All the roadrunning

But if it’s all for nothing
all the roadrunning’s
been in vain

Dessa bitterljuva ord möter den som lyssnar till titellåten på Mark Knopfler och Emmylou Harris duoskiva ”All the Roadrunning” från 2006.

Jag minns när jag först fick nys om detta album, det var under våren 2006 och på väg ner till Berlin spenderade jag och E en eftermiddag i Malmö i väntan på tåget mot Kastrup. Inne på Folk och rock upptäckte jag till min stora glädje att Donald Fagens nya soloplatta hade kommit, jag som inte ens visste om att han hade tänkt släppa en sådan! Man tenderar att bli ganska isolerad när man går på folkhögskola, bland annat lyckades jag under samma period helt missa att min stora favorit Andrew Bird fått ett mindre genombrott i Sverige.

Nå, inne i skivbutiken spelades en behagligt tillbakalutad och välproducerad countryplatta som fick mig att spetsa öronen. Jag hade då i princip i hela mitt liv betraktat country som ett skämt, musik för hjärndöda och superkonservativa män i amerikanska södern som man omöjligt kunde uppskatta utan att vara ironisk. Jag hade emellertid precis börjat mjukna lite och den här skivan blev startskottet på en djup och innerlig kärlek till countryn. Jag insåg där och då, på Folk och rock i Malmö, att det finns country som kan beröra mig.

Väl på plats i Berlin fanns det enorma affischer över hela stan med reklam för Mark & Emmylous nya epos, och så fort jag var hemma igen införskaffade jag skivan.

Jag har alltid varit svag för duetter mellan man/kvinna eller pojke/flicka, och den här skivan utgör inget undantag. Låtarna är otroligt snygga och välproducerade, de båda titanerna sjunger inspirerat - och dessutom fantastiskt samspelt - och Knopflers gitarrspel sparkar rumpa. Kanske tycker vän av oordning att det är något för perfekt och tillrättalagd produktion, men även om det skulle kunna vara ett adekvat påstående stör det mig inte alls i det här fallet.

Det är som ordentligt insnöad musiknörd med ganska bred musiksmak ofta väldigt svårt att avgöra vad som är hippt eller inte, men rent spontant känner jag att ”All the Roadrunning” är en ganska ohipp platta, exempelvis jämfört med den betydligt mer erkända plattan som Alison Krauss och Robert Plant gjorde några år senare, men jag skulle vilja hävda att den är väl så bra. Jag är väldigt förtjust i det slätstrukna countryrock-sound som manifesteras på den här skivan.