Världens bästa låtar

Efter att ha lyssnat extremt mycket på Van Morrisons grejer från 1978 till ca 1995 på sistone (tidigare hade jag bara lyssnat på de mest klassiska skivorna, de tidiga från ungefär 1968 till 1974), så har jag kommit fram till att det är dags att bekänna färg om vad jag tycker är "världens bästa låt". Och jo, jag menar egentligen "min favoritlåt", det är inte så att jag menar att jag har objektivt god smak och kan eller bör bestämma vad andra ska gilla, utan detta är bara mina favoriter, men det låter roligare att säga "världens bästa låt".

Jag har gjort mitt urval i två kategorier: sakralt och profant, inspirerat av Arvids påpekande häromveckan att jag blivit ny-andlig. De två kategorierna reflekterar väl hur jag lyssnar på musik eller vad för slags musik jag lyssnar på: dels tycker jag att musik ska vara gött, medryckande och melodiskt och ska få en på gott humör, dels lyssnar jag också på musik som jag blir mer känslomässigt berörd av.

Profant
1. Bruce Springsteen, "Sherry Darling" (från skivan The River, 1980)

Som ett levande manifest för hur gött det kan vara med pang-på-rödbetan-ingen-eftertanke-rock'n'roll. Saxsolo, underbart lök-dansande i denna liveversion, ja allting med denna hit från Springsteens bästa period är okomplicerat och glatt.


2. Dire Straits, "Walk of Life" (från skivan Brothers in Arms 1985, men min favoritversion är liveversionen från Basel 1992 som ligger på Youtube)

En låt som jag älskade redan på fritids där den fanns på ett kassettband som vi lyssnade flitigt på i lekrummet, och spolade tillbaka bandet efter introt så att man kunde lyssna på den igen. (Jfr Max om Supercutes uttalande om barns musiksmak här.) Dire Straits har jag lyssnat på under hela min uppväxt och jag gillar verkligen Mark Knopfler, engelskalärare, pubrockare, mainstreamrockens "everyman", som besjungit olika ämnen som avindustrialiseringens historia i "Telegraph Road" och vackra kvinnor på TV i "Lady Writer" och gjort country och samarbetat med en mängd olika artister som Eric Clapton och Chet Atkins. Dire Straits har gjort en massa fantastiska låtar men "Walk of Life", lökarnas lök, är ändå min favorit. Lyssna bara på pedal steel-solot efter det talade partiet i liveversionen ovan!

Bubblare: Håkan Hellström, "Brännö serenad" (2003); the Mavericks, "Excuse me (I think I got a heartache)" (1993); Jonathan Richman, "This Kind of Music" (1982)

Sakralt

1. Van Morrison, "Take it where you find it" (från skivan Wavelength, 1978)

Van Morrison är en av mina absoluta favoritartister; han har gjort hur många skivor som helst med välskrivna låtar, mjuka sounds och varierande sättningar, och alltid med en jävla pipa som passar lika bra till hetsiga uptemponummer (t ex refrängen till "Here comes the night", "Moonshine whiskey" eller "Glad tidings") som till ballader (t ex "Madame George" eller "In the garden"). När jag tänker på Van Morrison tänker jag på en artist med glöd, med något att förmedla, och med ett oerhört rikt uttryckssätt, en bred palett. "Take it where you find it" tycker jag är höjdpunkten i hela hans fantastiska utgivning, en av hans typiska "9-minuters som långsamt byggs upp och hetsar kring något andligt-låt" som avslutar en skiva, i detta fallet Wavelength från 1978.
Som så ofta med klassisk rock är temat "att söka efter mening" och själva orden är väl inte så märkvärdiga, inte så ovanliga, men sättet som de förmedlas på är i mitt tycke enormt, få eller inga artister kan som Van Morrison förmedla de allra största känslorna. Vem annars kan på en liveskiva efter en helt enorm riva huset-gospel-rock-version av en låt som på skiva är ballad ("In the garden", på skivan A Night in Francisco från 1993, från andliga oboe-skivan No Guru, No Method, No Teacher från 1986), ha en snbube på scen som skriker till publiken: "Did you get healed tonight?? I can't hear you! Did you get healed!!?!??", och komma undan med det? Ingen! Därför är Van en artist som får Springsteen att framstå som en andra klassens gubbrockare.

"Take it where you find it
Can't leave it alone
You will find a purpose
To carry it on
Mainly when you find it
Your heart will be strong
About it

[Chorus]

Change, change come over
Change come over
Talkin' about a change
Change, change
Change come over, now
Change, change, change come over

I'm gonna walk down the street
Until I see
My shining light"

2. Ulf Lundell, "Kid" (från skivan Det goda livet, 1987)



Lundell själv om skivan, som i Lundells diskografi ligger mellan klassiska, spritindränkta, gubbhyllade skilsmässoskivan Den vassa eggen (1985) och post-rehab-nyfrälsta, fantastiska, andliga skivan Evangeline (1988):

Det goda livet är en besvärjelse från en förvirrad man utan riktning som kastar sig in i nya äventyr både hemma och, för första gången, ute i Europa, samtidigt som han minns de gamla revolutionära dagarna med nostalgiskt skimmer i ”Dagar utan slut”; ”Kid” handlar om kvinnlig vänskap, ”Uppdrag” är en översättning av kontroversielle poeten Ezra Pound och den vackra ”Skyll på stjärnorna” slutar i en kaotisk orgie av gitarrer och synthar innan ”Det goda livet”:s hesa akustiska slut-credo: ”här har du en man / som reste sig och gick/ när alla sa att loppet redan var kört”

Som beskrivningen antyder detta är Det goda livet en väldigt ojämn skiva. En del brötande med synthmattor är på gränsen till olidligt, om än inte lika dåligt som medeltids-Uffe. Men de bästa låtarna - "Klockan och korset", "Danielas hus", och "Kid" tillhör hans allra bästa.

"Ibland bara sitter jag här
Och ser vågorna rulla in
Och jag tänker att en av de där vågorna
Den är snart min

Men du är så full av liv
Du sliter i allt
Du vill skratta och dansa
Tills din hud glittrar av salt

Hey kid,
Du har en vän här
Lita på mitt ord
Så länge vi stannar här på denna jord"

bubblare: Van Morrison, "In the Garden" (live, 1993); Beach Boys, "God only knows" (1966); Johannes Vidén, "Den sista färden" (2009); Jackson Browne, "Too Late for the Sky" (1974)