Sånger om månen topp 5, #5 - Moonlight Serenade

Glenn Miller (1904-1944) har inte bara namngivit Stockholms minsta jazzklubb, han är en av tidernas största storbandsledare också. Med sin orkester fick han en stor mängd hitlåtar mellan 1939-1944, och en av de absolut mest berömda av dessa får inleda denna serie om mina favoritlåtar som på ett eller annat sätt behandlar månen.

Alla heter Glenn i osv

Moonlight Serenade är en ypperligt romantisk historia som med sin skira klarinett-melodi slår an en ton av det goda livet och ekar av en tid då allt var bekymmerslöst, (förutom andra världskriget, rasmotsättningar, kvinnoförtryck, etc) samtidigt som kompositionen innehåller en välbehövlig sälta och ett vemodigt anslag som gör att den håller än.

Wuthering Heights pressbild

Jag har ännu inte sett Andrea Arnolds tolkning av Wuthering Heights, men jag ser väldigt mycket fram emot att göra det. Jag tyckte Fish Tank (2009) var en fantastisk film, och att se Arnolds väldigt urbana bildspråk förflyttas till engelska ljunghedar skall bli spännande. Pressbilden för filmen får fem hedfeelings av fem möjliga!

Asplund jr utropar "farväl till funktionalismen"

Hans Asplund, Farväl till funktionalismen! Atlantis, 1980

I min bibliotekssökning efter funktionalism-litteratur hittade jag bland annat denna, av en Asplund som mycket riktigt visade sig vara släkt med den store Gunnar; närmare bestämt var Hans A. Gunnar A:s son. Jag hade aldrig hört talas om honom men boken var i alla fall utgiven av Atlantis som är ett kvalitetsförlag - jag tänker på Montaigne, Barbara Tuchman med mera - så jag förväntade mig något intressant. Men icke - det här är en riktigt dålig bok. Hans Asplund är arg på funktionalismen och det får man ju vara, men han driver sin tes utan alla sinnen för proportioner och utan alla stilistiska kvalitéer. Som förtydligande av vad för typ av bok det är, vill jag ta två citat från dess början:

"Denna bok kommer inte ens att diskutera om, utan uteslutande varför funktionalismen blev ett misslyckande" (s 11)
"Vissa upprepningar påträffas i boken - de förefaller ofrånkomliga. Om ordet upprepning ersättes med inhamrande, imiterar denna bok även i detta avseende de funktionalistiska propagandaböckerna." (s 24)

Författaren likställer alltså själv sitt verk med "propagandaböcker". Och det är en bra benämning. Enligt Asplund var funktionalismen en livsfientlig, urtråkig filosofi för arkitektur och stadsplanering, som lett till paradoxen att under Västvärldens rikaste tid har också dess tråkigaste och fulaste hus byggts. (Att det nog kan ha byggts fult också i tidigare epoker, men då hus som antingen inte höll så länge eller som helt enkelt rivits eftersom de var fula, verkar inte falla Asplund in.) Allting är dåligt med funktionalismen, och allt dåligt som har hänt sedan 1930 i städer kan skyllas på funktionalisterna, även om knappast Uno Åhrén och Le Corbusier knappast ensamma bestämde över all stadsbyggnad i världen 1930-1950, och vissa dåliga utfall nog kan ha andra orsaker än funktionalismen också: fattigdom, segregation, orättvisor är tre faktorer som jag kommer att tänka på men som Asplund lämnar utanför sin diskussion. Eller diskussion och diskussion, någon sådan är det väl inte. Mer av vad man på engelska skulle kalla en "rant":

"Allt detta [dekorationer, ornament] ville funktionalisterna förbjuda. Men varför endast inom arkitekturen? Varför var de inte konsekventa och propagerade för nödvändighetsprincipen inom människornas hela sociala och kulturella liv? De brukade ju normalt aldrig dra sig för rekommendationer långt utöver arkitekturens område.
Minst halva vår konsumtion gäller ju sådant som inte är nödvändigt för livets och arbetets fortbestånd. Vi skulle ju på samma sätt som onödiga kunna förbjuda många kläder, möbler och hus, all alkohol, kryddor, smink och parfym, nästan all kärlek, all sport och alla lustresor, alla parker och blommor, nästan all konst, musik, litteratur och teater. Wein, Weib und Gesang skulle kunna ersättas av Brave New World 1984. Vatten+bröd+insemination+tjänsteresor+marscher+propaganda räcker ju i och för sig för livets fortbestånd." (s 45)

Ja, ni förstår. Det är en kverulantisk gnällgubbe i farten: Atlantis har publicerat något likt ett ovanligt intellektuellt samtal till Ring P1, eller en andlig kusin till Ulf Brunnbergs sommarprat år 2011 ("Man får ju inte ens röka längre!") eller Linda Skugges usla krönikor. Alla funktionalister klumpas ihop till en enda homogen massa utan urskiljning om vilka som egentligen gjort vad och tyckt vad, och utan några bedömningar om hur mycket inflytande verkliga funktionalister egentligen haft. Asplund är inte heller feg för att utan fotnoter svänga sig med skattesmitarklyschor, som här om "lilla futtiga Sverige":

"Funktionalismen uppstod visserligen inte i Sverige men dess idéer snabbimporterades hit och dess läror genomfördes helt och fullständigt under ett fåtal år omkring 1930, troligen därför att Sverige är ett litet land utan så långa och tunga traditioner som de stora kulturländerna." (s 11)

Som jag konstaterade häromdagen så visar Johan Rådberg, själv en fiende till funktionalismen, i sin avhandling att funktionalismen inte fick någon fullständig dominans i svensk stadsplanering på 30- eller 40-talen, utan att den tvärtom blandades upp med andra tankegångar och i hybridform blev dominant. Men sådana nyanser finns det inget utrymme för hos Asplund.

Och det är synd, för emellanåt så skiner lite guld igenom i skiten, och Asplund visar att han faktiskt kan skriva. Detta gäller när han skriver om saker som han faktiskt gillar istället för att bara gnälla. Som här om Stockholms stadshus:

"Lyckligtvis hann Stockholm bygga sitt Stadshus före funktionalismens genombrott, då denna byggnad strider mot all moral. I synnerhet mot alla funktionalistiska teser. Arkitekturfragment och motiv imiterades direkt eller omtolkades som parafraser på olika länders och tiders byggnadskonst. Arkitekten Ragnar Östberg lyckades kombinera och sammansmälta alla dessa intryck till en stor, fast och rik helhet: Stadshuset känns knappast som en främmande exotisk fågel vid den kalla nordiska stranden, snarare som en nordisk flyttfågel, återvändande med minnen från sydligare nejder. Formerna var vätska men materialen sten, tegel, trä, järn och koppar kom från det egna landet.
Visst är Stadshuset teater, befolkad av Birger Jarls och S:t Eriks skuggor, visst är Stadshuset dikt och välsignad lögn med hitfraktade klippblock att föreställa grund på hälleberget, med igenmurade fönsterhål, som en palimpsest antydande seklers skiftande behov, visst är byggnaden delvis opraktisk, visst sitter en del kontorsfönster nere vid golv med utsikt ned mot Riddarfjärdens vattenglitter, visst var byggnaden dyr, mycket dyr. Men vilken fest, vilken glädje, vilken skönhet, vilket utspel mot det magnifika stadslandskapet. Detta hus byggdes när Sverige fortfarande var fattigt, men har redan glatt två generationer svenskar och många utlänningar. Vad jämförbart har vi åstadkommit under vårt eget rika halvsekel?" (s 39)

Visst är det magsurt, med några onödiga slängar, men också med fantasi, språklig ansträngning och schvung: metaforen om flyttfågeln är snygg, och stackato-delen med palimpsesten är bra stilistik. Om bara Farväl till funktionalismen! kunde ha innehållit mer av sånt här. Men samtidigt så är jag inte heller med rent innehållsmässigt. Visst är stadshuset fint, men att det inte skulle ha byggts några vackra hus i Sverige 1930-80, det är ju bara trams. För att bara ta några funkis-exempel: Josef Franks villor i Falsterbo, Ingrid Wallbergs villor, smalhusen i Hammarbyhöjden och Traneberg, funkisvillorna i Skår i Göteborg, Adventsparken i Kortedala, och i största allmänhet villor som dessa.

Jo, funktionalismen hade och har sina problem, och jag tror inte att det finns någon idag som skulle skriva under på hundra procent av vad Uno Åhrén hävdade ca 1928. Men det är heller inte poängen. Och Asplund är heller inte rätt person att peka ut vilka problemen - med funktionalismen eller i stadsplaneringen överlag - eller lösningarna är: för det är han alltför enögd och kverulantisk.

Bodén om funktionalismen

Le Corbusier och polare hänger, trickfotograferade, i en luftballong. Frågor på det?

Christer Bodén, Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall. ArchiLibris, 1988/diss., KTH

Christer Bodéns avhandling Modern arkitektur: Funktionalismens uppgång och fall är en märkligt torr, distanserad genomgång av den internationella funktionalismen som byggnadsstil, med stort fokus på den tidigare perioden (1920- 30- 40-tal) och på arkitektur snarare än stadsplanering. Det är inte så att jag inte lär mig något av den, men det är ändå rätt glädjelös och färglös läsning, som en lärobok för gymnasiet. Väldigt mycket beskrivning, väldigt lite analys, historisering, väldigt lite känslor. Och det är märkligt, för den både börjar och slutar med mer färgstarka passager. Ur början, och tänk på att detta är skrivet 1988:

"Idag befinner sig faktiskt byggnadskonsten nästan i samma förvirrade och odeciderade situation som under det sena artonhundratalets sökande efter nya identiteter. Nu liksom då är arkitekturen på flykt från 'maskinen' och en hotande teknokratisk förstelning; nu liksom då bjuder arkitekterna över varandra i en aldrig sinande ström av fantasifulla formskapelser - och nu liksom då söker man sig via travesterande pastischer tillbaka mot den igenkännandets trygghet som arkitekturhistoriens klassiska källor anses bjuda." (s 10)

Och ur sista kapitlet:

"Ja, bristen på emotionell kommunikation i den nya arkitekturen kom sannerligen att bli ett ledmotiv i den kritik som från olika utgångspunkter kom att riktas mot funktionalismen. Från att ursprungligen ha varit avsedd som en befrielserörelse i jämlikhetens och den lilla människans namn hade detta korståg mot det förgångnas oförrätter allt mer tenderat att skapa ogästvänliga tvångströjor för de mänskliga behoven. Fram växte i stället en rigid och doktrinär planeringsmodell där kollektivets primat över den enskilde inte bara belagt fasadestetiken med en effektivt hämmande munkavle, utan där också byggnadens sociala funktioner påtvingats allvarligt frihetsinskränkande bojor.
Alla associationer med historien, samtliga symboler och visuella anknytningar till lokal byggnadstradition hade brutalt utrotats till förmån för en utopisk och abstrakt framtidscivilisation; en leende 'solstat' där nationsgränser suddats ut och en enhetlig industriell elitkultur etablerats på den glansfulla nya teknikens akropol." (s 262)

Det ironiska med detta citat är att de mesta av de många foton som Bodén redovisat som exempel på funktionalism är vackra hus, ofta villor - The Lovell House, Asplunds kapell på Skogskyrkogården, Le Corbusiers villor, eller Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936. Om de husen är funktionalismen, varför skulle man då vara emot funktionalismen?

Villa Savoye av Le Corbusier, 1928-29

Erik Fribergers hus från fritidsutställningen i Ystad 1936

Som sagt, vackra hus. Bodéns argumentation i slutet hänger inte alls ihop med vad han faktiskt visat sina beskrivande kapitel. Vill man angripa funktionalismen, då bör man förstås associera den med 60- och 70-talens excesser, inte med vackra, dyra fritidshus från 20- och 30-talen.

Bodéns Modern arkitektur är alltså ingen bra bok. Men ändå med några smakfulla läsfrukter - Le Corbusiers fem punkter (1. hus på fristående pelare, 2. det platta taket, 3. den fria planen, 4. fönsterband, 5. den fria fasaden), Gropius om hur internationalismen i stilen följer av internationalismen i trafiken (!) och tekniken, Åhrén medger 1942 om de svenska funktionalisternas offensiv att "motståndarna sopades undan", och le Corbusier ger råd om städning och barnuppfostran:

"Klä aldrig av er i ert sovrum. Det är inte renligt och gör rummet fruktansvärt osnyggt /.../ Lär era barn att ett hus endast är beboeligt när det är fullt av ljus och luft, och när golven och väggarna är rena /.../ För att hålla era golv i ordning måste ni eliminera tunga möbler och tjocka mattor." (ur Corbusiers "bostadsmanual" i boken Vers une architecture, 1923)

Och det här proto-funktionalistiska uttalandet av Adolf Loos, som här verkligen framstår som en funktionalist avant la lettre, ur boken med den magnifika titeln Ornament och brott från 1908:

"Eftersom ornamentet inte längre hänger organiskt samman med vår kultur, är det heller inte längre ett uttryck för vår kultur /.../ Det ornament som skapas idag, har inget sammanhang med oss ... har inga föräldrar och inga efterkommande, har inget förgånget och ingen framtid. Inget ornament kan längre skapas av någon som lever på vår kulturnivå /.../ Ornamentlöshet är ett tecken på andlig kraft."

Som sagt, boken har några poänger. Men överlag är den ändå svag och färglös.

Winhill/Losehill

Senvinterns 2012 största skägghype förtjänar verkligen hyllningarna. Umeåbandet Winhill/Losehills debutdubbelplatta är en mäktig blandning av amerikansk rotig sjuttiotalsrock typ The Band och det finaste ur den norrländska emotraditionen där väl Fireside är det mest kända exemplet.

Ständigt kvalitativa PSL lade upp den här videon i början av året. Måste ses!

Zoe Muth i Stockholm 27 februari

Fantastiska Zoe Muth som vi på LiL skrev om i somras besöker Sverige under några veckor. Hon stannade som tur var till i Stockholm i måndags kväll. I puben Big Bens källare på Folkungagatan spelade hon sin melankoliska, lunkande country som påminner om legender som Iris Dement och Loretta Lynn. Stundtals flörtar hennes sound också med en annan LiL-favorit, Lucinda Williams.

Efter en stabil middag på Big Bens ovanvåning styrde vi stegen ner i källaren förbi "biljettkassan" och slog oss ned framför den minimala scenen, så liten att bandet pedal steel-spelare inte fick plats med sitt instrument utan fick hålla till godo med vanlig hederlig elgitarr. Men det gjorde inget - hans lätt Knopfler-doftande gitarrslingor och solon förgyllde verkligen en redan väldigt bra konsert. Zoe Muth är kanske inte den mest temperamentsfulla artist man hört, men det är nog lite av poängen också. Vi i publiken vaggades in i ett behagligt lunk som varade över två timmar, med paus nånstans i mitten. Det blev aldrig tråkigt, och höjdpunkterna var riktigt höga. Förutom nämnde gitarrist stöttades Zoe av resten av The Lost High Rollers - en extremt återhållen elbasist som bara knappt slog an strängarna på sin Rickenbacker, en godmodig trummis lika återhållen han, och en grym mandolinist med gubbkeps och perfekt timing.

För mig var helt klart en av konsertens bästa stunder den fantastiska låten Before The Night Is Gone från senaste plattan. Här nedan filmad av yours truly.

Björndans

Denna märkliga björndans från Hedemora är ett stycke svensk kulturhistoria som med sitt kraftfulla uttryck är alltför intressant för att inte dela med sig av: