Baseballkepsens uppsving

Toronto Blue Jays-keps

"hur bär man en baseballkeps utan att se ut som en idiot -- 

det är en fråga som ibland dyker upp i modetidningar"

P1 Stil, 4 april

Arvid kommenterade häromdagen trenden/anti-trenden normcore, att klä sig medvetet vanligt eller som en ogenomtänkt klädd amerikansk turist från 90-talet. Ett inslag i denna trend, men som jag tror har ett uppsving också helt oberoende av normcore, är basebollkepsen!

Detta är ett av mina favoritplagg, av någon anledning, kanske för att jag växte upp på 90-talet och lyssnade på skatepunk som jag skrev om i ett av mina första inlägg här, och jag har fascinerat följt baseballkepsens uppsving de senaste åren. Så sent som 2010 skrev jag i min huvudbonadsspaning från Way Out West att "basebollkepsen, den huvudbonad som jag själv föredrar, var i princip utdöd, och endast buren av de besökare som allra minst såg ut som modebloggare." Men de senaste 2-3 åren har jag sett många fler kepsar, t ex i hipsterkvinnakombon baseballkeps -- lång rock, vilket förvånat mig. (Genom internetsökning hittar jag att baseballkepsen var ett bärande inslag i Acnes vår-sommar-kollektion 2012.)

Oakland Raiders-keps. Populär bland hip hop-lyssnare under tidigt 90-tal efter att bl a NWA
burit Raiders-merch, fortfarande en logga med subkulturell prägel. "The city of Oakland's working-class background and 'underdog status' compared to its neighboring city of San Francisco is cited as the foundation of the Raider Nation and its image, as is the influence of 'outlaws' such as owner Al Davis and players like Ted Hendricks, John Matuszak, Bob Brown, Jack Tatum, and Lyle Alzado in creating a bad boy image" -- Wikipedia

New York Yankees-keps. Berömd logga, bästsäljare

Nu i veckan körde P1:s program Stil ett helt program om baseballkepsens uppsving! Programmet är mycket intressant (och diskuterar också bandanas!) och spårar uppsvinget för kepsen tillbaka till 1996 då den välkände och hyllade regissören Spike Lee tillverkaren av kepsar om en röd Yankeeskeps att  bära (matchande till sin jacka) på World Series-finalen det året. Tidigare hade kepsarna bara tillverkats i lagets färg, dvs i Yankees fall marinblått och vitt. Men Spike Lee fick sin röda Yankeeskeps, syntes i teve med den på, och detta blev startpunkten på produktionen av baseballkepsar i alla möjliga färger och även spridning av kepsar utifrån kretsen av fans av olika baseballlag. Stil diskuterar i och för sig också hur rappare i slutet av 80-talet bar keps -- framför allt från footballaget Oakland Raiders -- vilket ledde till spridning av Raiderskepsar bland hip hop-lyssnarna, men Lee verkar också ha varit viktig. I programmet görs en jätteintressant intervju med en företrädare för kepstillverkarna New Era som har licens för att göra lagkepsar för alla de fyra stora US-amerikanska proffsligorna MLB, NFL, NBA och NHL. Han förklarar att baseballkepsarna i USA kan delas in i två typer: med böjd skärm och låg krona och i lagets färger, burna av lagets egna fans -- som Blue Jays-kepsen ovan. Den andra typen är färgstarka och kanske mönstrade kepsar med andra former, som bärs mer som ett mode-statement än som stöd för laget. I Sverige har vi väldigt lite relation till sporten baseball och ingen bär kepsen för att visa stöd för laget. Här dominerar New York Yankees starkt med Los Angeles Dodgers som tvåa. Det är den böjda skärmen som leder fast med konstiga färgkombinationer; Yankeeskepsen säljs t ex här mest i svart, rött, navy och grå.

Nu när baseballkepsen varit ovanligt trendig i ett par år lär den väl försvinna ur modet snart igen, men den kommer fortsätta vara ett intressant plagg.

Aufhebung i modevärlden

Sällan har modevärlden varit så hegeliansk som våren 2014.

Det kan ju inte annat än svindla för en gammal idéhistoriker när en läser om det som alla tycks skriva om, prata om och klä sig i just nu: normcore.

Vad är då normcore? Termen kommer sig av det amerikanska fenomen där unga företrädesvis välutbildade människor med en trygg tillgång på kulturellt och, får man förmoda, ekonomiskt kapital har börjat klä sig som Seinfeld 1995: boxiga blåjeans, vita opersonliga sneakers och generisk bomullsskjorta. Det är ett opersonligt modeideal där limiterade sneakers i crazyfärger och dyra designerplagg ersätts av beige bomullspolo och vita tubsockor i turistsandaler från den lokala stormarknaden.

Det är inte fjärran att tolka normcore som en reaktion mot modets jakt på unika uttryck. Man verkar försöka nollställa trendbegreppet och återgå till ett demokratiskt klädideal som alla har råd med och där ingen sticker ut. Problemet är ju bara att vi nu, när normcore som begrepp börjar sprida sig, redan kommer att se befintliga normcore-bärare söka sig vidare mot nya uttryck. Samma gamla visa, men i ny form.

Jag tycker ändå det är intressant att läsa om normcore, eftersom det tycks som om modet just nu befinner sig i en rörelse där det måste upphäva sig självt och börja om på ny kula för att kunna komma vidare. Alla subkulturer och epoker är så genomexploaterade, uppklippta, remixade och realiserade att ett dialektiskt modekliv är ofrånkomligt. I normcore ser vi kanske hur modet ställer in och upphäver sig självt för att det är det enda sätt på vilket det går att komma vidare. Historien kliver in med sin järnhand och vrider de färgglada gympaskorna ur våra händer.

För egen del gör mig normcore-trenden, utan att vara helt klar på varför, lätt illamående. Men Jerry Seinfeld som modeideal gör Längre Inåt Landet tummen upp för!

För vidare läsning i saken rekommenderas följande:

GQ:s fantastiska slideshow "Normcore essentials every man should have"

Rodeo om vådan av normcore

Bon skämtar om normcore

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt”

I dagarna läste jag Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om ett ojämlikt förhållande mellan en kulturskribent och poet, Ester Nilsson, och en uppburen konstnär, Hugo Rask. Poeten förälskar sig handlöst i konstnären och tror att de ska spendera resten av sina liv ihop, men han är undflyende också efter att de legat med varandra: har en kvinna i Borås eller Malmö, har eventuellt ihop det med en av sina medarbetare, svarar inte på Esters sms och mejl, utan tycks ha sett samvaron med henne som ett stickspår och en distraktion snarare än som början på något. Likt George Costanza i Seinfeld-avsnittet The Pez Dispenser inser Ester att den som vill mest i ett förhållande allt är i underläge: den som vill minst sätter takten. Och mellan Ester och Hugo är det tveklöst Ester som vill mest. 

Det finns också en annan, relaterad maktordning i deras förhållande (om man kan kalla det så). Redan i början av deras dejtande framgår det, även om Ester då accepterar det som en förutsättning:

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Ester gjorde en inre notering om brist på nyfikenhet och generositet, men lät det inte påverka andakten hon kände.”

Och det här tycker jag är intressant. Att över huvud taget inte vara intresserad av en person, att inte vilja träffa den mer efter en träff eller två, är en sak, rätt okomplicerad. Men detta är mer mångfasetterat: (o)jämlikheten i själva samtalet, i umgänget med den andre, i intresset för vad den andre har att säga. I fallet Ester Nilsson och Hugo Rask är det kanske riggat: han är en äldre, berömd konstnär; de träffas genom att hon anlitas för att hålla ett anförande om hans konst på en tillställning där han är närvarande, och sedan för att hon ska intervjua honom för en kulturtidskrift. Det framgår efterhand att han inte vill ha något jämlikt förhållande utan vill vara dyrkad som den kulturpatriark han är, ett ensidigt förhållande. Även det kan man kanske förstå (om än inte ursäkta): bekvämare kan det inte bli. (Det är också identiskt en annan kärleksskildring jag läste i veckan, i Sun Axelssons roman Nattens årstid, där jagberättaren är i ett hemskt förhållande med en 25 år äldre poet i Chile. Scenen då Gabriel, som han kallas i romanen, har fest omgiven av yngre beundrande manliga poeter och tidigare och nuvarande älskarinnor, samtidigt som hans syster uppmanar den plågade huvudpersonen att anpassa sig, är brutal och etsar sig fast som bild av patriarkatet.) I mer utspädd version är ämnet svårare och intressantare: en holmbergsk, vardaglig ojämlikhet. Jag undrar hur jämställd man är på det sättet.

Och jag tänker på Hansson de Wolfe Uniteds tillbakalutade jazzrock som jag lyssnat på de senaste dagarna, låten ”Existensmaximum” från 1980. Tilltalet där framstår som den raka motsatsen till Hugo Rask.

”Jag har en tro på dig

Jag vill lära känna dig

Du inspirerar mig

Med din tanke, med ditt ord

Säg mig, om jag inspirerar dig?

Du ställer dig så nära mig

Inte bara ord, vi är vad vi gör och allt vi kan

Ingenting är nog, tills vi kan beröra varann

Som du säger

Leva är att leva på existensmaximum

Du attackerar mig med din ömhet och din kind

Och jag ska nog attackera dig med känslan 

som visar sig i melodin

[saxbreak]

Jag har en tro på dig

Du har något att säga mig”

Avd. oboerockhits: ”Town Feeling”

Efter att ha hyllat klarinetten vill jag komma tillbaka till vår gamla favoritgenre oboerock och nominera en låt till den kanske mäktigaste oboerock-hiten någonsin: Kevin Ayers ”Town Feeling” från 1969. Extremt laidback, pårökt psykedelia med härligt nonchalant sång, flummig text och där riffet spelas på oboe.

Klarinetthelgen som gick

Salome håller fram Johannes döparens avhuggna huvud, i en uppsättning av Salome 

på Metropolitan Opera 1907. Bild från wikipedia.

Det var en bra helg för klarinetter. I fredags var jag på Kungl. operan och hörde Richard Strauss fantastiska häxbrygd till opera Salome från 1905, där klarinetterna ylar modernistiskt redan i första scenen, ”Wie schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht” där den kungliga vaktens chef Narraboth beundrar den vackra (men galna) prinsessan Salome, samtidigt som den infångade predikanten Johannes (döparen) hörs från sin fångenskap. Därifrån ballar det bara ur ytterligare i självmord, mord, incestuös stämning, och mildare nekrofili. Inte sällan ackompanjerat av dekadenta klarinetter, på sätt som illustrerar vilket fantastiskt instrument detta är.*

Sedan idag var jag i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på studenter från KMH framföra mässor av Sven-David Sandström och Igor Stravinskij. Stravinskijs jämntjocka verk var inget att skriva hem om men Sandströms var riktigt, riktigt bra. Frihetsmässan, som uruppfördes 1996 och är en mässa med den traditionella Kyrie till Agnus Dei-inramningen fast med texter från Tomas Tranströmers dikter, har två solister, sopran och klarinett, och som J. konstaterade så ligger de så nära varandra att de nästan smälter ihop som två röster i en fantastisk klanglig kombination. Istället för dekadent, modernistisk och proto-jazzig var klarinetten här himmelsk.

Vi har tidigare här på bloggen hyllat oboerocken, symboliserad av Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher (och har på sistone också gång på gång lyssnat på Wayne Shorters sopransax hos Joni Mitchell); kanske är det dags att vi ger också oboens träblåskollega klarinetten samma erkännande.

*Alex Ross skriver i sitt mästerverk The Rest Is Noise elegant och träffsäkert om Salomes stil och tonspråk:

”At the climax, the head of John the Baptist lies before Salome on a platter. Having disturbed us with unheard-of dissonances, Strauss now disturbs us with plain chords of necrophiliac bliss. For all the perversity of the material, this is still a love story, and the composer honors his heroine's emotions. 'The mystery of love,' Salome sings, 'is greater than the mystery of death.' Herod is horrified by the spectacle that his own incestous lust has engendered. 'Hide the moon, hide the stars!' he rasps. 'Something terrible is going to happen!' He turns his back and walks up the staircase of the palace. The moon, obeying his command, goes behind the clouds. An extraordinary sound emanates from the lower brass and winds: the opera's introductory motif is telescoped--with one half-step alteration--into a single glowering chord. Above it, the flutes and clarinets launch into an obsessively elongated thrill. Salome's love themes rise up again. At the moment of the kiss, two ordinary chords are mashed together, creating a momentary eight-note dissonance.
The moon comes out again. Herod, at the top of the stairs, turns around, and screams, 'Kill that woman!' The orchestra attempts to restore order with an ending in C minor, but succeeds only in adding to the tumult: the horns play fast figures that blur into a howl, the timpani pound away at a four-note chromatic pattern, the woodwinds shriek on high. In effect, the opera ends with eight bars of noise.”

Expedition till världens ände

Vad är bra teve? Vad vill man se på teve? En sak som jag gillar är helt klart en dokumentär där en geolog ute på ett avtinat sommar-Grönland plockar upp en miljoner år gammal sten för att analysera bakterier på den, och börjar resonera om likheterna mellan människor och algmattor:

Eller där en marinbiolog i "Fuck everything and become a pirate"-t-shirt talar om att olika artgrupper historiskt dör ut då och då, med ett par miljoner års mellanrum, och att vi idag kan vara på väg till samma situation:

Kort sagt, jag rekommenderar Daniel Denciks film Expedition till världens ände från 2013, som finns kvar på SVT Play i en vecka till.

All My Life

 ...
My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again

Strophe 3

[Instrumental]

Strophe 4

My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again 

Så här mer än femtio år efter Ornette Colemans genombrott med dunder och brak i slutet av 50-talet är det väl hans tidiga skivor -- Shape of Jazz to Come, This Is Our Music, Free Jazz etc -- som utkristalliserat sig som hans mest erkända klassiker, men en skiva som man inte bör missa är Science Fiction från 1972. Här finns topp-spräckjazz som ”The Jungle is a Skyscraper”, men också två fantastiska låtar med sång, av indiska Asha Puthli, varav en är kärleksballaden (!?) ”All My Life” (för en musikologisk analys, se Nathan A. Frink här). Energin i kompet är stor med två trummisar och en frenetisk Charlie Haden, samtidigt som de fyra blåsarna bara kommer och går och spelar temat, i fantastisk kombination med Puhtlis sång. Och det hela blir så fint, och samtidigt så starkt. NPR: ”There's not even a solo here, but the strength of the internal harmonies — and the band's sheer force — buoys the whole sloppy, surprisingly tender and wonderful mess.”

Tre till fantastiska låtar just nu:

Avett Brothers, ”The Clearness Is Gone” (2013)

Colin Blunstone, ”I Don't Believe in Miracles” (1972)

Joni Mitchell, ”Refuge of the Roads” (1976)