Joni Mitchells tionde studioalbum är på samma gång ett samarbete med och en hyllning till den legendariske jazzbasisten Charles Mingus. Flera av albumets spår innehåller musik skriven av Mingus med texter av Joni Mitchell, blandat
med inspelningar av samtal mellan Charles Mingus och dennes fru Sue Graham Mingus. Det finns mycket att säga om detta fantastiska album (Jaco Pastorius basspel, ylande vargar, att albumet färdigställdes i samband med att Mingus dog, 56 år gammal, och att 56 kaskelotter strandade på Mexicos västkust samma dag som döden inträdde, det daterade soundet) men en detalj som särskilt har följt med mig är en personlig reflektion relaterat till spåret Coin in the pocket. Som frilansmusiker är det lätt att drabbas av ekonomisk oro och att emellanåt avundas de med stadig inkomst, men samtidigt finns det en unik charm i att plötsligt få ett gig och därmed ha några extra kronor på fickan efter att ha levt snålt en period. Detta är vad jag tar med mig när Mingus förklarar sin situation som följer:
Charles: "I never hit too, too hard, uh, y'know. All my life, uh y'know, just everything I touched, turned to gold. I'm not, I'm not rich but, y'know, I've always had a few, some dollars in my pockets"
OK: "inga jämförelser i övrigt" har aldrig känts som en så stor underdrift, och det jag relaterar till är alltså inte att allt jag rör vid blir till guld. Det är helt enkelt bara det att jag inbillar mig att känslan av att ha "a few, some dollars" på fickan är speciellt njutbar när ens inkomst sällan är förutsägbar och ofta något i underkant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar