror och liknande. Det är inte stor konst men go' underhållning av det enklare slaget, och inte minst med briljant 90-talsestetik. Inte minst Snokens mode håller högsta klass. Double denim är alldeles för klent för honom, som oftare kör med triple denim (jeans, jeansskjorta, jeansjacka) när han inte kombinerar en riktigt hängig trenchcoat med en pappatröja värdig Bill Cosby. Och som om inte Snokens stil var nog är hans mamma konstnären en lika bra stilikon -- kolla in bilden med den svartvita matchningen nedan. Hade Snoken varit en amerikansk tv-serie hade snoken och hans mamma varit klockrena för Nerd Boyfriend.

Om Emily L. och alkoholromantik

Alkoholromantik är för mig ett ständigt aktuellt dilemma. För mig är alkohol något i grunden positivt, en drog som förhöjer intryck, skärper somliga sinnen och behagligt trubbar av andra, och får en att vandra en centimeter ovanför marken. Dessutom är det smak och kultur, gemenskap och sammanhang, tradition och arv, och givetvis flyktsoda.

Att det finns bekymmer kopplade till alkohol är inget att hymla om, och sannolikt skulle flera av samhällets problem vara lättare att tygla om tillgången till alkohol var skarpare reglerad eller rent av helt strypt. Eftersom jag gillar rusdryck och är sentimentalt lagd är jag svag för alkoholromantik, men som antyds här ovan skänker det ofta en besk eftersmak, inte alltid helt olik den beska smak som hyllandet av det manliga geniet lämnar efter sig. Många av våra firade konstnärer har ju varit män med stor aptit på svammelvatten, och som levt liv med mycket kreativitet, ångest och missbruk, där samtliga dessa ingredienser verkat i en slags symbios där det varit omöjligt att utröna var det ena börjar och det andra tar vid. Många av de alkoholrelaterade problem som finns i samhället har dessutom en tydlig koppling till patriarkatet och rådande maskulinitetsnormer. En stor del av den kvinnomisshandel och de våldtäkter som begås är exempelvis kopplade till berusning, och påfallande ofta ursäktas eller åtminstone förklaras problemen med att förövaren var onykter. Ett nästan dagsaktuellt exempel finns i söndagens Sydsvenskan, där det rapporteras att de våldtäkter som inträffat under helgen beror på fint väder och mycket alkohol, och där polisen i Västmanlands talesperson förklarar att "Det är naturligt att det blir fler överfallsvåldtäkter på sommaren, när folk är mer lättklädda och oftare rör sig utomhus". Detta är tyvärr ett vanligt sätt att skildra dylika händelser, där brottslingar frias från ansvar och alkohol, sol och avsaknad av heltäckande klädsel framställs som de direkta orsakerna till att våldtäkter inträffar.

Nu farligt nära att glida ifrån ämnet tänkte jag skriva några ord om Marguerite Duras fantastiska bok Emily L. som Modernista gav ut på nytt för några år sedan. Boken är sprängfylld med tankvärt stoff, knappt 100 sidor tjock som den är. I nytugåvan finns dessutom ett briljant förord av Sara Stridsberg, vilket känns helt logiskt, då det är uppenbart att Stridsberg och Duras är samma andas barn. I centrum står ett alkoholiserat par, en kapten och hans hustru, som spenderar sina dagar på en bar i Quillebeuf i ett trögflytande töcken av bourbon och svart pilsen. Berättaren sitter själv tillsammans med en älskare några bord längre bort, och genom fragmentariska fraser får vi ta del av det engelsktalande parets historia. Berättandet är abstrakt och drömskt, ja närmast drucket. Alkoholen är central, för övrigt lär Duras själv ha varit gravt alkoholiserad då hon skrev Emily L., och även om historian som långsamt vecklar ut sig är allt annat än munter är alkoholen ändå en skön lindring mot livets kantiga orättvisa och inte minst det oerhörda svek som kaptenen gjort sig skyldig till. Vad som fick mig att sväva ut i de inledande funderingarna kring alkoholromantik och genus är att jag inte kan minnas att jag tidigare läst en romantisk skildring av en alkoholiserad kvinna. Vad jag erinrar mig finns det gott om alkoholiserade och kraftfulla, kreativa och fascinerande män i konsten, medan kvinnors alkoholism skildras som något fult, hårt, enbart dekadent och motbjudande.Därför är det uppfriskande att genom Duras få detta perspektiv, innehållandes bomullslena rus och mjuka landningar efter många glas mörkt öl.

Men endast alkoholromantik gör ingen roman, det är i de hisnande miljöskildringarna och den lösryckta men knivskarpt fångade dialogen som den stora behållningen finns. Genom Duras skarpa penna tillåts vi läsare snudda vid förståelsen av smärta, rädsla, beroende, död, men också evig kärlek. 

Följande utdrag tycker jag väl sammanfattar Duras lätta språkbehandling, poetiska penseldrag och dunkla mystik. Det utspelar sig när berättaren i bokens inledning betraktar det engelska paret och försöker komma underfund med vad det är för mörk hemlighet de bär på:

"Varifrån kom tjuskraften, behaget, det lätta sommartalet hos dessa människor? Det är omöjligt att veta. Jag vet inte. Utan tvivel från deras ödmjukhet inför döden, säkerligen. Men också från denna skamlöshet. Från denna händelse. Från alla dessa saker sammantagna och  från var och en för sig. Utan att man kan säga vare sig varför eller hur. Från floden likaså, från detta ljus som allt badade i, från denna vithet som de vita klipporna spred överallt. Från klippornas vithet och från kritstenen. Från klippornas vithet och havsskummets. Från vitheten hos blått som blandats med sjöfåglarnas vita. Liksom från vindens vithet."

Hemlängtan

På resa i Italien nyligen greps jag, trots eller kanske tack vare det toscanska överväldigande vackra landskapet, av hemlängtan.

Det är kanske naturligt att i den dammiga värmen och gassande solen längta efter svalkande berg, skogar och sjöar. Passande nog ramlade jag över det här fantastiska klippet som är en amatörfilm gjord i Nordingrå under tidigt 1960-tal till tonerna av Björn J:son Lindhs och Staffan Schejas låt "Lake District" från en av deras Europasvit-skivor.

En kort stund av koncentrerad Sverigeromantik som rådde bot på det mest akuta tillståndet.