Det direkta berättandet -- utan abstraktioner och jockebergsk obegriplighet -- är en av de saker som jag tycker mest om med countryn och dansbandsmusiken. Ett bra exempel på den utkristalliserade, konkreta erfarenheten (fiktiva förstås) som jag tycker i sin enskildhet blir så stark när den för stå som exempel för det hela -- i detta fallet, ett kärleksmöte på ett hotell i Södertälje, en bild av kärlekens förgänglighet.
Den absoluta höjdpunkten i Alf Robertsons "Finlandsbåten och januari blåste kall" är versen som börjar: "fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje / gav mig mig än livet nånsin haft att ge min själ förut". Alf sjunger med riktig feeling -- eftertrycket på SÖDERtälje!! -- och 80-talsbassoundet är fantastiskt. Och den fullständiga sentimentaliteten och uppgivenheten serveras med så få ord, så precist.
"hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två /.../
då steg hon på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
där stod jag och det var kallare än nånsin
ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
där stod jag och januari blåste kall
fyra dag av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje
gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut
vi sa inte mycket, det var inget som behövdes
men även vackra sagor ska ha ett slut"
Fint bloggat om Emily's foto: Per Wiker här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar