Först lite om det jag inte såg. Vem hade till exempel inte velat åka till Newport Folk Festival, denna våta LiL-dröm till festival. Lineupen i år var helt knäckande. Gillian Welch med ny platta i ryggen, The Decemberists likaså, Justin Townes Earle, Earl Scruggs (!!!), Emmylou Harris, Ramblin' Jack Elliot, Wailin' Jennys... alltsammans i ett litet kustsamhälle i Rhode Island i USA. Nästa år ska jag försöka åka, jag tror att det kan bli en oförglömligt folkig upplevelse.
Årets Way Out West i gamla goa Götet inleddes med en extrem besvikelse. Jag kan faktiskt inte påminna mig att jag varit så besviken någon gång tidigare i mitt vuxna liv. Trots att vi var ute i mycket god tid (mer än tre timmar innan spelstart) kom vi inte på Trädgårn där Warpaint spelade på festivalens första kväll. Vid tjugo i tio meddelades att ingen mer skulle släppas in förrän kvart i ett, efter att allt var över. Frustrationen och maktlösheten mildrades som tur var lite senare på Brew House med stora mängder sprit och en förvisso väldigt bra spelning med det unga stockholmsbandet Those Dancing Days.
Andra höjdpunkter från WOW var Christian Kjellvander (med en nersaktad avskalad Oregon Coast som klimax), Explosions In The Sky (basisten en Emile Hirsch-kopia i mexarskägg, hoodie och laptop!!!), Pulp (Jarvis gjorde karatesparkar över huvudet, var på ett strålande humör och körde bara hits) samt slutligen göteborgsbandet Little Dragon som gjorde en magiskt bra konsert på Storan på fredagsnatten (Yukimi!!!!!!!).
Stilmässigt bjöd årets festival på färre hipsters än vanligt, det var en mer blandad och vardaglig publik i år. Jag såg till och med en del rutig skjorta-trekvartsbyxor-turistsandaler-outfits. Om förra årets totaltrend var hög herrfrisyr var två andra i centrum 2011: shorts och kängor, och Iphonepungen. Grungen är tydligt närvarande, framför allt på tonåringarna. Jag såg många unga slynglar i Kurt Cobain-page, småblommig sidenskjorta, shorts och Dr Martens. Väldigt bedårande. Och accessoaren Iphonepung bars av var och varannan festivalbesökare. 2011 års upprullade chinosbyxa? Vi får se hur långlivad denna trend blir, min spådom är: mycket snart stendöd.
Årets stilbubblare och största glädjespridare på WOW var helt klart mannen som stod bredvid mig på Anna Järvinens gig. Han såg exakt ut som en Grymlingsmedlem 1991 (även åldersmässigt): väldigt solbränd, som om han spenderat hela sommaren på gotländska stränder, Pugh-hatt med navajobård och allt, Göran Lagerberg-skjorta, tygväst och cowboyboots. Killen har inte sett nån anledning att ändra stil sedan dess, och det hedrar honom. Jag mös inombords av att vi möttes just där och då och tänkte att det nog finns ett parallellt LiL-universum mitt ibland oss trots allt.
Helgen innan WOW spenderade jag på en liten ö långt ut i det nordbohuslänska havsbandet där dansfestivalen Secret Island Nation gick av stapeln för sjunde året i rad. Tänk en technoklubb i Berlin full med glada tyska hipsters flyttad till en karg strandäng där man utropar en egen nation, Schweutschland, och dansar i dagarna tre. Flummigt? Javisst, men så galet roligt. Två "scener", en på ängen och en på stranden. Café och bar byggda av drivved, tygremsor och presenningar. Solnedgångar över ett majestätiskt västerhav. Ansiktsmålningar, fjädrar, maniskt malande techno, kärlek och inre resor. Allt sponsrat av EU-kommissionen. Jag kommer tillbaka, lita på det.
Nu till helgen äger så sommarens tredje stora festivalhändelse rum. Bland bokningarna till Popaganda här i Stockholm ser jag extra mycket fram emot Midlake och JJ. Det är aldrig bra med för höga förväntningar, men det blir första gången jag ser skäggen från Texas och jag känner mig som ett barn dan före julafton, det är bara att erkänna. JJ:s göteborgsbalearica kan nog också bli fint i augustinatten.
Det är helt enkelt med ro i sinnet som jag lägger festivalsommaren 2011 bakom mig och börjar längta till hedfeelingens högtid nummer ett - hösten.
