Fuck yeah Per Albin Hansson

LiL goes tumblr:

bildtext: Per Albin och författaren Ture Nerman var lagkaptener när partihögern och partivänstern spelade s k politisk fotboll vid en arbetarfest på Stockholms stadion 1916. Per Albins lag vann med 2-1.

Från: Anders Isaksson, Per Albin. I: Vägen mot folkhemmet (1985)

Kållered-Halmia 2-0

23 juni 2011
Kållereds SK - IS Halmia 2-0 (0-0)
1-0 i 84:e minuten, 2-0 i 89:e minuten
Kållereds IP, 287 åskådare

ISH: Käck - Boman, Gasslander, Mangfors, Österberg - Taube, Mazreku, Thomasson - Maholli, Ribic, Sabo
byten: Lindh och Genberg in för Thomasson och Ribic efter ungefär 60 minuter
(uppställningen var samma som föregående match, vinst 1-0 borta mot Vimmerby)

Halmia fick stryk med 2-0 ikväll i en riktigt tung förlust. Matchbilden var väldigt tydlig från början och lätt igenkännbar för den som följt ISH de senaste åren: motståndarna backade hem och satsade på kontringar, och Halmia ägde bollinnehavet och försökte lirka sig fram med kortpassningar. I säsongens matchprogram uttryckte Kållereds ordförande sin och föreningens förvåning över att de befinner sig så högt upp som i tvåan i år (de kvalade upp förra säsongen), och KSK låg på kvalplats inför den här matchen med bara en seger på tio matcher, så man kanske inte ska vara förvånad över deras defensiva inställning. Man kände igen grejen från de lägre divisionerna där man har två-tre spelare i laget som sticker ut med någon specialitet (snabb anfallare, passningsskicklig mittfältare) och försöker maximera effekten av detta genom att den mittfältaren som kan passa gång på gång försöker slå genomskärare till den snabbe anfallaren.

Det enda speciella med KSK:s spel var hur konsekvent spelförstörande fula de var. Hela tiden skavande på halmianernas hälsenor, hela tiden lite över gränsen för att inte få några snabba anfall emot sig. En mycket svag domare gjorde att detta lönade sig. Första halvlek hade ISH inte ett skott på mål (trots kanske 70-75 procents bollinnehav), och KSK hade vad jag minns ett. Att KSK bara fick ett enda gult kort under matchen ska de vara mycket glada för - knuffar med raka armar före inkast, sparkar och efterslängar efter avblåsningar, med mera borde ha gett dem minst ett rött kort (nr 5, centralmittfältare) idag.

Halmias uppställning var märklig och kändes verkligen inte optimal. Backlinjen spelade faktiskt bra och jag har inga klagomål där, men mittfältet funkade inte. Kombinationen Taube-Thomasson-Mazreku förstår jag inte hur den ska funka. Taube såg idag överbelastad ut: det verkade som att han skulle vara den som skulle slå de avgörande genomskärarna i anfallet, men han var också den av mittfältarna med störst defensiv kapacitet och som jobbade hem mest. Taube är min favoritspelare i Halmia men idag var han dålig, eller gjordes dålig av hur ISH spelade. Det fanns ett Johan Karlsson-format hål på ISH:s mittfält, det saknades en bollvinnare och defensivt ansvarstagande mittfältare (Makelelerollen!). Att Lindh kom in för Thomasson var helt begripligt, men varför inte från start?

Anfallet var också märkligt sammansatt. Sabo spelade vänsterytter och det har jag inga anmärkningar på, han är snabb och tekniskt briljant och alltså en perfekt ytter i 4-3-3, och Maholli spelade högerytter och utifrån de få matcher jag sett honom i ser jag honom som en Sabo-typ. Men Ribic som center? Ribic är en kantspringare, har framför allt spelat högerback och högerytter, och har ett bra skott, men varför han placerades som center begrep jag inte före matchen och än mindre efteråt. Han byttes ut mot Genberg som är en center rakt igenom, och jag fattar inte varför han inte startade; den bästa chans som Halmia skapade var också en typisk 4-3-3-chans: Sabo kommer runt på kanten och slår ett inlägg som Genberg nickar i kryssribban. Sabo-Genberg-Maholli ser jag som en lika klockren anfallstrio som Carlsson-Olofsson-Welander år 2007: kombinationen tekniker-centertank-tekniker borde funka fint.

Efter att ISH som sagt inte skapat en enda chans efter 45 minuter så var vi på läktaren förstås frustrerade, men jag var ändå försiktigt optimistisk: Kållered såg ut som ett rätt dåligt lag, och med Sabos och Mahollis individuella briljans skulle det när som helst kunna bli ett mål för ISH. Det blev också mer öppet spel i början av andra halvlek, Kållered lyfte upp lite mer i samband med hörnor och annat, och det skapades chanser åt båda håll. Halmias backar var ovanligt bra; efter manfall där bland andra Martin Svensson lämnat laget var man orolig, men alla fyra spelade riktigt stabilt idag (även om Österbergs uppspel lämnar mer att önska), och det är något positivt att ta med sig från den här matchen.

Kållered däremot är ett grislag och jag hoppas att de åker ner i trean i år.

Betyg:
Käck 3
Boman 4, Gasslander 4, Mangfors 4, Österberg 3
Taube 2, Mazreku 2, Thomasson 2
Sabo 4, Ribic 2, Maholli 3

---
Hallandsposten om matchen.
Halmias hemsida om matchen.
Andra division 2 VG-referat denna vecka: Torslanda-Västra Frölunda 1-0.

Sådant bröl, sådan son

Det här klippet dök upp på facebook för en tid sedan, och jag tycker att det är fantastiskt roligt på flera sätt. Kenny G:s lite för entusiastiska presentation ("He just got his driver's license last week!!"), sonens Mini-Me-uppenbarelse, den menlösa musiken, etc, etc. Håll till godo!

Korvstoppning

Som skribent på en av Sveriges mer trendkänsliga gubbrocks-bloggar får man inte vila på lagrarna, och efter allt tal om hur surdegs-hipsters börjar få konkurrens av korv-hipsters kände jag mig i förra veckan nödgad att stoppa min egen slang. Faktum är att jag tack vare mitt alltmer blommande matintresse ganska länge gått och burit på en inre önskan om att få göra hemgjord vurst, och när jag för ett tag sedan insåg att jag delar denna önskan med en vän, kollega och granne till mig var det äntligen dags att skrida till verket.

Jag köpte en köttkvarn på Täby bakluckeloppis förra helgen, och efter att J sonderat terrängen och införskaffat ett så kallat "korvhorn" möttes vi på Östermalmstorg en mulen måndag för ett besök i Hallen med stort H. Vi införskaffade fjälster och fläskbog, späck och piri-piri-krydda, och kompletterade på Lars-Åkes (eller vad köttmannen nu kan tänkas heta) inrådan med rödvin och vitlök och hade på så sätt samtliga ingredienser som krävs för att laga salsiccia. Lars-Åke (Ulf? Östen? Gösta?) var en sann slaktare, komplett med frodig rondör och guldtand, och gav oss med stor entusiasm en grundkurs i Salsiccia. Han förklarade att korven ursprungligen kommer från Bologna men att det finns en rad olika lokala varianter, varpå han med emfas uppmanade oss att börja med grundreceptet eftersom vi som nybörjare "går i korvstoppningens första klass" på vilket han brast ut i ett smittande gapskratt. Nöjda och uppmuntrade av denna lektion begav vi oss hemåt med en korvstoppnings-nybörjares lätta steg.

Själva proceduren var, precis som jag befarat, tämligen omständlig och ineffektiv, och vår brist på erfarenhet gav upphov till en del problem. Det är ett kladdigt göra, och många 'platonskt erotiska' (J:s uttryck) situationer uppstod, som när man trär tarmen över hornet, formar korven, osv. Det faktum att korvhornet inte riktigt passade på köttkvaren var också en anledning till att humöret gick ganska märkbart upp och ner under de cirka tre timmar vi ägnade åt vår kära första korv. Men skam den som ger sig, även om resultatet lät vänta på sig var det en fantastiskt god korv som utgjorde den (mycket) sena middagen.

Tillgång till två Per Morberg-dockor är inget måste, men det underlättar naturligtvis

Mannen som sålde fjälster till oss påpekade faktiskt att han märkt ett uppsving av tarmförsäljningen, och kunde så sätt bekräfta att det faktiskt är en trend att stoppa sin egen korv. Jag är stolt över att vara en del av denna strömning.

Uffe-andlighet: "Gå upp på klippan"

"Det står en man på en klippa.
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.

Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)

En av Ulf "Uffe" Lundells bästa och mest andliga (ja!) låtar är "Gå upp och klippan" från skivan Evangeline från 1988, en skiva som jag redan skrivit om här i ett livsåskådningsperspektiv. "Gå upp och klippan" har ett mycket tydligt tema och budskap: "Du behöver inga processioner / Ingen guldbroderad skrud / Du behöver inga orgeltoner / för att gå upp och möta Gud." Alltså: Gud - om Lundell menar detta bokstavligen, som en kristen gud, eller mer allmänt som något heligt, vet jag inte - finns inte särskilt på en privilegierad plats, "förheligad" av en till syvende och sist värdslig auktoritet som en påve eller en präst, som en kyrka eller en katedral, utan Gud/"Gud" finns där en person med rätt inställning och sinnesstämning söker det. Jag, som inte är troende, har tolkat denna text som en panteistisk/new age/sekulär epifani-skildring.

En mycket bra och lång recension i London Review of Books har dock satt Lundells text mot en ny bakgrund för mig. Det är historikern Keith Thomas som recenserar en ny bok av Cambridge-historikern Alexandra Walsham, The Reformation of the Landscape: Religion, Identity and Memory in Early Modern Britain and Ireland. Thomas börjar med att konstatera att de flesta av världens religioner har platser som de anser som heliga, med närmre tillgång till det gudomliga. Betlehem och Mecka är grundarens födelseplats, Jerusalem och Lourdes platser för uppenbarelser, martyrskap eller mirakel, berget Ararat i Turkiet är heligt för armenierna eftersom det är var Noaks ark stannade, berget Kailas i Tibet ses som hinduerna som guden Sivas paradis och av buddhisterna som kosmos centrum. Också platser utan historisk-religiös laddning kan ses som extra heliga i sin kraft av naturuppenbarelser: Ayers Rock i Australien, eller berget Fuji i Japan.

Walshams bok handlar om hur kristendomens användning av landskapet förändrades i Storbritannien och på Irland i och med reformationen och i dess efterdyningar. I katolska Storbritannien kryllade det av föregivet "heliga platser", som en källa där en viss helgonförklarad person druckit, eller en grotta där någon annan helig person uppgavs ha bott. St Winefrides källa i norra Wales sades ha sprungit upp när den kyska adelskvinnan Winefride blev halshuggen på platsen av en man som hon avvisade; St Patrick's Purgatory ansågs ha varit en plats där Jesus själv (!) visade St Patrick ingången till helvetet (!). Med protestantismens inträde förändrades de kristnas förhållande till landskapet: i protestantismen (lärde jag mig i religionsundervisningen i skolan) betonas den enskilde individens direkta förhållande till Gud i jämförelse med katolicismens större betoning på ett förhållande förmedlat genom prästerskapet och den organiserade religionen, och därför minskade med reformationen betydelsen av särskilda "heliga platser". Thomas: "this sacralised landscape was dealt a devastating blow by the Protestant Reformation". Man anknöt till ett drag i den tidiga kristendomen i att tona ner betydelsen av tempel/kyrkor - fram till 300-talet hade de kristna alls inga kyrkor - och istället "encouraged to see themselves, not buildings or sanctuaries, as the temple of the living God". (Korintierbrevet: "Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?") Protestanterna rev och brände ner kloster, helgedomar och kors vid vägarna, och gjorde narr av målen för pilgrimsfärderna.

Walshams bok går förvisso ut på att komplicera och revidera den traditionella bilden av ett definitiv brytpunkt i och med reformationen, och att istället framhäva kontinuiteterna mellan pre-reformations-katolicismen och protestantismen. Men alla skillnader lärorna emellan försvinner inte. Och Lundells uppmaning "gå upp på klippan" framstår i detta ljus som ett led i en protestantisk tradition.

Local, organic, bandana

Organisk kock-bandana: restaurangen Walrus and the Carpenter i Seattle
foto från New York Times

Om det, som Arvid så välformulerat konstaterade det, i Financial Times House & Home-bilaga och i de övre sfärerna av världsekonomin finns en bostadsmarknad som "ringas in av adjektiven fortified, stately och pied-a-terre", så finns det i den mer medelklassiga sfären av västvärlden ett restauranguniversum som ringas in av adjektiven "local", "organic", "artisan" och "fresh". The Curious Palate i Mar Vista, Los Angeles, där jag bott och ätit de fem senaste månaderna, är ett utmärkt exempel på detta. Ett litet kafé med inredning byggd av delar hämtade på rivningstomter och med takbjälkar etc som är byggnadens original; kaffet kommer från Los Angeles hipstercafé nummer 1 Intelligentsia och det säljs egengjord apelsinjuice och sylter, och korv, ost med mera från lokala små producenter. Stället är givetvis startat av en ingenjör och en tv-producent som är vänner, träffades på BBQ i Santa Monica, och tröttnade på sina karriärer och istället startade en restaurang. Personalen är ung och trevlig, har man tur spelas Michael McDonald-hits från 80-talet, och gästerna är en salig blandning av hipsters, mac-användare, latteföräldrar med barn, par 65+ och vanliga LA-average Joe i funktionella utstyrslar. I restaurangens programförklaring:

"For us, cooking is all about connecting with people – and with the earth. That means we’re always exploring new ways of supporting artisans and local producers who can provide us with fresh, sustainable, natural ingredients."

Något av ett centrum för local-organic-universumet verkar dock nordvästra USA:s hipsterfästen Portland och Seattle vara. NY Times hade häromveckan en härlig artikel om restaurangscenen i Seattle, och den är ett fascinerande tidstecken för alla som lyssnar på Neko Case skiva som spelats in i en lada i Vermont eller Bon Iver från en stuga i Wisconsin.

Frank Bruni, "Seattle, a Tasting Menu", NYT 10 juni

Vem är Sveriges svar på Jackson Browne? Tre kandidater

Ibland så lyssnar jag på Jackson Browne - till exempel "Too Late for the Sky" - och tänker att det här, det är verkligen perfekt rock. Tystlåten, finslipad, väl avvägd rock. Piano, smakfulla gitarrlicks och en vacker sångröst. Och så tänker jag: varför gör inte fler musik så här? Utan distade gitarrer, utan attitydproblem.

Här kommer tre förslag på svenska motsvarigheter till Jackson Brownes magiska 70-tal.

Basse Wickman, "Out on the Road"
Om man ska snacka om en svensk motsvarighet till Jackson Browne så är Basse Wickman den självklara startpunkten. Han var nämligen den första som tog till Sverige sjuttiotalets västkustrock - Gene Clark, Eagles, Jackson - och högst medvetet gjorde musik i just den genren. Så här har Lennart Persson skrivit om Basse:

"I dag dräller vårt land av musiker och sångare som skamlöst och ofta begåvat lutar sig mot en amerikansk singer/songwriter tradition, men när Basse Wickman på sjuttiotalet gjorde samma sak var han inte bara först, han var också ganska ensam"

"Pionjär" känns kanske som fel ord när man beskriver just en person som anammar en viss genre och skriver in sig själv i den; när man lyssnar på Wickmans sjuttiotalsgrejer - det finns en bra samling Revisited på Spotify - så känner man helt igen idiomet från västkustikoner som Jackson. Därför är Basse W en självskriven kandidat till titeln "Sveriges svar på Jackson Browne". Mot honom talar dock i mitt tycke att han sjunger på engelska; jag tänker mig att om Jackson Browne var svensk så skulle han skriva texter på svenska, "för det blir mer personligt då".

Dan Hylander & Raj Montana Band, "Farväl till Katalonien" (1981)

Midtempo, ca fem minuter lång? Check. Piano-orgel-kombination? Check (med Hasse Olsson, också i Lundells kompband, på orgel och Clarence Öfverman på piano, no less). Snygga gitarrlicks? Check. Självömkande/känslig text om förhållanden som på ett vagt sätt försöker säga något om samhället? Check. En helt fantastisk låt - utan tvekan en av mina favoriter av svenska låtar alla kategorier - med text som är oförbehållet gubbrock:

"Så som barn i Barcelona när vi möttes som i trance
Över Ramblas ljumma nätter sjöng vårt blod i febrig dans
Vi dränkte våra jävlar och vi drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Bara skärvor av ett liv som var så nära mig just då
Att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn

Aha, Aha, farväl till Katalonien
Aha, Aha, farväl till Katalonien

osv"

Ja, det här är en riktigt stark kandidat till att vara "Jackson Browne på svenska". Den har allt, skulle jag vilja säga.

Björn Afzelius, "Europa" (1984)

Youtube-versionen som jag valt, en liveversion från 1989, är brötigare och mer "party" (Triple & Touch som vaggar i takt och spelar tamburin!) än originalet, men också i liveversionen är Jackson-faktorn hög: känslosam och politisk man som vädrar sin alienation och sin politiska vilja, orgelriffande, och en internationell kontext á la "Lawyers in Love". Fram till i höstas så kände jag bara till Afzelius som en proggare, med en outlier i snyftaren "Tusen bitar" som jag älskade som barn (och älskar än idag), men i höstas visade en kompis mig in i Afzelius märkliga 80-talsvärld av boogie, dansband, Creedence-covers och episk gubbrock som "Europa". Och även om Afzelius till viss del bara var förkastlig (exempel ett, två, tre), så måste jag säga att jag verkligen gillar Afzelius för att han hela det nyliberala åttiotalet både gjorde många bra låtar ("Höst", "Hold om mig", "Vi älskar dig, Amerika", "Medan bomberna faller", osv) och höll fast sina vänsterbudskap. Afzelius gjorde under 80-talet stora turnéer och var vid sin död den bäst säljande svenska artisten någonsin, men gjorde samtidigt vulgära politiska drapor som "Svarta gänget" vid valrörelsen 1985, där han rakt ut hävdar att Moderaterna är fascister. Man kan tycka att han överdriver rätt rejält i "Svarta gänget", men jag kan säga att nu när jag varit i USA, där hegemonin står längre högerut och där motsvarigheten till "Svarta gänget" i grova, vulgära politiska uttalanden alltid, alltid kommer från högern ("Obama är socialist och ett större hot mot USA än vad Sovjet var", osv), så är jag jävligt glad över att Afzelius i grund och botten sympatiska vänsterpolitik är den folkliga extremism som är mest grundad i vårt land. Och kolla på videon ovan: folklig svensk sommarunderhållning á la 1989 med brölsaxofonist i jeansjacka, Triple & Touch-män i väst och picknickande publik. Men texten till detta åtta minuters epos handlar om det politiska engagemanget i 68-generationen och hur det omvandlats över tid:

"Plötsligt öppnades våra ögon, plötsligt hörde vi alla ljud.
Plötsligt var vi en del av världen, plötsligt tog vår ungdom slut.
Vi såg ett brinnande barn i rummet, vi såg en iskall kravallpolis,
vi såg en yngling, som , med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.
Och vi störtade ut i ljuset, och vi flämtade efter luft,
och vi slipade våra sinnen somm till strid.
Nu var sanningens timme inne; vi skulle ändra historiens gång;
Vi var klovkorna i en avgörande tid.
Gamla vänner, kom fram! Låt mej trycka er hand!
Låt mej tacka för allt det vi gjorde!
Vi var framtiden då, och våra segrar består
som dom gör när man gjort det man borde.

Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.
Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklats av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r.

Opportunister gå hem! Ni var aldrig min vän!
Och vem behöver väl livströtta poser?
Det ni stödjer för da'n skall ni snart lämna kvar,
för ni driver dit vindarna blåser! /.../"

Jag har skrivit tidigare om min respekt för Galenskaparna och After Shave för att de stod upp mot Bildtregeringens högerpolitik, stod upp för vad som är rätt. Och Afzelius 80-90-tal är ett exempel på samma sak: en populär artist som förmår blanda politiskt engagemang med underhållning, politiken är inte allt men den finns där. Afzelius politiska låtar är bättre än Jackson Brownes, men "Europa" är inte bara en politisk låt utan också episk gubbrock när den är som bäst. Stilpoäng också för brölsaxofonist i jeansjacka med upprullade ärmar!

Livsluft

Kvarteret Tallspinnaren

Inlägget om bostadsbilagan i Financial Times här nedanför är väldigt bra tajmat. Det kan ju onekligen få en att reflektera över om man trivs där man bor, om man skulle vilja bo någon annanstans istället, och i så fall var.

Igår kväll var ett av de tillfällen då jag för egen del kan konstatera: jag vill bo precis där jag bor.

Efter att ha jobbat sent gick jag ut med en bunt olästa tidningar på balkongen vid halv nio-tiden. Jag satte mig i som vanligt i min campingstol från tidigt 90-tal. Efter några minuter landade koltrasten som bor i den stora björken precis nedanför min lägenhet på sin gren högst upp i trädet och började konversera med kvarterets andra koltrastar. Så sjukt vackert att jag gick sönder lite inuti.

Samtidigt som en sval vindpust rasslade i björken tittade jag upp mot kvällshimlen, där en massa svalor flög omkring högt uppe. De flög omväxlande in och ut ur skenet från den nedgående solen, som hunnit försvinna från husfasaderna men som nu fick svalornas vingar att flimra av ljus. Bortom tallarna på kullen ur ett fönster längre bort hördes ljudet av en fotbollsmatch.



Det extremt tillfälliga i allt det här vackra blev till en väldigt existentiell upplevelse av förgänglighet och enkelhet. Det var så underbart skönt att vara vid liv just den stunden. Jag kan alltså konstatera att själv behöver jag inga muralmålningar i "fortified settlements" eller ett "stately home" med egen fiskesjö för få vardagen att kännas meningsfull. Det räcker med en campingstol på en balkong i Hammarbyhöjden, bland de socialdemokratiska modernisternas "luft, ljus och susande tallar".

Hammarbyhöjden

Trakig film?

Tarkovskijs Andrej Rubljov - en trakig film?

“It’s so boring. You have to watch it, but you won’t get it.”
van till filmkritikern Dan Kois rekommenderar Kois att se Tarkovskijs film Solaris

For fem-sex ar sedan var jag en relativt "ambitios" filmtittare; jag laste bocker om Cassavetes och Tarkovskij och hade ambitioner att se mig igenom atminstone de storsta namnet i filmens kanon - franska nya vagen, Fassbinder, Ozu och Mizoguchi, och sa vidare. Bresson - ofta trakig. Antonioni - ibland trakig. Bunuel - trakig. Sen sa hande nagonting, jag kommer inte ihag precis nar, men kanske 2006 gick jag over till att mest se pa Will Ferrell-filmer, och sa har det varit sedan dess.

Franska nya vagen, till exempel, gillade jag aldrig. Foraktet av Godard - tyckte jag var trakig, tva ganger! Tokstollen gillade jag, men allt annat jag forsokte med tyckte jag var just trakigt - segt, langdraget, osv. Jag fick nagra favoriter i Ozu och Fassbinder men oftare somnade jag, som nar jag sag Andrej Tarkovskijs Andrej Rubljov pa Cinemateket. Just Tarkovskij vaxte dock pa mig i langden, just som san har "finare film" ska; nar jag efter att ha somnat bade vid visningarna av Andrej Rubljov och Solaris kom jag fram till Spegeln och Nostalghia och tyckte att de, pa nagot satt, var fantastiska.

Efter de manga langtrakiga erfarenheterna av att se film for att de "skulle vara bra", sa tycker jag att filmkritikern Dan Kois artikel "Eating Your Cultural Vegetables" i New York Times ar valdigt kul. Kois beskriver - fast pa ett valdigt mycket battre satt - samma fenomen som jag beskrivit ovan, av att uttrakas av klassisk film som man "borde" gilla - Kois kallar dessa filmer "kulturens gronsaker" - och darfor finna lattnad i att se underhallande mainstreamfilm. NYT:s filmkritiker Manohla Dargis och A.O. Scott bemoter Kois i denna artikel, och har saklart ocksa de sina poanger.

Vad sager FT:s helgbilagor om varlden?

ett typiskt inredningsreportage i Financial Times House & Home-del

Som prenumerant pa Financial Times som inte laser tidningen i egenskap av formogen investerare, utan blott som en allmanintresserad person, tar jag del av en del markvardig kultur- och livsstilsjournalistik som, det ar uppenbart, ar riktad till en helt annan malgrupp an 26-ariga doktorander med en medioker manadsinkomst.

Denna lordag kom tidningen med tre bilagor utover huvuddelen: Horseracing, House & Home, och Life & Arts. (How To Spend It-bilagan kommer pa fredagar.) House & Home-bilagan, som jag laser med en blandning av fascination, avundsjuka och gladje, ar den del som ursprungligen gav mig iden till detta blogginlagg, nar de tidigare i varas publicerade en fullstandigt magnifik artikel om de dilemman som uppstar nar man bestaller en ny muralmalning till ens hus. Bostads- och inredningsjournalistik ar i allmanhet, helt forstaeligt, riktad till folk som har gott om pengar, det vill saga overklassen och den ovre medelklassen, vilket vi svenskar fatt ett ododligt exempel pa i och med Sara Trus ofrivilligt satiriska masterverk "Vindsvaningar har blivit ett satt att leva". Men FT House & Home gar utanpa det mesta: lika snavt fokuserat som DN Bostad, fast utan hyckleriet och med global overklass istallet for stockholmsk over- och ovre medelklass som malgrupp. Lat oss titta pa artiklarna i lordagens bilagor.


intervju med Michael Heseltine
Ingress:

"Lord Heseltine, the would-be-leader who helped topple Margaret Thatcher, on tending to his porcelain collection."

Mm-hmm! Porslingssamlande Tories med ett hus pa "one of London's finest addresses" och ett lanthus i Northamptonshire.

Hot property business potential
Fem heta hus for dig som ar inne pa att driva business pa landsbygden. Vad sags om ett klassiskt bastide ("fortified settlement") i Aix-en-Provence, med atta sovrum, pool, tennisbana, och en olivodling i bruk? Endast 8,25 miljoner euros. Om du ar mer intresserad att driva ett "boutique hotel" med konsekrerad kyrka for brollop an av att odla oliver, ar Castelldo dell'Aquila i Toskana ett battre kop, for 13 miljoner euros. Om du istallet vill aga en vingard, finns Sakonnet Vineyards i Rhode Island ute pa marknaden for $5,7 miljoner. Och sa fortsatter det...

Old cachet, new money
Ett reportage om bostadsmarknaden i Londons exklusiva omrade Mayfair. For en miljon pund far du en lagenhet pa 62 kvadratmeter dar; omradet ar populart med kopare som soker - sa skriver FT - pied-a-terre-boende och en "old money"-estetik:

"The style of the houses has changed with the new generation of residents. There are fewer of the English dowagers and duchesses who there were 20 years ago, Barber says. 'They have died off and been replaced, and the houses have been modernised in a very contemporary style.' This style is not to everyone’s taste
– palatial bathrooms, lacquered kitchens – but Barber says it is what foreign
buyers, many from the Middle East and Russia, want to see: 'If you are going to
refurbish a property, there is no point going down the [fabric designers]
Osborne & Little route. People expect it to look a little bit like the Mandarin
Oriental.'"

Har ser vi aterigen, som med business property-artikeln dar fastigheter i Frankrike, Italien, England, USA och Uruguay blandas, hur global den fastighetsmarknad som FT House & Home befattar sig med ar. (Mayfair-artikeln har ocksa i samma tidning en motsvarighet om Shanghai.)

En typisk intervju borjar sa har
"Novelist Fernanda Eberstadt divides her time between London and rural France"

Annonserna
-"Have you ever dreamed of living in a 17th Century Stately home set in 23 acres of wonderful grounds and gardens with its own fishing lake?"
-en "luxury residence members club" i Mayfair, London med "privileged access to renowned London establishments" och andra perks
-Picassos forsta studio i Montmartre, Paris
-en villa i stadsdelen Georgetown i Washington D.C. for $25,9 miljoner
-"In the heart of the magical forests of Smaland lies this productive estate. 200 km from Gothenburg Airport. 390 hectares (870 acres). Traditional manor house, stables, hunting lodge, paddocks, meadows, ponds, barns etc. Rich wildlife. Everything in impeccable condition. Min Euro 3.5m." (se annons pa svenska har.)

Artikeln pa sida 1
Handlar om fastighetsmarknaderna i den globala finanskapitalismens huvudstader, och hur dessa lokal-globala marknader loskopplas fran sina nationella ekonomier, eftersom priserna nu dikteras av en global overklass efterfragan - "billionaires dictate property prices" star det i ingressen.

"The trapping of housing wealth in global cities is causing a dislocation
between a few select 'super cities', where international money moves markets,
and national counterparts that are still closely linked to economic inertia.
This separation has become marked over the past two years, with stellar price
growth in some major capitals belying modest gains or stagnation elsewhere
within their countries."

Vad blir da slutsatserna av allt detta? Kanske att DN Bostad har en del utrymme for fortsatt utveckling av vindvaningsjournalistiken..

Brölsaxen i våra hjärtan #9: Slate om saxofonens återkomst

Genom ett tips från Erik hittade jag en artikel på Slate.com som diskuterar saxofonhistoria och frågan om popsaxofonens eventuella återkomst. Den är väldigt roligt skriven, smart och ironisk samtidigt som författarens genuina kärlek till saxofonen verkligen genomsyrar texten. Helt i vår smak, således. Det refereras också livligt till saker vi på LiL skrivit om tidigare, t ex SNL, Bruce Springsteen etc, vilket ju är kul - det är ju en sorts bekräftelse på att vi inte varit helt fel ute i våra diskussioner.


Vill också passa på att påminna om det kärleksfulla saxofonhånets hittills mest högstående uttryck - Ron Swansons (Parks and Recreation) sublimt roliga alter ego Duke Silver.

Låtar jag hört på radio

estetiken känns igen.. The Belle Brigade

The Belle Brigade, "Belt of Orion" (2011)
Nu när jag bor i LA lyssnar jag på en enda radiostation varje dag: KCRW. KCRW är offentlig radio, affilierad med National Public Radio, en av USA:s kulturella medelklass främsta kännetecken och en av symbolerna i landets ständigt puttrande kulturkonflikt mellan Republikanernas "verklighetens folk" och landets kulturbärare. KCRW har som flaggskepp musikprogrammet Morning Becomes Eclectic som går 9-12 varje vardag och sänder en ofta halsbrytande eklektisk blandning av indie, house, reggae, funk, rap och så vidare. De har livespelningar och lyfter fram en massa nya artister - några av dem som varit dagens artist de senaste veckorna är Lykke Li (!), danska Agnes Obel, och indiebandet GIVERS. Man hör mycket ny bra musik där och ett av band som jag först hört där är LA-syskon-duon The Belle Brigade. Detta är inget originellt direkt utan CSNY-harmonier och folk-indie-rock som man hört en del av de senaste åren, men jag fastnar mer för Belle Brigades låtar än för t ex Fleet Foxes.

GIVERS, "Ceiling of Plankton" (2009)
Fluffig indie med punkfunk-komp lånat från 2004... kan det vara något? I detta fallet, faktiskt, ja.


Kersti Ståbi, “Dimming of the Day” (2005)
Den här Richard & Linda Thompson-covern, i svensk folktappning, hörde jag för första gången på fina multikulti-P2-programmet Klingan för flera år sedan, och kom av någon anledning att tänka på den igen här om veckan. Det här är en jäkligt fin- och högstämd cover av en ursprungligen lite skruffigare låt; jag älskar verkligen arret med bara akustisk gitarr, kontrabas och vispade trummor, och så sången och kör i fokus, men med texten kan det bli lite väl mycket vis-pretentiöst: typ "jag ser dig gå din väg med en annan vän / men jag kan ge dig ro, stillheten". Men jäkligt bra, inte desto mindre. (Makarna Thompsons versioner är också fantastiska - se t ex denna liveversion.)

Eilen Jewell, “Rain Roll In” (2009)

Eilen Jewell, en ny bekantskap för mig, gästade P4:s countryprogram tidigare i våras (i samband med att hon spelade på Akkurat i Stockholm). Och det här visade sig vara grymt bra folk-country, omärkvärdigt, rättframt och med klockren sologitarr. Texten är klassisk: "Let's just listen to the rain roll in / I don't feel like I have to do nothing".

Matraca Berg. jackan!!

Matraca Berg, “Clouds” (2011)
Redan introt - munspel, akustisk gitarr och en längtande steel - avslöjar hur jävla bra det här är. (Det låter som Neil Young ca 1972.) Matraca Berg har skrivit låtar åt en massa countryartister och gjort fyra skivor innan; "Clouds" är från hennes femte, The Dreaming Fields. Det här är präriecountryballaderi när det är som bäst; till och med dragspelet plockas fram. Texten uttrycker vemod med samma klassiska och slitna bild - regnet - som Jewells ovan: "I only like the clouds when it's raining / they do me no good just hanging around / I only like the clouds when it's raining /so let it come on down".

Doug Kershaw, "Lousiana Saturday Night" (live, 2002)

Okej, den här har jag inte hört på radio - tusan vet vilken radio-DJ i Kalifornien eller Sverige som skulle spela detta, men det är ju så sjukt bra! Vi har hyllat cajun och zydeco (Queen Ida) tidigare här på bloggen, och violinisten Doug Kershaw, "the ragin' cajun", kan man knappast komma undan när man gillar sånt. Den här liveversionen av standarden "Louisiana Saturday Night" är ruggigt svängig, perfekt livemusik: struttande (och hoppande!) violinist/sångare i countryskjorta, "Free Bird"-fint pianosolo, grym trummis. Det här är ett stycke rätt rock'n'roll information från wikipedia:

"The son of an alligator hunter, Kershaw was the seventh child born to a family that eventually included five boys and four girls. Raised in a home where Cajun French was spoken, he didn't learn English until the age of eight. By that time, he had mastered the fiddle, which he played from the age of five, and was on his way to teaching himself to play an amazing 28 instruments. His first gig was at a local bar, the Bucket of Blood, where he was accompanied by his mother on guitar."

Tack och lov är Kershaw inte rock'n'roll på så vis att han supit ihjäl sig eller liknande, utan han är fortfarande alive and kicking, vilket innebär att det i alla fall finns en teoretisk chans att jag kan se honom live en dag - något som jag ruskigt gärna skulle vilja!

Sommarlåtar 2011 #5: Nudistpolka

När värmen stiger brukar de flesta människor välja att klä sig lättare, inte är det väl mer med det. Även om många i samband med detta tangerar anständighetens gränser är det förvånande få som löper hela linan ut och låter samtliga tyg falla. Än en gång är det Mäster Taube som visar vägen för alla sommarfirare 2011 med sin frejdiga diktning.

Inte dansar jag vals,
nej, det passar ej alls
i nudistens attityd,
för i valsen är man pryd
men se polkan går i nord som i syd
uti i dur, går i ur, går i skur, är kultur,
har en frisk och frejdig fart,
o, vad det är underbart
att få naken dansa polka.

Hoppsansa, se opp i svängarna!
Hoppsansa, se opp i svängarna!
Polkan går på gröna ängarna,
polkan är nudistens musik!
O, hur skönt att utan kläderna
långt från hala dansgolvsbräderna
dansa få i sommarkväll
en polka naturell, naturell, naturell
o vad polkan gör mej säll! Hej!

Sund är glädjen bland nudisterna,
luft och sol utplånar bristernas,
ifrån hjässan ner till vristerna,
att vara naken gör ditt sinne rent.

Ria faderia faderia faderallala rallala ralla,
Ria faderia faderia faderallala, ho å hoppsansa.

Tyvärr är denna video kombinerad med "lolcatz and such", men om man sluter ögonen ser man mycket mer angenäma bilder i sitt inre.