Osorterade minnen

Tre gånger har jag besökt en riktigt stor musikfestival, 1989 och 1997 Hultsfred, och nu i mitten av augusti så var jag på Way out west. Vore man elak kunde man påstå att vid första besöket var jag för ung, blott fjorton, och nu senast så var jag för gammal (35). Men det vore ju bara trams!

Vad jag kan påstå med all säkerhet är att 90talsbesöket i Hultsfred präglades för min del av magkatarrsmärtor. Jag hade under våren arbetat med en uppsats i litteraturvetenskap, och ja, så här i efter hand minns jag mest att i samma ögonblick som den blev klar, och jag kunde slappna av så belönades jag med magkatarr. I detta tillstånd blev en lunchkonsert med Olle Adolphsson det som gjorde starkast intryck på mig. Bokningen av Olle framstod som väldigt vågad; han, en för den unga publiken okänd gubbe, framförde sina visor på sitt lite knarriga vis. Succén var ett faktum. Alla mindes de här visorna från låg- och mellanstadiet, och kanske hade några hört musiken i sina hem.
Jag vet inte hur det ser ut på lågstadiet idag, men när jag började klass 1A på Snöstorpsskolan år 1980 så var det en självklarhet att vår lärarinna sjöng med oss. Och bland annat så sjöngs det Olle Adolphsson.

Från mitt första festivalbesök så minns jag Trance Dance. Jag tyckte det var oerhört dåligt. Jag var hårdrockare, och allt som jag tyckte var bra vid mitt första besök har jag för länge sedan glömt. Jag minns en brun Metallica t-shirt som jag köpte. Den tyckte jag mycket om.

Way out west lär jag dock kunna minnas mycket ifrån. Med digital teknik kan jag ju spara mina minnen på ett helt annat sätt. Jag tror inte ens vi hade med någon kamera 1989, däremot så minns jag med stark fotografisk tydlighet hur jag plötsligt träffar min bästa vän på festivalen (vi hade åkt dit var för sig, med varsin beskyddande äldre bror). Att bestämma träff med någon innan mobilen fanns i var mans ficka var besvärligt, och kände man inte till några naturliga mötesplatser på, säg en festival, så var det inte enkelt. Men vi sprang på varandra av en slump.
Det gör man nog inte så ofta nuförtiden, alla vet var alla är.
Nå, Way out west var det. Jag hoppas att jag kommer kunna minnas den eufori som for genom kroppen när jag hörde Basement Jaxx, Amadou & Marian och Band of Horses. För att nu nämna några.

Från 1997 så minns jag att Olle Ljungström hade en skotskrutig kavaj samt att han var full. Från Way out west så minns jag att han hade en käpp samt att hans skröplighet fyllde mig med...vemod. Ja, jag tror det var vemod.