En liten hyllning till Oasis

Oasis har gått i graven. Ett av 1990-talets absolut största popband som sedan framgångarna med sina två första album förgäves kämpat med att leva upp till sitt rykte som sin generations Beatles finns inte längre. Tidigare har Noel Gallagher hävdat i intervjuer att bandet skulle hålla på "until Liam goes bold" men så blev alltså inte fallet. På Noels blogg, "Tales from the middle of nowhere" stod följande att läsa häromdagen:

"Dearly beloved, it is with a heavy heart and a sad face that I say this to you this morning.

As of last Friday the 28th August, I have been forced to leave the Manchester rock'n'roll pop group Oasis."

Han skriver vidare att han inte kan fortsätta samarbetet med brodern Liam en dag till.

Oasis var ett av mina tidigaste favoritband och är ett av få band som fått mig att gå till skivaffären så fort det vankats nytt album, men det är med delade känslor jag tar emot beskedet att Noel har splittrat bandet. Å ena sidan känner jag ett styng av sorg, nästan som om en kär gammal vän gått bort. Å andra sidan har jag sett dem live och köpt alla skivor, men det är tveksamt om jag skulle vilja se dem igen eller ens köpa nästa skiva. Som Oasis-fan har man allvarligt talat fått en hel del dynga levererad de senaste åren, och därför är sorgen jag känner snarare en del av det faktum jag och alla andra musikintresserade inklusive bandet själva tvingats konstatera för länge sedan; de två första albumen var fantastiska, men sedan dess har bandet aldrig riktigt kommit upp i samma nivå. På ett sätt är det nästan en lättnad att slippa ta del av fler mediokra album från en grupp jag har älskat så mycket genom åren.

Trots den dumdryga attityden bröderna Gallagher har envisats med att uppvisa genom alla år, och trots alla skränande meningslösheter gruppen släppt de senaste tio åren måste jag säga att Oasis var ett fantastiskt band. Ett band som kommer att finnas med när man rankar de största genom tiderna. Låtar som "Live Forever", "Whatever", "Supersonic", "Cigarettes & Alcohol", "Some Might Say", "Wonderwall", "She's Electric", "Don't Look Back in Anger", "Acquiesce", "Stay Young", "Rockin Chair", "The Masterplan", "Morning Glory", "Stand By Me", "Carry Us All", "I Can See A Liar", "Stop Crying Yer Heart Out", "Songbird", "The Importance of Being Idle" och "I'm Outta Time" talar sitt tydliga språk. Pop-Rock'n'Roll när den är som allra bäst. Samarbetet mellan det melodiska geniet Noel och hans ohängde broder Liam med den fantastiska rösten är klassiskt.

Just "Cigarettes & Alcohol" är en låt jag ofta återkommer till. Texten är för en gångs skull när det gäller Oasis både snygg OCH tänkvärd. Hur många kan inte känna igen sig i

"I was looking for some action / But all I found was cigarettes & alcohol"?

Svaret på vad man skall göra åt situationen är såklart förenklat men jag skulle vilja påstå att det gäller som ett motto för mig än idag:

"You can wait for a lifetime / To spend your days in the sunshine

...

You gotta make it happen!"

När bandet var som bäst runt 1995 var Noel nästan löjligt produktiv, och Oasis B-sidesamling "The Masterplan" innehåller flera låtar som många låtskrivare skulle offra sin högra hand för att skriva. Nästan allt som kom från hans penna under de här åren var fantastiskt bra, och därför blir det extra sorgligt när det har släppts mängder av låtar på de tre senaste albumen som inte ens skulle ha platsat som b-sidor på 1990-talet.

Jag såg Oasis live 2006 och det var, kanske tack vare mina ganska låga förväntningar, en fantastisk upplevelse. Tight och samspelt band, Liams sångröst i högform, och dessutom rena hitkavalkaden. Självklart blev spelningen totalsågad i media (jag tror den fick en överkryssad geting i Expressen, där recensenten började med att förklara att han aldrig gillat Oasis), och att vara Oasis-fan har länge varit att jobba i motvind.

Nu när bandet inte finns längre kommer jag visserligen minnas de besvikelser jag tvingats erfara det senaste decenniet, men framför allt kommer jag minnas alla de fantastiska upplevelser Oasis har givit mig under sin 18-åriga karriär.