Joni Mitchell - Coin in the pocket (rap)

Joni Mitchells tionde studioalbum är på samma gång ett samarbete med och en hyllning till den legendariske jazzbasisten Charles Mingus. Flera av albumets spår innehåller musik skriven av Mingus med texter av Joni Mitchell, blandat med inspelningar av samtal mellan Charles Mingus och dennes fru Sue Graham Mingus. Det finns mycket att säga om detta fantastiska album (Jaco Pastorius basspel, ylande vargar, att albumet färdigställdes i samband med att Mingus dog, 56 år gammal, och att 56 kaskelotter strandade på Mexicos västkust samma dag som döden inträdde, det daterade soundet) men en detalj som särskilt har följt med mig är en personlig reflektion relaterat till spåret Coin in the pocket. Som frilansmusiker är det lätt att drabbas av ekonomisk oro och att emellanåt avundas de med stadig inkomst, men samtidigt finns det en unik charm i att plötsligt få ett gig och därmed ha några extra kronor på fickan efter att ha levt snålt en period. Detta är vad jag tar med mig när Mingus förklarar sin situation som följer:

Charles: "I never hit too, too hard, uh, y'know. All my life, uh y'know, just everything I touched, turned to gold. I'm not, I'm not rich but, y'know, I've always had a few, some dollars in my pockets"

OK: "inga jämförelser i övrigt" har aldrig känts som en så stor underdrift, och det jag relaterar till är alltså inte att allt jag rör vid blir till guld. Det är helt enkelt bara det att jag inbillar mig att känslan av att ha "a few, some dollars" på fickan är speciellt njutbar när ens inkomst sällan är förutsägbar och ofta något i underkant.

Beach House - Wildflower

Drömpopbandet Beach House från Baltimore har tvivelsutan givit oss drömpopfanatiker några av 2000-talets vackraste stunder. Victoria Legrands förmåga att glida på tonen är oefterhärmlig och hennes sublima vokala insatser utgör lök på laxen i den förföriska ljudbild av luftiga syntar, jangliga gitarrer och analoga trummaskiner som kännetecknar Maryland-duon.

Texterna är också oftast drömska och sällan glasklara. En formulering som jag dock har fäst mig särskilt vid, efter att min gode vän A gjort mig uppmärksam på den, finns att hitta i låten Wildflower från senaste albumet Depression Cherry. Som jag tolkar det behandlar texten en person som kämpar med demoner - "the shadows stay by your side". Det magiska ögonblicket inträffar i den vändning som uppstår efter att situationen målats upp, när sångjaget plötsligt säger: "baby I'm yours". Det abstrakta, plågade, subjektet som hittills porträtterats med en viss distans är plötsligt alldeles nära i och med detta omedelbara och intima tilltal. Baby I'm yours: Ibland är det de enda ord som behövs.

No better color
Look everywhere
We're driving home every night
The shadows stay by your side

You built a city
All in your head
Triangle of every light
It turns you on every night
Need a companion
A hidden prayer

You know you're not losing your mind
What’s left you make something of it
The sky and what's left above it
The way you want nothing of it
Baby I'm yours

När Ernst och Eric Schüldt möttes

Ernst Kirchsteiger är en levande legend inom samtida svensk tv4-kultur: mysmannen, sexsymbolen, livsnjutaren, den barfotagående sinnlige som lär tittarna att "känna in" och njuta av mat, vackra ting och livet. Nu har han tillsammans med Carina Nunstedt gett ut en bok med den underbara titeln "Lyckan i det lilla", och på bokmässan i Göteborg fick Expressen Kultur den briljanta idén att sammanföra honom med radioprataren Sveriges största Arvo Pärt-fan Eric Schüldt för ett samtal. Resultatet kan ses här: ett fint samtal om livet utifrån en ny självhjälpsbok.

Det aitologiska

Babels torn så som Pieter Bruegel d.ä. (c. 1525-1569) föreställde sig det

"Stjärnmattan bakom, bakom! de synliga stjärnorna, den var det som icke kunde nedritas. Det var förklaringen till att frågorna var så svåra, och svaren så enkla att man nästan inte kunde tro."
PO Enquist, Lewis resa

I Staffan Ottossons bok om Gamla Testamentet, Profeter, kärlek och ond bråd död (2002), lär jag mig begreppet "det aitologiska". Många av Bibelns berättelser är mycket märkliga och kan verka långsökta. Till exempel Babels torn: berättelsen om hur människorna vill samlas på en enda plats -- en dal i Shinar -- och bygga ett enda torn till himlen för att "göra sig kända" (för vem?). Så långsökta berättelser, säger Ottosson, kan sägas ha en aitologisk funktion: de är till för att förklara något svårbegripligt, som varför människorna talar olika språk. (Enligt den bibliska berättelsen straffar Gud människornas övermod i tornbygget med att sprida dem över världen och ge dem olika språk.) En djup, filosofisk fråga: varför talar vi från början olika språk? En fråga svårbesvarad och kanske är mytens "aitologiska" form då på ett sätt det mest rimliga svaret inför förklaringarnas otillräcklighet.

Konstbiennalen i Venedig: höjdpunkter

Tillsammans med min bättre hälft besökte jag konstbiennalen i Venedig över midsommar. Vi bytte sill, nubbe och små grodorna mot modern konst, renässansarkitektur och magiskt medelhavsljus.

Konstbiennalen arrangeras vartannat år på två platser strax väster om Marcusplatsen - Giardiniparken och Arsenale, som är ett gammalt skeppsbyggeri. I år hade många av de nationella salongerna flyttat ut till olika platser runtom i Venedig, vilket visade sig vara ett bra tillfälle att också få se några av stadens fantastiska palats från insidan.

Årets biennal har titeln All The World's Futures och har ett starkt politiskt tema. Curator är den nigeriansk-amerikanske Okwui Enwezor och han är den förste afrikanen någonsin som fått uppdraget.

De stora globala politiska utmaningarna är både svåra och ödesmättade, och intrycket av biennalen är därefter, men samtidigt är den kreativa kraften och den politiska medvetenheten och viljan så genomgående stark att vi ändå lämnade Venedig med en mäktig känsla av att förändring är möjlig.

Hela den centrala utställningen i Giardiniparken var egentligen en höjdpunkt i sig eftersom den lyckades förena skilda och ibland rentav motstridiga politiska problem till en samlad helhet med ett poetiskt och känsligt tilltal långt från det tröttsamt plakatpolitiska. Det första som möter en när man kommer in i den stora lokalen är en rund vestibul där italienaren Fabio Mauris verk om exil ställs ut. En vägg av resväskor och tillhörigheter står mitt i rummet, och på väggarna hänger målningar och tryck som på olika sätt beskriver frasen "the end".

I nästa lilla rum spelas franske Christian Boltanskis videoverk "Den hostande mannen" från 1969 upp, en mardrömslik sekvens som förmedlar stark oro och ångest och som satte en stämning som var svår att skaka av sig.

Några rum senare står och hänger egyptiskanInji Aflatouns och peruanskan Elena Damianis verk i samma sal. Aflatuon är influerad av bland annat expressionism och beskriver arbetslivets hårdhet med mjuk drömsk pensel. Damiani ställer ut skulpturer och teckningar som på olika sätt tematiserar utnyttjandet av naturresurser i Peru - jag gillade verkligen hennes pelarskulpturer om gruvbrytning.

Inji Aflatoun

Efter en högersväng (no pun intended) kommer så Isaac Juliens maratonhögläsning av Das Kapital, i byggnadens centrala auditorium. Ett antal skådespelare turas om att läsa alla tre banden av Kapitalet från pärm till pärm under biennalens åtta månader. Knappast ett effektivt sätt att tillägna sig Marx men en mäktig manifestation av en bok vars betydelse för många av biennalens verk naturligtvis är stor.

Det konstverk som gjorde överlägset störst intryck på mig var australiskan Emily Kame Kngwarreye "Earth's creation" - en enorm målning, säkert sex gånger tre meter, som med mängder av små färgpunkter tycks avbilda en sprakande ursoppa, en sammansmältning, samhörighet, flöden, eller bara skogen efter ett regn. Att stå framför den var en existentiell upplevelse och effekten var kanske lite lik den som Ove Wikström i filmen "Trädälskaren" beskriver att träd kan ha - att målningen aktiverar ett själsligt minne av en rest, en skärva av sorg över något som gått förlorat. Mer om konstnären här.

Emily Kame Kngwarreye

Lästips: den svenska poesins essens

Det är alltid kul att se försök att sammanfatta en hel litteraturgenre på några få rader. Ett lyckat sådant läser jag här, på Den långsamma bloggen som drivs av bibliotekarien Lennart Erling i Tvååker, Halland.

I sitt inlägg sätter han samman titlar från 87 svenska diktsamlingar, och resultatet är beundransvärt pregnant poesi.

Några strofexempel som jag verkligen gillar:

en förmiddag i Sverige
landskap i gult och guld
landskap för länge sedan
fosterlandet under jorden

den blåa himlen
gyllene stunder
ljuskantring, jordrök
tre vägar, vid askens rötter

röster, stenar, sånger
ändå, gluggar och sprickor
ådernät i åderträet

att färdas med en fågel
den dunkla vingen, genomfärd
resor i din tystnad

ord när hösten faller
vägvisare till underjorden
vid nattens tröskel

En av dem vars titlar syns - Werner Aspenström

2014-listor, Erik

Brötzmann-Uuskylä på stadsbiblioteket i Halmstad, februari

Konserter
Fire Orchestra på Nefertiti, januari. Tungt, starkt, omskakande, inspirerande!
Evil Emil and the King Kong Cobras på Honky Tonk Illegal, februari. Malande, tungt svängig zydeco som höjde stämningen till topp!
Strauss Salome på Kungliga operan, februari. Bästa operan jag hört live utanför Wagner, underbara klarinetter.
Peter Brötzmann och Peeter Uuskylä på Halmstad stadsbibliotek, februari. Frijazzlegend i oväntad miljö.
Buxtehudes Membra Jesu Nostri med Göteborg Baroque, mars. Jag har sett sex konsetter med Göteborg Baroque i år och detta var den i särklass starkaste musiken, så vacker och samtidigt så sorglig; i programbladet flaggades för ett nästan erotiskt förhållningssätt till Jesu sår som är styckets tema. En fin koppling till herrnhutism och dylik kristendom som jag gått omkring och funderat på i år efter att ha läst PO Enquists fantastiska Livläkarens besök och Lewis resa under förra året.
Musik av Sven-David Sandström i Maria Magdalena kyrka, mars. Mer klarinett, nu vacker och eterisk snarare än tidig-jazzigt dekadent som hos Strauss.
Niklas Barnö Je Suis! på Nefertiti, vår. Ösig frijazz.
Perssons Pack på Pustervik, september. Avslutsturnén för dessa folkrocklegender, underbart brusande dragspel.
Fartyg 6, Brötz, september. Mer frijazz, åh så gott på Brötz 600-spelningarsjubileum.

Också värt att nämna: bluegrassfestival i Halland, Purcells ”Dido och Aeneas” på Röda sten, Glucks ”Orfeus och Eurydike” på Göteborgsoperan, Television, Tonbruket, Peter Lemarc och Linnéa Olsson på Stockholm Music and Arts, Bobo Stenson trio på Nef var sig lika, South Station Stompers på Lilla Wien, att jag såg the Refreshments inte en utan två gånger (Sundsvall samt Göteborg), mycket speciell festivalupplevelse i Falbygden och en särskilt bra spelning av folk-barock-bandet Silfver, Ulf Lundell på Solgården i Tylösand inte lika kul som i Varberg förra året, att jag såg Göteborg Baroque sex gånger (Dido och Aenas, Purcells begravningsmusik för drottning Mary, Buxtehude, Charpentiers Te Deum, Haydns Stabat Mater, Händels Fyrverkerimusik), andlig musik med Eric Schüldt i Katarina kyrka, Western Toneflyers-Thorbjörns 50-årskalas.

Trender
Frijazz, klarinett, barockmusik, kristendom

Skivor
Cecilia Persson, Open Rein
Christoper Sander, Jorden var rund
Zoe Muth, World of Strangers
Goran Kajfes Subtropic Arkestra, The Reason Why Vol. 2
Justin Townes Earle, Single Mothers

Je Suis!, Ca va?

Två skivor här från vilka mycket av materialet var bekant sedan tidigare spelningar: höjdpunkten på Cecilia Perssons Open Rein är i mitt tycke Amble-sviten, som vi hörde på Jazzkatten-galan 2012 på en av mina favoritspelningar det året, och hits som "Mama Needs a Margarita" på Zoe Muths World of Strangers spelades på hennes fina spelningar i Sverige också under 2012. Christopher Sander var däremot en ny bekantskap för mig även om han kanske inte borde vara det givet att bandet Ingenting funnits i utkanten av mitt medvetande i flera år och att han varit med och skrivit låten "Äppelöga" som Anna Järvinen spelat in. Hans skiva Jorden var rund tycker jag i vilket fall är en höjdare, mjuk, lugn, varm pop. Justin Townes Earle är en gammal LIL-favorit och även om jag inte tycker att årets skiva Single Mothers (som nästa år följs av skivan Absent Fathers samt en stor turné också i Sverige, vilket jag ser fram emot!) är lika bra som de föregående skivorna, så är det fortfarande go lyssning i mina countryöron. Subtropic Arkestra var etta på min spelningslista förra året och årets skiva är grym även om de gör sig bättre som liveband än på skiva. Je Suis är den andra nya bekantskapen för mig på årets lista, kul och energisk jazz i den friare genren.

Låtar
Christopher Owens, ”Never Wanna See that Look Again”
Franska Trion, “Kärlekens helvete”
Anna Ahnlund, “Gruset”
The Haden Triplets, “When I Stop Dreaming”
Amason, “Ålen”
War on Drugs, “Lost in a Dream”
Nisse Hellberg, ”Nu smet katten in till grannen igen”
Steve Earle, ”21st Century Blues”
Woods, “Moving to the Left”

TV
Brooklyn Nine-Nine, Historieätarna

Radio
Football Weekly, P1-morgon, Lördagsmorgon med Eric Schüldt, podcasten Staden, Lantzkampen

Sport
Utsikten–IS Halmia 0–4, Brasilien–Tyskland 1–7

Övriga höjdpunkter
Stilla sommarkväll i småstaden Norberg, tåg- och bilsemester i Sundsvall och Hälsingland, "hänga på pizzan och läsa blaskan" i Hjorthagen/Stockholm, korpfotboll, födelsedagsfirande i Halmstad i juli med nära och kära, #pensionärsliv2014, hälsa på Linna i Boston/Cambridge och Jeff i Washington D.C. i mars, jobbintervju och roadtrip i Lund och Skåne en stekhet julidag, Klingspor-bokcirkel i snökaosigt Högdalen i januari, havsbad på Gran Canaria i december.

Liberation Music Orchestra från 1969, en av de skivor som engagerat 

och inspirerat mig mest under 2014.

Vila i frid
Charlie Haden (1937--2014): så mycket av musiken som jag lyssnat på i år har han varit inblandad i! Ornette Coleman, Hadens egna Liberation Orchestra, osv.