torsdag 13 augusti 2009

Hon gör mig galen

Få artister är så ojämna som Ulf Lundell. I sina bästa stunder är han gränslöst bra, i sina sämsta stunder är han nästan bottenlöst dålig. Det är svårt att hitta någon mostvarighet till en artist som på samma skiva kan blanda klanderfri poprock som "Kär och galen" med ofrivilligt komiska låtar som medeltidseposet "Herrarna".

Jag antar att det är därför det har tagit ett tag för mig att släppa in denna brölande känslomänniska i min värld. Det är dock fortfarande ytterst sällan jag lyssnar igenom en hel Lundell-platta utan att någon gång skratta åt det - han är ju så sanslöst patetisk, karln! Det, i kombination med en osviklig förmåga att snickra ihop nödrim på Gessle-nivå, gör att jag nog aldrig kommer se Uffe som en vägvisare eller guru men det hindrar mig inte från att njuta av (väl valda delar) av hans musik.


Ett exempel på en riktig fullträff är live-versionen av "Hon gör mig galen" som kom till min kännedom tack vare att någon hade den goda smaken att önska just den låten på programmet "Sms-önskningen" på P4 Radio Halland. Här finns allt jag gillar med Uffe representerat, redan på den tunga och sorgsna inräkningen anar man att det skall komma en riktig urladdning.

Texten är riktigt fin, och av det något mer nyanserade slaget. På klassiskt Lundell-manér handlar det om en kvinna som gör mannen galen. "Galen" torde vara det bästa valet om man skulle sammanfatta artisten Ulf Lundell med ett enda ord. Låten kommer från trippel-liveskivan "Maria kom tillbaka"; att släppa en trippelskiva är galet, att använda den för att få tillbaka sin dam är lika galet.

"Hon gör mig galen" går i ett perfekt gubbrocktempo, någonstans mellan långsamt driv och medelsnabbt lunkande; tillräckligt långsamt för att refrängen skall få den rätta tyngden, tillräckligt snabbt för att man kan sitta och digga våldsamt. Soundet är underbart, med akustisk gitarr, stämningsorgel och dragspel, samt elgitarr som står för ett lika ylande som befriande solo efter att sista refrängen är sjungen. Detta är gubbrock av yppersta klass som får mig att längta efter att se Uffe live igen och att ångra att jag inte börjat lyssna på honom tidigare.

2 kommentarer:

Arvid A Larsson sa...

Väldigt bra och roligt inlägg Max, jag skrattade högt, men ett kärleksfullt skratt - sitter just och lyssnar på Evangeline. Försökte f ö alldeles nyss få min kompis Ingrid att se storheten i "Rialto". Det gick sådär.

Erik Bengtsson sa...

Mmm medeltids-Uffe!