Ta en öl

"Medelklassen värderar helt enkelt det som den vet att arbetarklassen avskyr - allt för att utskilja sig."

Göran Greider refererar Bourdieu, i Arbetarklassens återkomst (1998, s 33)

I höstas öppnade en bar i källaren på Hagabion på Linnégatan i Göteborg. Baren heter Kino, vilket är tyska för "bio". Kino är inget märkvärdigt. Litet, trevlig personal, rätt bra musik, god öl, inga konstigheter (tvärtom är kanske det mest utmärkande med Kino just hur få konstigheter det är.)

Ändå är Kino "hippt", ett "hipsterställe".

Jag har verkligen funderat på det här. Varför är Kino "hippt"? Vad gör Kino hippt? Som jag ser det är det bara ett litet ställe som har öl och god stämning - väldigt bra alltså - men vad är det som är speciellt med det? Johannes och jag var där i höstas nån dag efter att det hade öppnat, på vardagskvällsöl som vi har för vana att göra varannan vecka eller så. Johannes, som var med på 90-talet med techno och drum'n'bass och sånt som jag bara har hört talas om och hängde i Berlin, pratade om att Kino påminde om "Berlin 1998". Och det tyska namnet på stället kanske har med det att göra. Men också på andra ställen (t ex länken ovan) refereras Kino som ett berlinskt ställe. Och jo - jag kollade nu på bloggarkivet och inser mycket förvånad att vi inte har skrivit så mycket om Berlin-ölställen innan - det här med enkla, nedstrippade små ställen med vardagsrumskänsla och kanske ingen öl på kran utan bara flaskor, det är något som också jag fastnat för med Berlin, jag minns tydligt min lyckorus en kväll i Neukölln (Berlin-gentrifieringens i alla fall då senaste erövring) i början av maj förra året liksom en del andra ställen i Friedrichshain och annanstans under de senaste årens Berlinresor.

I alla fall, återigen: varför är det så gött med ett så enkelt ställe som Kino? (För jag tycker ju lika mycket om det som hipsters gör.)
Och varför är det ett så renodlat hipsterställe? (Förutom att jag och liknande är där ibland.)
En Greidersk hypotes på fråga två: "svenne banan" gillar inte Kino --> hipsters gillar därför Kino.

I lördags var jag på ölrunda på Avenyn + andra och tredje långgatan: Joe Farrelli's (gillade jag inte, dålig & dyr burgare, tacka vet jag Red Lion) --> Stearin (trevligt ställe, trevlig personal, men jag avskyr loungemusik) --> Publik (grymt ställe, inte minst när dj:n är en tjej i jeansskjorta och jeans som spelar bl a "Run through the jungle" med Creedence och "Sextisju, sextisju" med Lundell i ett mycket varierat och eklektiskt set) --> Dubliner, det första och sista i LO-sällskap, och på Dubliner frågade jag en kommunalare: hur kommer det sig att fackliga häng alltid blir på såna här pubar (Bishop's Arms på Järntorget är ett annat standardställe). "De är väl mer arbetarklass" sa hon.

Och jo, Stearin och Kino (inte Publik i lika hög grad) känns onekligen väldigt medelklass, och kontrasten när man på en kväll gör en sån runda som jag gjorde i lördags, blir tydlig. Och kanske inget problem med det: jag gillade alla ställena utom Joe Farrelli's.

Jag minns dig Island

Förra helgen var jag strandsatt på Island. Askan från vulkanen Eyafjallajökul ställde in flygtrafiken i hela Europa. En spännande känsla av undantagstillstånd infann sig. Fast på en ö mitt ute i Atlanten fanns inget annat att göra än att omfamna Island och Reykjavik fullt ut.

Jag omfamnade nattlivet.

På fredag kväll ledde oss Ingvar, en genomtrevlig islänning i cowboyboots och diamantörhängen, till de rätta ställena. Först till Auskur - tänk Stureplan i Stockholm och Andra Långgatan i Göteborg i skön förening. Sedan till The English Bar - där två trubadurer med stora förstärkare fullständigt dränktes i det öronbedövande larmet av islänningars samtal klockan halv ett på natten. Till sist Nasa, ett konsertställe med två sinnessjukt svängiga isländska band, ett med afrikanska influenser, ett med technotyska.

Retro Stefson

Lördag kväll: halvt om halvt oinbjudet deltagande på Islandsbankis årliga bal för 1200 anställda. Maten åts fruktansvärt fort och till tonerna av Islands Eurovisionbidrag som jämte ett antal andra isländska schlagers framfördes live från scenen under varmrätten. Till efterrätten följande (varning för ljudchock vid 0.50!):

En 75 år gammal isländsk boogierockare. Say no more.

När samtalet kom klockan tio på söndag morgon om att ett plan stod redo att ta oss till Norge for en våg av besvikelse och saknad genom min kropp. Underbart är kort.

En dröm

December, 2009

"om livet i Los Angeles
'Allt fler drinkar . Santa Monica Beach underbar. Allting är mycket stillsamt, bortkopplat från världen, han tycker sig på något sätt återförd till idrottsturnén i Israel tio år tidigare, strandliv, sova, ett mjukt hippieliv utan ansvar och ångest och krav. Man kan leka sig fram genom veckorna.' (s 307)

'I mars reser han genom Nevadaöknen och ser den blomma. Det sker en vecka varje år, i Death Valley, och alltså är ingenting hopplöst. Han är ensam över sommaren, inte van att vara ensam, är lycklig över att vara det. Han börjar skriva noveller. En natt på Santa Monica Beach ser han och en kvinnlig vän från New Hampshire ett slags fiskar, grunions, hur de i tusental kravlar sig upp på stranden för att lägga sina romkorn. Också detta sker endast en gång per år. Denna oerhörda beslutsamhet att leva! Kalifornien är fullt av hemlighetsfulla tecken. Brechts hus, och Thomas Manns. De måste ha upplevt samma narkotiserande sol och stillhet. Här skulle de kanske kunnat leva för alltid.' (s 309) "

Januari, 2010

jag: "All I know about Los Angeles is Steely Dan, the Beach Boys and Raymond Chandler, so I imagine that's what it's like."
David Jacks: "Oh, if it were only that good."

April, 2010

Chris T: "I am happy to extend an invitation to you to be a visiting scholar at the UCLA Institute for Research on Labor and Employment (IRLE) from February to June 2011."

Hejdå vinter

Det finns blandningar i livet som jag tycker särskilt mycket om. En av de allra bästa konstellationerna av bra saker som tillsammans blir rent himmelsk är - öl, korv och snö.

Vintern 2010 har jag ägnat snudd på maniskt mycket tid åt dessa tre av mina största passioner i livet.

Höjdpunkter (utan inbördes ordning):

- Fånga Jägermeisterflaskan-leken i Åre, Jämtland. Efter en lång dag bland blånande berg finns det få saker som är så inspirerande som att försöka fånga en Jägermeisterflaska från golvet med munnen, med händerna på ryggen.

Artikelförfattaren ber till flaskan

- Den underbara krogen/vandrarhemmet Nangijala i Disentis, Schweiz. Svenskägd pub som har happy hour alla dagar i veckan (två bocköl till priset av en!), fantastisk musik och grymt fint både inuti och utanpå (tänk the Great Northern Hotel i Twin Peaks, de har till och med ett vattenfall nedanför uteplatsen). För att inte tala om alla de schweiziska bratwurstar som satte guldkant på vistelsen.

"They made their house from cedars, they made their house from stone"

- Vilda västern-stämningen i Kittelfjäll, Lappland. En liten liten by vid foten av kalfjället, två skraltiga liftar, mängder med två gånger två gånger två meter stora skoteråkare med overaller och arga blickar, ungdomsgäng från Vilhelmina som bjuder på finaste hembrända spriten jag smakat (den har kostat 500 spänn dunken 15 år i sträck!) och sist men inte minst det tribaltatuerade, stenhårda after ski-bandet som sjöng Tomas Ledin-låtar med känsliga röster.

- Feststämningen i Abisko och Riksgränsen: i baren på hotell Riksgränsen spelade coverbandet Sonny Liston Cottonfields och folk stod uppe på borden (klockan var inte ens sju på kvällen), dagen efter i baren på Abisko turiststation körde den ensamme trubaduren med gitarr Roxettes It must have been love i stänkig countryversion och en man införd en (1) sko dansade med sin norrländska mikrobryggeriöl i handen.

Fest i det nordligaste norra

God öl, mikrobryggeribryggd i Lappland

Men nu säger vi adjö till vintern för snön har smält i Stockholm, Hornsgatan är en solig, dammig, partikelgiftig och härlig promenadgata igen och på Skinnarviksberget sitter jeansjackor och mockaskor på indianmönstrade picknickfiltar och tittar ut på Riddarfjärdens sista smältande isflak. Det är vår i luften nu, livsgnistan återvänder till stan - så många gatukök, så lite tid.

Hejdå vintern. Lillebror lägger lössnösvängar i eftermiddagsljuset på Nuolja.

I'm gonna walk down the street Until I see my shining light

"Take it where you find it
Can't leave it alone
You will find a purpose
To carry it on
Mainly when you find it
Your heart will be strong
About it

[Chorus]

Change, change come over
Change come over
Talkin' about a change
Change, change
Change come over, now
Change, change, change come over

I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light
I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light
I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light
I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light
I see my light
See my light
See my shining light
I see my light
See my light
See my shining light

[Chorus x2]"

Ang. Mauro & Pluras kök

Så har det då satt igång, det TV-program jag har sett fram emot hela mitt liv; Mauro & Pluras kök. Jag känner att det, så här fyra program in i serien, är dags för en kort kommentar från bloggosfären.

Fortfarande känns det helt osannolikt att programmet överhuvudtaget existerar. Om någon hade givit mig en hög med pengar och helt fria händer hade jag satt ihop ett program helt identiskt med detta. Mina två största musikaliska förebilder gör tillsammans ett program om mitt största intresse efter musik; jag har lite svårt att smälta vidden av det hela.

Med andra ord kunde man knappast ha högre förväntningar än vad jag hade, och programmet har visat sig vara precis så bra som jag hoppats. Plura är avslappnad och ledig men samtidigt skärpt och vass, Mauro är ett komiskt geni, maten är underbar och gästerna roliga. I mer eller mindre varje scen finns det guldkorn, små gyllene inpass som tillsammans bildar en helhet av något större. På det hela taget är Mauro & Pluras mat så bra att jag nästan blir sorgsen av att se det, eftersom jag vet att det inte kommer vara för evigt. Alla avsnitt går att se på tv8play, missa inte!

Klabbes Bank - Je Suis La Mer

Klabbes Bank hade med sin skiva "Kålsäter" från 2007 en självskriven plats på min topp tio-lista över 00-talets bästa skivor.

"Kålsäter" innehåller allt jag vill få ut av musik och lite till. Fantastiskt vackra och ständigt överraskande kompositioner, otroligt skickliga musiker som jobbar tillsammans som en enhet, och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, rak och enkel musik med stort djup.

När 00-talslistan sammanställdes hade jag emellertid ännu inte hunnit lyssna in mig på bandets senaste skiva "Je Suis La Mer", som faktiskt hann släppas i oktober 2009, innan decennieskiftet var ett faktum. Den borde ha varit med på listan istället för "Kålsäter".

Inför detta album har den i mina ögon mycket framstående trumslagaren Fredrik Hamrå ersatts av Martin Öhman, ett byte som faktiskt gjorde mig en smula orolig eftersom jag alltid framhållit Hamrås spel som en av anledningarna att gilla Klabbes Bank. Öhman sysslar mycket med elektronisk musik, och den influensen märks ganska tydligt på denna skiva. Detta faktum klargörs tydligt redan från början då hela skivan inleds med ett bastrummeliknande dovt elektriskt ljud som mekaniskt pulserar genom de första takterna. Överlag har bandet arbetat mer med ljudbilden och produktionen, och ganska snart stod det mig klart att min oro var helt obefogad. Detta är bandets överlägset bästa skiva hittills.

"Je Suis La Mer" innehåller alla de element som gjorde att jag älskade "Kålsäter", fast taget ytterligare en nivå vidare. Skivan är bättre producerad än föregångaren, det låter faktiskt helt fantastiskt bra rent ljudmässigt. Samtidigt är bandet mer samspelt än tidigare, arrangemangen är mer slipade och med mindre åthävor får man sagt mer. Balladerna är lite vackrare, de härligt pumpande upptempolåtarna är lite mer smittande, listan över förbättringar kan göras hur lång som helst.

Klas-Henrik Hörngrens kompositioner visar prov på stor musikalisk mognad och jag kan inte göra så mycket annat än att glädjas åt att ett av mina favoritband fortsätter att bli bättre och bättre. Helt välförtjänt hamnade skivan i topp när många av landets största tidningar listade 2009 års bästa plattor, och man kan bara hoppas att detta enastående band även fortsättningsvis får all den uppskattning de förtjänar.