Oscar Peterson Trio: Night Train

När man bloggar om sväng i jazzsammanhang vore det motsvarande tjänstefel att inte nämna Oscar Peterson Trio, med Oscar själv på piano, Ray Brown på kontrabas och Ed Thigpen på trummor. Få om några grupper kan uppvisa ett sådant våldsamt golvande men ändå avslappnat sväng. Alla medlemmar har vansinnigt bra timing, och tillsammans uppstår ett magiskt groove. Det sägs att trion övade mycket på att hitta ett avslappnat sväng, bland annat skall de ha läst högt ur telefonkatalogen när de repeterade för att groovet skulle kunna finnas där utan att man fokuserade på det.


Skivan "Night Train" från 1962 är en enda lång uppvisning i sväng. Lyssna på deras version av Duke Ellingtons "C-jam Blues". Som komposition betraktat är det en bagatell men i deras välarrangerade version blir det en riktig hit, med breaken under pianosolot som en av flera höjdpunkter. Titellåten "Night Train", "Easy Does It" och "Moten Swing" är andra höjdpunkter. Det är något speciellt med en pianotrio som sitter ihop som vore det en enda organism, ett så självklart driv och "sitt" hittar man ingen annanstans. Till och med "Volare" svänger i Oscar Peterson Trios version. Kopplingen till soul och R'n'B är återkomande, tydligast representerad på den innerligt bluesiga "Hymn To Freedom" som avslutar originalskivan, som även finns återutgiven med sex bonusspår.

I marginalen vill jag gärna bjuda på en anekdot om när jag själv träffade trummisen från denna makalösa trio. 2005 var jag tillsammans med jazzbandet CMJ Quartet i Long Beach, L.A., för att representera svensk ungdomsjazz på världens största (nu nedlagda) jazzkonferens IAJE. Förutom att spela på själva mässan gick vi runt med stora ögon bland några av jazzvärldens största musiker, som var där för att spela och hålla i workshops och clinics. Trummisen i vårt band, Johan, fick plötsligt syn på vem vi trodde var Roy Haynes (legendarisk trummis som bland annat spelat med Charlie "Bird" Parker och Chick Corea) och gick fram för att få en bild tagen tillsammas med honom. På knagglig engelska fick han fram

"Excuse me, are you Roy Haynes?"

Det något buttra svaret kom som en chock

"No, I'm Ed Thigpen!"

Vi hade misstagit en av de mest legendariska jazztrummisarna för en annan av de mest legendariska jazztrummisarna. Något pinsamt, men Johan fann sig snabbt:

"Ok, that's good also. Can I take a picture?"