Eketånga, oktober 2012
Man trivs bättre i vissa biotoper än andra. Vi alla tre på LiL, tror jag att det är rättvist att säga, känner oss instinktivt hemma i Söderorts "luft, ljus och susande tallar", trots att ingen av oss är uppvuxna där. En annan miljö som jag älskar och förstås känner mig än mer hemma i, är den halländska kusten. Tall och bergtall, björk, nyponbuskar, och långa sandstränder. Jag har alltid älskat den här miljön men tycker bara mer om den med åren, och häromveckan fick jag för mig att titta på hur den formats.
Och den är faktiskt inte så gammal. Tallarna och bergtallarna i områden som Eketånga i västra Halmstad, där mina föräldrar bor och där bilderna i inlägget är tagna, odlades i slutet av 1800-talet för att förhindra erosion av sandstranden. Idag har skogsväxten i vissa fall gått för långt, anser Länsstyrelsen som nu driver ett projekt för att glesa till skogen på sex platser längs med Hallands kust och därmed öka tillgängligheten och den biologiska mångfalden.
"Bergtall är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig. Grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna. Barken är gråbrun. Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från tall (P. sylvestris). Barren är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa. Kottarna är blanka, inte matta som hos tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.Den virtuella floran: Pinus mugo Turra
Bergtall hör hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna. På de platser där den har planterats frösår den sig och måste betraktas som helt naturaliserad."
---
Tidigare bloggat på LiL om tallar: "Trädälskaren", september 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar