Oceanen

"Oceanen" - det är titeln på ett 400+ sidor långt diktverk av svenske poeten Göran Sonnevi, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2006 för just denna bok.

"Oceanen" är ett riktigt diktepos - många av dikterna är tiotals sidor långa, svepande och väldigt kärnfulla beskrivningar av vistelsen i ett hus vid havet någonstans längs den västsvenska kusten. Strandängar, fåglar, stränder, vågor och oväder blandas med författarens olika inre tillstånd och funderingar kring livet, döden och kärleken. Låter det pretentiöst? Det är det, men värdet av det pretentiösa har sällen framkommit så tydligt som i den här boken.

Sonnevi skriver nämligen helt utan överdrivna gester eller kletigt patos - språket är glasklart, ibland kyligt, ibland varmare, men alltid men en nästan sinnessjuk precision i metaforerna. Jag drar ibland paralleller till en sådan författare som Cormac McCarthy, som också är en mästare på att binda samman naturskildringar och själsliga tillstånd.

Det känns också helt logiskt att Sonnevi tog hem just Nordiska rådets litteraturpris. Boken skildrar också författarens/diktjagets brottningskamp med tillvarons andliga dimensioner. Resonemang om kvantfysik och infinitesimalitet blandas med tankar om en närvaro utöver den mänskliga - kanske en alltets kärlek, eller nåt sånt. Och med sina starka naturskildringar tänker jag mig att "Oceanen" tilltalar en nordisk publik lite extra - naturen har ju i mångt och mycket blivit de moderna nordbornas tempel.

För jag tror många kan känna igen sig i de känslor som en vistelse vid ett blåsigt hösthav kan ge upphov till, utan att man för den skull har lyckats formulera vad de egentligen består i. Det gör Sonnevi åt oss, och det är väl bland annat därför som det är så härligt att läsa honom. Han tar mig i handen och öppnar upp en värld av inre erfarenheter kopplade till havet och livet som jag alltid anat finns där men som jag aldrig riktigt kunnat identifiera.

Så visst längtar jag lite extra till julens västkustresa - att ta på mig den tjocka stickade islandströjan, regnrocken och stövlarna och promenera ner till det decembermörka västerhavet där jag ska sätta mig på en sten på stranden i duggregnet och dricka starkvinsglögg ur en termos och skåla för Göran Sonnevi.

Som om jag åter rörde mig

i Oceanen av tid, ut

från archipelagen    Horisontlöst

hav, utan föremål    Ljus

Mörker   Färg, bortanför

allt    I det oförställbara

Varför då dessa ord? Där-

för att det finns inga andra

Det som blöder ur mig,

osynligt    Ur det som inte finns

annat än nu, detta ögonblick

någon annanstans    Envar är

särskild    Annars skulle inte något

finnas     Detta är Oceanen