På min soffa i Hammarbyhöjden, när otaliga bakiseftermiddagar långsamt övergått i skymning, då har en särskild kvinna ofta hållit mig sällskap: Lucinda Williams.
Lucinda Williams platta West från 2007 är en samling långsamma, repetitiva sånger om uppbrott och försoning. Ljudbilden i låtar som Are You Alright, Mama You Sweet, Where Is My Love och West är ödslig och vemodig men samtidigt värmande, som den sista sneda kvällssolen precis innan det blir kallt. Det är mer eller mindre en temaskiva - i fantastiska, tidlösa melodier sjunger Lucinda om sorgen efter en kärlek som dött.
Lucinda Williams platta West från 2007 är en samling långsamma, repetitiva sånger om uppbrott och försoning. Ljudbilden i låtar som Are You Alright, Mama You Sweet, Where Is My Love och West är ödslig och vemodig men samtidigt värmande, som den sista sneda kvällssolen precis innan det blir kallt. Det är mer eller mindre en temaskiva - i fantastiska, tidlösa melodier sjunger Lucinda om sorgen efter en kärlek som dött.
I'll take the best of what you had to give.
I'll make the most of what you left me with.
I'm learning how to live.
Lucinda Williams har gett ut musik sedan tidigt åttiotal och nådde världsframgångar med plattan Car Wheels On A Gravel Road 1998, men för mig står West ut som hennes bästa verk. Hon har en frasering i sången och ett musikaliskt tilltal som är direkt och okomplicerat samtidigt som det är en väldigt visuell upplevelse att lyssna.
Lucinda Williams frammanar klassiska bilder - av bilvägar utan slut, av långa blickar, blåjeans och tomma ölflaskor i dammiga sommarkvällar. Men det är befriat från klichéer, det är istället en gestaltning av något helt centralt i upplevelsen av att vara människa, att älska, och att förlora.
1 kommentar:
Poetiskt, Arvid! Jag har faktiskt aldrig lyssnat på Williams, men jag ska börja ikväll.
Skicka en kommentar