Gula gången: introspektion

En sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes. När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta uttryck för att beskriva den.

Vad är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.

I gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords. Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem. 

Utanför vår lägenhet började jag ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här? Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.

Vad var det här för upplevelse?  Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?

Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.