Mönsterås Bluesfestival

I fredags lämnade vi Halmstad bakom oss och reste rakt genom regnet med siktet inställt på ostkustens bluesmecka Mönsterås. Fem mer eller mindre unga män utrustade med cymbaler, gitarrer, kontrabas och tre ackord.

Att vara på bluesfestival är mycket speciellt; det finns få andra platser där det går att komma undan med en så sjukt sliten look. Publiken är i regel övervintrade bluuuesmän som ligger i ide större delen av året men plötsligt vaknar till liv, tar fram midjeväskan och skinnvästen alternativt jeansjackan, plockar med sig fyra dosor lössnus och en flaska whisky och kör lite för fort hela vägen ner till Mönsterås.

Gubbar som dansar ensamdans (stående som sittande), finska gitarrister som har solglasögon på sig inomhus en hel kväll, arrangörernas lite för unga döttrar som säkerhetsvakter, ljudtekniker i cowboyhatt och hästsvans, allt detta är inslag som gör en bluesfestival till en bluesfestival.

Mönsterås på den gamla goda tiden

I år fick vi bo på ett vandrarhem en knapp mil från spelstället; jag fick själv ringa och ordna med skjuts av en uppenbarligen ofrivilligt kontrakterad transportansvarig man som på slö småländska undrade om inte någon av oss kunde hålla sig nykter. Svaret (vad tror han egentligen, vi spelar bluuues) blev ’nej’. Efter spelningen var det backstagehäng med samtal om nyktra upplagor av Lundell och Tomas Ledins beteende. Innan vi åkte tillbaka till vandrarhemmet – utsökt vackert beläget precis vid havet – stod vi och tjötade med Lisa Ekdahls exman som tydligen en gång i tiden fått erbjudande om att ta över som sångare i the Who – och tackat nej.

Väl tillbaka på hemmet blev det jam halva natten tillsammans med ett bluesband från Stockholm som bjöd på öl och päroncognac. Gamla rävar de också; alla är mer eller mindre gamla rävar på en bluesfestival.

Festivalbild från 2009