Den franska rivierans tallar

 

Om det finns något träd som spelat en särskild roll här på bloggen så är det tallen. Tallarna i Kärrtorp (och andra av Söderorts funkisförorter), såväl som de erosions-motverkande tallarna på den halländska kusten. Häromveckan upplevde jag en för mig ny typ av tall: den franska Rivierans tallar. I det soliga, varma, på somrarna ytterst torra klimatet på den franska medelhavskusten, så trivs tallarna av allt att döma lika bra som de gör i en svensk mönsterförort från 1940-talet, med bergsknallar och trevåningshus. Den lilla semesterorten Juan-les-Pins, ihopvuxen med Antibes, har till och med fått sitt namn från tallarna: namnet betyder helt enkelt, fritt översatt, "Johan hos tallarna". Mitt i stan, just vid ingången till konsertplatsen där ortens kända jazzfestival håller till om somrarna, finns också Tallparken eller Tallträdgården (Jardin de la Pinède). Tänk vilken känsla att gå in på festivalområdet här en varm sommarkväll 1965, luften mättad av den ljuvliga doften av solvarma tallar, segelbåtarna flyter just nedanför scenen, och John Coltranes kvartett går upp och spelar hela A Love Supreme. Ett osannolikt möte av medelhavstopologi, europeisk lyx, och amerikanskt avantgarde. När jag var där värmde festivalområdet just upp för Antibes reggaefestival (!) och det kändes som en paradox att genom scenbygget se enorma yachter ligga på redd där ute, ett par hundra meter ut, kanske inom hörhåll för de soundcheckande musikernas fördömande av "Babylon".

Här tänkte jag dock skriva inte om Tallparken utan om Antibes botaniska trädgård, Jardin botanique de la Villa Thuret. Det är en forskningsbaserad trädgård som drivs av den franska staten (dess L’Institut national de recherche pour l'agriculture, l'alimentation et l'environnement) och som arbetar med att studera Medelhavsregionens typiska träd och buskar. Därmed blir det en för en svensk fascinerande blandning av palmer, ormbunkar och tallar. Så här beskriver Wikipedia den botaniska trädgårdens samlingar:

The garden contains fine collections of cycads, conifers (with an exceptional collection of cypress), palms (30 species including excellent specimens of Jubaea), legumes (various species of Australian acacias), Mediterranean oaks, Australian Myrtaceae (Callistemon, Calothamnus, Eucalyptus, Melaleuca), a large collection of Pittosporum spp., and Proteaceae including Banksia, Grevillea, Hakea, and Leucadendron.

De vackra barrträden finns överallt i Juan-les-Pins och Antibes. De ramar in solblekta villor värda tiotalsmiljoner lika väl som tiovåningars lägenhetshus med utsikt över havet; de står bredvid en turistfälla på en gågata, eller en boulebana vid en tungt trafikerad väg ut ur stan. Och de skapar en egen, förtrollande färgskala och tablå: knallblå himmel, sand och grus, hus i schatteringar av vitt, beige och gråvit, strålande färgglada blommor i rabatterna, och så tallar, cypresser och andra barrträd.

Lördag, Årsta

Lördag, Årsta. Familjen och jag går över torget. Vi ska besöka biblioteket för att lämna tillbaka försenade böcker. Hög försommarhimmel. Allt står i blom på innergården där restaurang Årstabo ställt ut stolar och bord mellan äppelträd och syrener. Jag snackar lite gött med restauratör Johan som på sin breda göteborgska peppar mig för mina stora skor ("Det där måste vara 47or eller??" Jag: "jag har stl 48 ibland" Johan: "Fan vad bra") Efter en pannkakslunch i solen går vi genom foajén mot biblioteket där det ligger beläget i de inre delarna av Erik och Tore Ahlséns 50-talsmodernistiska medborgarhus.

Det är ett fantastiskt bibliotek. Från entrén leds man in i de höga rummen där det förstas mezzanin med sina läsplatser svävar ovan labyrintiska hyllsektioner i mörkt trä med patina från många decenniers boklånande. I det andra, större rummet där barnavdelningen är inredd blir takhöjden fullt synlig och stora fönster under takfoten släpper in massor av ljus, himmel och moln samtidigt som läsron fredas av det saknas fönster längre ned mot golvet. En öppning finns dock i markplan, och vilken öppning!! 

En enkel altandörr leder ut mot medborgarhusets allra innersta innergård, bibliotekets lilla trädgård. Ett pilträd står strax utanför dörren i ena hörnet av en rektangulär växtyta översållad med tulpaner och andra blommor. I mitten finns en liten rund fontän med en enkel vattenkaskad. Inga ljud från den omkringliggande staden hörs här inne. Runt om längs väggarna står bänkar utplacerade så att besökare kan slå sig ned med en bok. Elsa läser Simenon, jag väljer en nyutgåva av Sextus Propertius "Elegier" i Björkesons översättning. Sol och skugga ritar skarpa konturer över väggarna och en bit bort läser en pappa lågmält och stillsamt för sitt barn.

Det är en så otroligt väl genomförd och sympatisk arkitektur: ena foten i en flertusenårig tradition av muromgärdade palatsträdgårdar, den andra i en framtidsinriktad politisk vision där ett bibliotek för alla ges en form av så hög arkitektonisk kvalitet. Biblioteket i Årsta tycker jag är inget mindre än en materialiserad och genomförd utopi. Rent paradisiskt - en funkislustgård i hjärtat av söderort.

Bokcirkeln Trippelnöt, 4: Pariskartor

På sistone har jag läst eller bläddrat i några böcker om Paris. Elin Unnes guide till restauranger i Paris 11:e arrondissement; Lena Kårelands litteraturhistoriska essäer i Franska flanörer; Walter Benjamins Passagearbete. Som Paris-amatör och kart-entusiast så tänker jag mycket på: vad utspelas var i staden? Skriver Patrick Modiano eller Georges Simenon om samma gator som Benjamin, Unnes eller Eric Hazan? Som ett smakprov och utgångspunkt för funderingar klistrar jag här in fyra stycken kartor från böcker i hyllan. Först kommer kartan från den senaste svenska utgåvan av Benjamins Passagearbete. Seine och Île de la Cité i centrum, med en tyngdpunkt på högra stranden.

Vi följer upp med de två kartorna ur Lena Kårelands Franska flanörer. Siffrorna markerar vilket av hennes kapitel som utspelas var: 1:an Balzac (Pappa Goriot) och 4:an Flaubert bredvid varandra på vänstra stranden, 2:an och 3:an Baudelaire och Vicot Hugo just vid floden, 5:an bröderna Goncourt lite längre söderut.

6:an Emile Zola placeras med hans varuhusroman Damernas paradis mitt i stan på högra stranden, just vid Hallarna. 7:an Guy de Maupassant vid de fina boulevarderna nära Triumfbågen, 8:an Georges Simenon på Île de la Cité där polishuset där kommissarie Maigret arbetar, ligger (däremot bor Maigret i Marais, nära Elin Unnes hippa kvarter idag), och den avslutande 9:an Patrick Modiano nära floden på västra sidan av vänstra stranden, nära Eiffeltornet.

Den sista kartan är ganska annorlunda: den kommer från Gunnar Gunnarssons bok om Pariskommunen 1871 och visar var barrikaderna stod under det tumultfyllda året, och var byggnader brändes ner.

Paris är som varje storstad, varje historisk stad, en palimpsest, eller varför inte en kökkenmödding av kulturella och historiska lager.

Bokcirkeln Trippelnöt, 3: Europeiskt skräp

 För länge sedan pluggade jag Europakunskap på Göteborgs universitet och en text jag läste då i samband med något seminarium fastnade verkligen, dock utan att jag kunnat minnas vem som skrivit den. Det var bilden av historiens ängel som blåser iväg från paradiset med ryggen vänd mot framtiden och blicken vänd mot det förflutnas allt större hög av katastrofer som tornar upp sig framför honom, som jag inte lyckats komma ihåg vem det var som skrev och var jag kunde hitta texten igen. Var det Paul Valéry? Valéry Giscard d'Estaing? Eller nån annan? Google lyckades inte hjälpa mig heller utan det var istället när jag läste en text i förbigående i LRB som referensen plötsligt dök upp och jag fick svar: författaren är ju Walter Benjamin (ur texten Historiefilosofiska teser, inspirerad av en målning av Paul Klee).

Så, uppmuntrad klickade jag hem Benjamins Passagearbete på Bokbörsen. Och vilken MÄKTIG (åter)upptäckt - inte bara av Walter Benjamins passageverk utan också av översättaren, Ulf Peter Hallberg. Just nu läser jag Passagearbetet och UPH:s bok Europeiskt skräp parallellt med varandra och det är en fin läsupplevelse.

Kombon Benjamin och UPH är också väldigt kul att ha plockat upp för jag läste UPHs två böcker Flanörens blick och Grand Tour just under min tid på Europaprogrammet. Jag var tillräckligt gammal för att fatta att det var bra böcker, de inspirerade mig väldigt mycket, men alltför ung/ofokuserad för att ta till mig vidden av UPHs perspektiv och jag hade noll koll på hur han förvaltar och tar vidare Benjamins. Detta tidsgap på nästan 20 år har också något UPHskt/Benjaminskt över sig, att halvt glömda glimtar från förr dyker upp igen i nya sammanhang och får ny innebörd samtidigt som det såklart funnits med i det tysta under ytan, verkat i mig och påverkat mitt seende utan att jag varit fullt medveten om det. Benjamin skriver också i Historiefilosofiska teser, med en uppenbar inspiration från Proust, att "den sanna bilden av det förgångna flimrar bara förbi. Bara som en bild, som för ett ögonblick glimtar till och blottar sin innebörd för att aldrig mer visa sig, kan det förgångna uppfångas". 

Bara UPHs förord till Passagearbetet som redan på sidan två visar hur effektiv Benjamin var på att fånga en essens i både historiens komplexitet och mänsklig erfarenhet med bara några få ord: "Där, liksom i teologin, själva texten utgör det historiska objektet - fixerar den ett ögonblick av den extrema flyktigheten i form av en 'uppenbarelse'" och UPH fortsätter: "Årtal och gestalter erhåller i Passagearbetet sin fysionomi i en ständig ström av citat och kommentarer,... [som] placeras in och installeras i den växande labyrinten av anteckningar, konvolut och magiska chiffer. De sinnrika kombinationerna bildar ett skimrande prisma, företeelser och gestalter teleskoperas genom nutiden och förvandlas i språket till just uppenbarelser". 

Och lite senare skriver UPH i förordet: "En gestalt som inte skänkts någon rubrik av Benjamin, men som trots allt präglar väsentliga delar av Passagearbetet, är barnet. I en värld som i allt högre grad präglas av informationsöverflöd och erfarenhetsförlust betonar Benjamin barndomens förmåga 'att införliva den nya världen med ett symboliskt universum'". UPH noterar Benjamins "inre utsatthet" eftersom Passagearbetet utgör "ett brott med den traditionella, akademiska filosofin, ett avståndstagande från vedertagna begrepp i kombination med en kompromisslös språklig sensibilitet".  Benjamin skriver "kommentaren till en verklighet" och det som enligt UPH gör hans texter så unika är att de "utgör berättande, filosofisk diktning, som i dialektiska bilder konfronterar det metafysiska perspektivet med det triviala och tillämpar filosofiska insikter på för filosofin främmande områden". Det går att inte att berätta historien om moderniteten "som det egentligen var" utan, säger UPH, "de språkliga miniatyrmålningarna och utläggningarna rycks ut ur sitt sammanhang, konfronteras med sin förhistoria eller tillägnelse, hänvisar till och bekämpar varandra." Enda sättet att förstå Paris och 1800-talet är genom citat och kommentarer. "Om det finns en historisk sanning", skriver UPH, "som 'dialektisk bild', ofrivilligt minne eller uppenbarelse" så är den i ständigt rörelse "mellan det förflutna och den aktuella historiska situationens nutid - skrivandets eller läsandets ögonblick". Citatet och kommentaren punktbelyser historien, "i bästa fall" skriver UPH "utan att likvidera företeelserna med förklaringar" och citerar Benjamin: "En sanning är inte ett avslöjande som förintar hemligheten, utan en uppenbarelse som gör den rättvisa". Detta är såklart också mycket Proustskt.

Det är intressant att läsa Europeiskt skräp, UPHs berättelse om sin pappa Ulf Hallberg som ägnade sitt liv åt att samla på perspektiv ur Europas och världens kulturhistoria genom både böcker, tidningsurklipp, konstverk och andra artefakter såsom antikviteter och souvenirer. "Sinnrika kombinationer" av "företeelser" som inte får "likvideras med förklaringar" utan där sanningen finns i allt som flimrar förbi och som pappan samlar i en personlig, historisk konstruktion? Walter Benjamins historiefilosofi omsatt i praktiskt leverne? Det är onekligen fascinerande hur UPHs beskrivningar av sin uppväxt och pappans liv och livshållning rimmar så väl med Benjamins förhållningssätt till sitt stora projekt om Paris i Passagearbetet.

S 152 i Europeiskt skräp:

"Min pappa sa att jag borde hämta tillbaka Walter Benjamin, som han kände sig befryndad med både som samlare och tänkare. Det hade jag väl på sätt och vis gjort när jag översatte honom, men min pappa krävde mer. Han sa att i den besvikelse Benjamin måste ha känt när han i Port Bou som jude på flykt undan nazisterna förvägrades inresetillstånd i Spanien den 25 september 1940, fanns det förmodligen också en förtvivlan över att inte ha klarat av att redigera det stora verket om Paris. Min pappa visste vad det ville säga att sitta med fullstoppade konvolut, sprängfyllda mappar, pärmar, citat och lösa anteckningar. Han sa att Benjamin i det ögonblicket hade hela det europeiska skräpet på sina axlar och att denna förtvivlan (över skräpets omfång och intrikata, fortfarande icke fullständigt utredda konstellationer) varit avgörande för Walter Benjamins självmord."

S 172:

"Den israeliske skulptören och bildkonstnären Dani Karavan skapade 1994 sina 'Passager' i Portbou, en plats tillägnad Walter Benjamin och alla som tvingades i exil 1933-1945. 87 trappsteg leder ner mot havet, i en smal tunnel av järn, en korridor utför klippan. Vid nedersta trappsteget en väldigt glasskiva, och där ute det virvlande havet, det kalla och ogenomträngliga, det onåbara djupet, strömvirveln ner. Ingraverat i glasskivan, ett enda Benjamincitat: 'Det är svårare att hedra de namnlösas minne än de berömdas. Den historiska konstruktionen är till för att helga de namnlösas minne'.

Bokcirkeln Trippelnöt, 2: Elin Unnes Paris för foodisar

 

Jag fortsätter att närma mig centrum för bokcirkeln trippelnöt (om det finns något?) kringelikrok, utstuderat uppsökande omvägarna för att nå till konstellationen UPH--Benjamin--Proust--Paris. Denna gången är det genom kulturskribenten Elin Unnes guidebok Paris för foodisar. Paris "för foodisar": kan det verkligen ha med UPH-Benjamin-Proust att göra? Jag tänker ja: en flanör måste väl äta? Tillhör det inte flanörens livsstil att med sprezzatura (vad heter det på franska?) slå sig ned på ett kafé, eller en bistro, och ta en kaffe, en öl, en enkel måltid? Jag söker mig till Passagearbetet för att se om att vara en "foodis" kan vara en överlappande kategori med att vara en "flanör". Benjamin verkar tyvärr ta en rätt sträng linje mot detta. Ur sektion M, om flanören och flanerandet:

"Ett rus överväldigar den som länge vandrat i rask takt längs gatorna utan att ha ett mål. Själva gåendets makt tilltar för varje steg; förförelsen från butikerna, bistroerna och kvinnornas leenden blir allt svagare, medan dragningskraften från nästa gathörn, en avlägsen lövmassa eller ett gatunamn blir allt oemotståndligare. Sedan kommer hungern. Han vill inte veta av någon enda av de hundratals möjligheterna att stilla den. Som ett asketiskt djur stryker han fram genom okända kvarter, tills han fullständigt utmattad sjunker ihop på sitt rum, vilket ter sig kallt och främmande." (M1,3; s. 396 i Passagearbetet vol. I, 2015 års svenska utgåva)

Det är tufft att vara flanör! Inte heller i På spaning efter den tid som flytt är väl egentligen restaurangbesöken norm. Maten, ätandet och måltiderna spelar en viktig roll i narrativet och metaforerna (liknelsen mellan berättelsen, och hushållerskan Françoise gryta är en av de bästa i hela verket), men maten lagas oftast av tjänare, och äts hemma hos folk, när det hålls bjudning eller salong. Men visst finns det några klassiska scener, i vilket fall den när berättaren och Robert Saint-Loup äter middag i Balbec och berättaren gör betraktelsen om att middagsätarna tyvärr inte gjort "den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier." (Att jämföra med Benjamins allegori-begrepp i Passagearbetet?)

 

 

Paris 11:e arrondissement utmärkt på stadskartan, från Wikipedia

 

Inte desto mindre tror jag att restauranger, kaféer och barer förtjänar sin plats i en utvidgad konception av flânerie och trippelnötens Paris. Så här introducerar Unnes sitt ämne, det samtida, lite alternativa restaurang-Paris som centreras i 10:e och 11:e arrondissementen:

"de nya franska kockarna är inte nödvändigtvis franska. De är fransk-japansk-nordiska. Och det spelar ingen roll var de kommer ifrån.

De lyssnar på samma musik (den bra sorten).

De bryr sig om grönsaker. 

Restaurangerna där de lagar mat har handfjort porslin och udda stolar. Där finns kranvatten i urdiskade gamla flaskor, fnasiga affischer på väggarna och klassiska opinelknivar som bara slickas av mellan rätterna.

Och där finns nästan alltid en skicklig sommelier som häller nya, fantastiska naturviner i samma glas som det görra. Det är en berusande, sagolik och vild värld, där menyn förändras varje kväll, varje timme, och där lite vad som helst kan hända." (s. 7)

De restauranger som Unnes hyllar i sin bok från 2017 serverar grismacka: "en flottig ugnsform med en helstekt, intakt babygris ställdes direkt på bardisken, och till varje ny macka pillade närmaste personal loss lite gris som pulades in i en slät bulle tillsammans med pickles eller chili eller pepparrot eller syrad rättika eller nåt liknande." (s. 20)  Mängder med ostron. Hjärna i tosazusås (s. 35). Currywurst med techno. (s. 54) Ännu mer ostron. (s. 58) Silkig tofu. (s. 78) Eller, på den hyllade restaurangen Septimes bakficka och vinbutik, Septime La Cave på rue Basfroi:

"små bitar anklever inlindad i ål, pyttesmå fiskar i olja eller de godaste cornichonger jag ätit. Allt serveras tillsammans med aldrig sinande tallrikar staplade fulla av tunna skivor syrligt rostat bröd. Det går att äta snacksen i den lilla baren, eller sittande på en uppochnervänd trälåda med ryggen mot ett av de höga skåpen fulla med naturvin." (s. 109)

Walter Benjamin förekommer inte i Elin Unnes foodie-Paris, inte heller Marcel Proust. Men visst finns det ändå något gemensamt med Benjamins sätt att se på Paris? När han skriver:

"Paris skapade flanörens typ. Det är egentdomligt att det inte var Rom. Av vilket skäl? Drar inte t.o.m. drömmandet fram enom invanda gator i Rom? Och är inte staden alltför full av tempel, inhägnade platser och nationalhelgedomar för att helt och hållet kuna ingå i den förbipasserandes dröm -- med varje gatsten, varje butiksskylt, varje steg oh varje portgång? Något må ligga i italienarnas nationalkaraktär. För det var inte främlingarna som skapade Paris, utan det är parisarna själva som jar gjrt staden till flanörens förlovadet land, till det 'landskap byggt av idel liv' som Hofmannsthal en gång kallade den. Ett landskap -- det utgör staden verkligen för flanören. Eller närmare bestämt: För honom delar sig staden i sina dialektiska poler. Den öppnar sig för honom som landskap och omsluter honom som kammare." (M1,4, s. 397 i svenska utgåvan 2015)

Om inte likheterna är nog, så vill jag anföra detta: den första restaurang som tas upp i Paris för foodisar heter inget annat än Au Passage. Den ligger inte i någon av de passager som tas upp i Passagearbetet utan på den smala gatan passage Saint-Sébastien i 11:e arrondissementet, just i utkanten av kartan i den svenska utgåvan av Benjamins jättebok, norr om Place de la Bastille och söder om Oberkampf. "I mitt huvud börjar allt med Au Passage", skriver Unnes: en trång gränd, en stökiv restaurang i ett skevt gammalt hus, en restaurang som "andas lika delar anarki och solidaritet".

Bokcirkeln trippelnöt, 1: Flanörens blick

Det vankas bokcirkel, med ett lager-på-lager-tema, eller kanske är det koncentriska cirklar? I vilket fall så är det en trippelnöt (trillingnöt?): Ulf Peter Hallberg, Walter Benjamin, Marcel Proust. Förstås tre litterära figurer som bygger på varandra: Benjamin på Proust, Hallberg på Benjamin.

Man måste börja någonstans, och jag börjar med att bläddra i Ulf Peter Hallbergs essäbok Flanörens blick, först utgiven 1993, andra utgåvan 1996. En av de böcker som inspirerade mig allra mest när jag var kanske mellan 20 och 28. Nu kommer jag tillbaka till den som 37-åring, och funderar: vad är det egentligen som händer i denna bok?

Det börjar med läsning som barn av en berättelse om en röd ballong. Den har aldrig fångat mig något vidare, men mynnar ut i en slags programförklaring om flanören och idén om att "kunna undvika livströttheten genom att bejaka nyfikenheten, existensens motor. /.../ Irrgången är för denne flanör besläktad med berättarkonsten, erfarenhetens uppenbarelseform."  Därefter barkar det av i Berlin. Början är vacker:

"Vintern har sin tunga berlinhimmel, grå av kol och damm. Det är arbetshimlen, den stora tunga kappan som sveper in honom i sina veck. Björkarna på gården har inga blad, och i grannhuset lyser de främmande interiörerna ständigt med rörliga reliefgestalter, ett dockhus med figurer ur strindbergska familjeinfernon. ..." (s. 13)

Flanören, författarens alter ego, traskar runt i ett Berlin där trappuppgångarna är stinna av stekos, där fönstren på nedre botten befolkas av tanter som sover på en kudde, och där kaféerna är gamla, insuttna och fulla av historier. I det första kapitlet träffar han författarna Reinhard Jirgl, Irina Liebmann och, i Chemnitz, Barbara Köhler. Inte några författare som man hör mycket av idag, om man ens gjorde det på 1990-talet i Sverige. Och det är ju en självmedvetet europeisk bok: skriven av en svensk boende i Europa men också resande i Europa, som tidigt refererar till det sena 1800-talets stora skandinaver på Kontinenten. Författarna introduceras genom sitt tal, genom långa samtal och utläggningar om samhället, historien, kulturen och politiken. Genom valen av samtalsämnen och samtalspartners får berättelsen sina röda trådar och sin tematik, varav den kanske mest centrala är det postkommunistiska tillståndet i Europa. Muren har fallit ett par år tidigare och decennier av öststatskommunism, med dess förtryck och förljugenhet -- som diskuteras utförligt med Jirgl, Liebmann och Köhler -- är slut, att ersättas av något nytt, oklart vad. Flanörens blick säger inte mycket om detta utan gräver snarast i de europeiska medvetandena.

Vad var det då som fascinerade mig så med denna bok, av alla böcker, när jag var i 20-årsåldern? Jag tror att det är så enkelt som att det handlar om att upptäcka världen. Flanörens blick är en resande bok -- efter det första kapitel som håller sig i Hallbergs eget Berlin (han bor på Winterfeldtstrasse, lär jag mig i en intervju), så rör den sig till Paris i kapitel två, och vidare till New York (kapitel tre), Moskva (kapitel fyra), Wien (kapitel fem), byn Gomgosszeg där Peter Nádas bor, och så tillbaka till Berlin, med tåg, förbi Ostkreuz, där min vän Kathi bodde på Corinthstrasse just åren då jag läste Flanörens blick med stort intresse... Flanörens blick är en hyllning till fantasin, intellektets frihet (som en ballong mot skyn, eller som en dissident som murar in sig själv i sitt bibliotek fullt av Foucault i samizdatutgåvor), till upptäckandet, inre och yttre resor. Allt detta tror jag matchade mitt 20-åriga medvetande alldeles perfekt.

Med tanke på att Trippelnöt inte bara är en bokcirkel utan också en gemensam resa till Paris: låt oss se vad Hallberg och hans Flanör har att säga just om Paris. Kapitlet, "Parfymerat paradis", börjar med ett citat från Baudelaire:

"En personlig blick, den aspekt från vilken författaren ser tingen, och därtill ett sataniskt lynne. Det övernaturliga omfattar den allmänna färgtonen och uttrycket, det vill säga intensiten, klangen, klarheten, vibrationen, djupet i tid och rum."

Flanören kommer förstås till Paris med nattåget, och efter några inledande betraktelser befinner han sig i Luxembourgträdgården, byggd av Maria di Medici, änka efter kung Henri IV, på 1600-talet. Cat callingen pågår för fullt i parken, men "oron driver honom ut på trottoarerna", till Marais, place de l'Odéon, "Han läser levnadsödena i ansiktenas skriftrynkor, medan han söker sig ner mot Seine för att låta vinden över vattnet stryka över ansiktet. Nu tyckre han sig skymta stadens fysionomi, glittrande ögonkast från husfasadernas rutor, en svag ton av ockrarött i det gå, likt en förhoppning inför kvällen." (s. 52) Det flirtas på Pont Neuf och flanören går vidare förbi Châtelet, Hallarna, upp mot Strasbourg St. Denis. Aids-epidemin pågår ännu och Flanören betalar 5 franc till en slags gatumusiker som istället för musik citerar världslitteraturen ur minnet mot betalning: Rilkes Duinoelegierna, 5 franc. 1939 intervjuas James Joyce, oende på rue Edmond-Valentin, av Time med anledning av utgivningen av Finnegans Wake. De vackraste fotografierna av Walter Benjamin i Paris, under arbetet med Passagearbetet, togs av Gisèle Freund.

"På vissa fotografier är kameran så nära doktor Benjamin att man känner hängivenheten i hans blick, där han går bredvid den pratgladna och förslagna unga fotografen på en av deras gemensamma vandringar genom Tuilerieträdgården och bort längs kajerna. De stannar till vid buiquinisternas stånd och han letar efter sällsynta barnböcker. Sedan går de till ett litet kafé vid Odéon och spelar schack.

--Han tyckte inte om att förlora. Du måste förstå att Benjamin för mig, en ung kvinna på tjugofem år, framstod som en äldre herre. Vad är inte fyrtio år för en ung kvinna! Och han såg ju dessutom tio år äldre ut. Han rörde sig om en gammal man. Jag hade stött ihop med honom på Ibiza några år tidigare, men jag vågade knappt tilltala honom av ren respekt för hans lärdom.

På ett porträtt från författarmötet i Abbaye de Pontigny går doktor enjamin längs floden, blicken är fixerad vid en smörblomma som han håller i handen. Några dagar tidigare har han antecknat i sin lilla svrta anteckningsbok: 'Allegorikern utgör på sätt och vis samlarens motpol. Han har avstått från att kasta ljus över tingen genom att undersöka vad som är besläktat med eller tillhör dem. Han löser dem ur deras sammanhang och överlåter åt sitt djupsinne att kasta ljus över deras betydelse.'..." (s. 60)

Samtalet med Gisèle Freund är starkt, och efter detta vandrar Flanören vidare till Collêge de France, grundat 1530.

"Under Foucaults föreläsningar var sal 8 alltid smockfull. Amerikaner och japaner vallfärdade med kassettbandspelar som placerades på bordet framför mästarens mun. En blyertspennas fall mot golvet utgjorde en veritabel explosion i den laddade tystnaden, när Foucault analyserade Platons brev. /.../ Filosofen själv var mindre uppjöjd; utanför institutionen stötte flanören plötsligt på honom på möten om mänskliga rättighter och sympatiaktioner för hungerstrejkande polska intellektuella." (s. 63)

Nu är det Barthes (d. 1980) efterträdare Yves Bonnefoy som föreläser om Baudelaire och resonerar om färgerna i dennes verk. Bonnefoy intervjuas också, hemma i sin lägenhet på rue Lepic i Montmartre, om surrealismen, Walter Benjamin, Paul Celan, och skrivandet.

Proustpassager, 6: med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation

Den 10 juli fyllde Marcel Proust 150 år. Två fina firanden var Jan Berglins artikel i Svenska Dagbladet, och P1 kulturs specialavsnitt. Här på bloggen hade jag för snart tio år sedan en serie inlägg med passager från Proust: på olika sätt träffsäkra, tänkvärda formuleringar från den nuvarande jubilarens stora verk. Mikael van Reis sätter fingret på det i GP, om På spaning:

"Den läser man inte färdigt utan man lever med den – den kan vara prövande och omständlig som ett operarecitativ eller sublim som en blå dag vid havet. Vistelsen är all inclusive."

Just så är det ju. Jag läste På spaning 2003-04, läste om större delen ca 2009-12, och har ännu inte glömt den. Snarare tänker jag på figurer och händelser ur Prousts universum ganska ofta. En av de vanligaste: doktor Cottard! Skyddshelgonet för alla oss socialt inkompetenta, kanske idioter, som någon gång hasplat ur oss något dumt på en bjudning. Herr faux pas. Skyddshelgonet för alla oss som inte är så smarta som vi tror att vi är. The Office-humorn 70-80 år före The Office. För att fira Proust, här är Cottards indexsida från registret till På spaning [skrockar]:

[skrockar vid åsynen av doktor Cottard som spelar kort]

På tio år har min förtjusning i Proust dämpats, spätts ut: det är en oförglömlig läsupplevelse som jag är glad att ha med mig, men jag kanske inte vill sätta Proust på piedestal som jag gjorde som 22-åring. I alla fall, för att fira 150 års-jubiléet: en passage som jag verkligen burit med mig, när doktor Cottard spelar kort på bjudning hos Verdurins i Sodom och Gomorra, svitens fjärde del. Vi är nu ungefär hundra sidor in i skildringen av dennaa onsdagkväll, en skildring som börjar med att berättaren tar tåget till Verudins ställe La Raspelière; på tåget är stamgästerna med: doktor Cottard, Ski och Brichot. Verdurins hyr huset av Cambremers, som värdinnan och hennes "trogna" förtalar; på budningen skvallras också om baron Charlus, och värdeomdömen om vilka konstnärer som är rätt och fel delas ut. Cottards kortspel ramas in av en Proust-typisk illustrativ anekdot om madame Verdurins koketta, falskt blygsamma omnämnande av sin husdoktor Cottard -- ja, just den berömde professorn som bor på Rue du Bac.

Cottard kämpar med kortspelet, men finner så plötsligt inspirationen:

"Och plötsligt, med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation, såsom när en soldat vill ge ett vardagligt uttryck åt sitt dödsförakt, men som blev dubbelt enfaldig i samband med ett ofarligt tidsfördriv som kortspel, anlade Cottard, som beslöt att spela trumf, en mörk och desperat min, slängde sitt kort som en man som riskerar sitt skinn, och utropade: 'Det må bära eller brista -- jag ger fan i det!'" (Sodom och Gomorra, pocketutgåvan, s. 405. Översättning av Gunnel Vallquist)

Det är kanske inte en vid första anblick så anmärkningsvärd passage, men den är så go ändå: uppbyggnaden med den stolta värdinnans humblebrag med att hon minsann känner professor Cottard och har honom som husläkare, och så övergången till Cottard vid spelbordet, och hans futtighet: hans anläggande av en "mörk och desperat min", och hans vulgära överspel. En komik som kanske inte ger ett gapskratt, men i alla fall ett gott skrock.

Fiesta

 I den sena eftermiddagssolen sitter jag i den lilla trädgården utanför vår lägenhet och ser humlorna tumla runt i lavendeln. I bakgrunden böljar sommargräset i vinden halmgult och torrt. Med hälarna mot de varma terrakottaplattorna på uteplatsen kommer jag att tänka på en resa för nu nästan ett decennium sedan som jag skrivit om här på bloggen.

Det var en besjälad resa full av intryck som var starkare än det mesta jag upplevt både dessförinnan och därefter. Och här på seneftermiddagen är det en särskild händelse som dyker upp i minnet. Jag hade varit på fest i byn och kommit hem sent. Efter att rejält berusad ha ramlat i säng vaknade jag en kort stund senare av ett starkt illamående. Det sista jag minns är att jag kastade mig ut från skjulet där jag sov för att kräkas i den beckmörka trädgården. Sen vaknade jag liggandes i rabatten när det ljusnade, alltså ett antal timmar senare, av att familjens hund bökade med sin nos i min hand. Jag gick tillbaka till min säng och sov som ett barn till långt in på förmiddagen.

Och jag kommer att tänka på att jag ju inspirerades till att skriva en dikt om den här händelsen. Jag letar fram den i telefonen och tänker att den kunde passa på bloggen.

Fiesta

Vi drog oss genom kvällen mot larmet från byn
Ljusen flöt ut i mörkret, 
Utgjöts som olja på den fuktiga luften
Gränderna svarta och våta av dagg
Den lilla skaran på torget var redan långt inne i dimman
De tog oss med in dit
Avslöjade sina outtalbara namn
Lät oss smaka på de lokala specialiteterna
Jag vet inte hur lång tid som förflöt men jag minns att jag sprang
Dock inte att jag föll
Inte att gryningen kom
Inte att hundarna vaknade och började söka av trakten
Jag minns bara ett töcken av grå morgon
Jordens absoluta hårdhet och den svarta blöta nosen som bökade i mina händer
Friden som rådde
Ett slags nåd i tomheten
Naken återvände jag till mitt rum

Det burleska Halland

För ett tag sedan lyssnade jag på den underbara podden Stadens avsnitt om Gävle. Där hade de ett intressant segment om Gävles kulturscener på 1980-talet och karaktäriserade ett gemensamt drag. Och då tänkte jag på: vad vore motsvarande karaktärisering av Halmstads kulturscen, finns det något gemensamt, något återkommande?

Det slår mig: klart det gör! Kabaré och det burleska är väl ändå oproportionerligt stort i Halmstad? Hallands residensstad är kanske inte känt som någon kulturstad av rang utan förknippas väl ändå med populärkultur (Gessle, Basshunter) och golf än med högkultur. Men ska det vara kultur i Halmstad, då blir det gärna med referenser till Paris på 1920-talet, Västberlin på 1980-talet, och Tom Waits. Exempel 1: Lars Demian. Bastuba, qvinnor och vin.

Lars Demian, foto av Baldur Bragason.

"Sveriges enda trovärdiga rödvinspoet".

Exempel två: Dario Fos inflytande i Halmstads teaterliv. Där cirkusen möter teatern.

 

 

Exempel tre: Jussi Taipaleenmäki är förvisso Hyltebaserad, inte Halmstad, men det finns ändå ett surrealistiskt drag här som kan få en att tänka på Halmstadgruppen! Halmstadgruppen möter Västberlin på 1980-talet.

Tre exempel: tillräckligt för en spaning! Och nej visst det är inga identiska företeelser de här tre. Men det finns gemensamma drag, gemensamma strömmar av influenser: surrealism, cirkus, pierrot, högt och lågt, drastisk humor!?

Mötet mellan Stockholms-efterkrigstidsarbetarklassen och Hälsingland genom dragspelet

  

Perssons pack live på Pustervik i Göteborg, avskedsturné, september 2014

Förra vintern hamnade jag en kväll i ett sån där internet-googling-kaninhål som man trillar i ibland. Vi kollade på en dokusåpa om träning och där figurerade en gänglig löpningscoach som hade ett förflutet som rocker, närmare bestämt som trummis i Perssons pack. Den där? Jag kände inte alls igen honom och fick googla och uppdatera mig om "Packets" skiftande uppsättningar över åren. Så hamnade jag på dragspelaren, Magnus Lind. Och där trillade något teverelaterat på plats igen: det var ju han som skymtade som Ainbusk-Marie Nilssons sympatiske make på Gotland i dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde.

Och Lind visade sig vara en så go figur att läsa om. Jag hittade en underbar intervju i Hela Gotland och känner bara hur jag snöade in på hur denne urstockholmare först accepterade Hälsingland och skogen där, och sedan Gotland. Så här målas en bild av Linds uppväxt i Hägerstensåsen:

Familjen är bättre bemedlad arbetarklass, farsan portvakt och sjukvårdare på Långbro, morsan sjuksyrra på deltid, från lägenheten på tredje våningen ser man hela världen; flygplanen som landar på Bromma i norr, i söder ända bort till det vida Södertörn.

Magnus drar i sin mustasch och bullrar så kistan hoppar:

– Vet du, vi bodde på Valutavägen i kvarteret Skattmasen. Runt om hette gatorna Vinstvägen och Inteckningsvägen...där jävlar skulle arbetarna veta sin plats, haha, ingen poesi alls.

Han spelade i ett hippieband på 70-talet, körde taxi, hittade på namnet Black Army, "polade med en tjej som bodde i Freddan" (Fredshäll)... Och hamnade på 1990-talet i Hälsingebandet Perssons pack.

Arvid bloggade för länge sen fint om dragspelets historia, om Calle Jularbo och danser. Harry Martinsson skrev:

Dragspelet fick sin största framgång i granskogar.

Det var byggt för att överrösta grov tallskog.

Det kunde sättas i knät som en kittlad piga

och rallarhänderna skyndade tapplande fram över dess

tangenter och basar.

Och segern vanns från Smålands Markaryd till

Stora Lule.

Skogarna gav sig och kastade valsen om Hammarfors

och Västanfors

mellan granstupen i Doversfors, Skogafors och Kilafors.

Och mötet mellan Magnus Lind, stockholmskisen, och det rustika dragspelet fascinerar mig. Mötet mellan Hägerstensåsen och Hälsingland:

Magnus har funnit sig tillrätta där uppe, blivit du och bror med jägare och skogsmän. Tystnaden, myggoljan, tjärveden, voltstarterna på Bollnäs och Hagmyren.

Men att bo där för jämnan, nja. Det är rakt och det är reko, men granskogen alldeles för mörk för hans smak.

– Jag var där uppe ensam och funderade. Jag kom på att jag faktiskt vantrivdes på Kungsholmen, rullatorerna försvann och in kom golfbagar och SUV:ar, grannen köpte balettkläder och började jogga, jag blev både deppig och förbannad, fullt av egomaskiner överallt, Stockholm blev en annan stad.

Så han for hem och gav sin hustru, som inte är hemma när den här intervjun görs, hennes livs överraskning: ”Du, vi säljer skiten och flyttar till Gotland”.

Och så blev det, efter 25 års tjat?

– Ja, och det absurda, vet du vad det är? Jag älskar det. Ljuset, kalkstenen, det finns en lätthet här...jag går bra ihop med hela Nilsson-släkten och samtidigt har Marie och jag kommit närmre varandra. Allt är bara bra.

Sist han var i Voxna, berättar han, blåste han längs Essingeleden utan den minsta ton av längtan in till stan.

Så kan det gå!

– Ja. Vad är det som är så speciellt med det där strecket, har jag alltid sagt. Horisonten. Nu älskar jag den. Livet har gett mig en snyting, kan man säga.

Magnus Lind, en man som kör "Hva gor vi nu, lille du" live!

Det tyska flummet

ett torg i Kölns Südstadt, augusti 2019. kanske inte riktigt lika flum-vänligt 

som Hamburgs alternativa kvarter, men inte oflummigt heller.

typisk tysk reklam

 typisk tysk buljong (fotad i eko-butik i Malmö)

 

Augusti-september 2019 var vi i Paris. I denna Greta-tid åkte vi tåg dit: från Malmö till Hamburg, en natt där, en dags resa med byte nånstans i närheten av Karlsruhe. På vägen hem stopp i Köln. Att resa direkt från Hamburg till Paris påminde starkt om en gammal spaning: det tyska flummet!

Vad som verkligen påminde oss om flummets starka ställning i tysk kultur, var hur otroligt kött-orienterad den franska matlagningen är. I Hamburg är det väldigt enkelt att knalla runt och hitta vegetarisk eller varför inte vegansk mat på restauranger. I Paris är däremot en köttbit med pommes fortfarande normen.

Tyskland är såklart ett köttigt land -- mustascher, stora bilar och Eisbein -- men vad jag vill beskriva här är snarare den stora subkulturen tyskt flum. Finns det något annat stort land där antroposofi, naturmedicin, skepsis mot storföretagen (de enda jag et som har anonyma facebookkonton är tyskar) och andra klassiska bärande punkter i en flumkultur som kanske t o m kan spåras tillbaka till det tidiga 1900-talets proto-hippies? Jag tror inte det!

Som en korre i p1 konstaterade idag: i Tyskland är folk så skeptiska mot storföretagens informationsinsamling att de inte ens vill betala med kreditkort utan hellre med ospårbara kontanter.

Det är som ett kluster av vanor, idéer och föreställningar: "ekologiskt", vegetarisk mat, skepsis mot storföretag... Inte en subkultur utan problem, men ändå en med en viss charm. Det tyska flummet.

En skånsk strand i januari

 

I lördags stannade vi till en kort stund vid stranden i Böste, på kusten mellan Trelleborg och Ystad. Det är inte en by som välkomnar främlingen: ingen strandparkering, ingen camping, bara små gator för de boende och så till slut en vändplats där vi parkerade i tio minuter. En tupp gol upprepade gånger och en man från huset med tuppen kom ut i arbetskläder och granskade oss misstänksamt på avstånd. Tre personer i en Volvo SUV: marodörer?

Det var en otroligt vacker dag i Skåne, med ett blekt vinterljus som för tankarna till Skagenmåleri och andra skandinaviska ikoner av karga stränder. Böste hatade oss men vi älskade Böste.

Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Spelmansblicken

Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.

Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.

I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.

Görgen Antonsson som 14-åring tillsammans med Lasse Feldtblad

Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.

Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).

Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.

Ryska huset

 Lyckades pricka att se Ryska huset igår kväll med fyra timmar till godo innan den skulle plockas ner från Svt Play. Filmen slog ner som en blixt som nu får Frankensteins blogg att, mot all förmodan och troligen högst tillfälligt, kravla upp på fötter.

Ryska huset bygger på en bok av underbare John Le Carré och är en spionhistoria som handlar om en bokförläggare som dras in i en maktkamp mellan väst och öst under Sovjetunionens glasnost-era i slutet av 1980-talet. Den är en inte särskild minnesvärd film, utom i ett avseende: modet. Från första rutan till den sista är den full av fantastiska outfits från skiftet 1980-1990-tal. Inget annat än en fest för ögat.

Filmen går ut hårt när huvudrollen (spelad av Sean Connery) bokförläggaren Bartholomew "Barley" Blair gör entré i en svårt skrynklig linnekostym av safarisnitt. Connerys karaktär blir förhörd av brittiska underrättelsetjänsten i en lägenhet i Lissabon där han sitter svettig och arrogant och svarar på frågor från agenter som sitter slängigt tillbakalutade i sammetsfåtöljer i oklanderliga engelska kostymer.

Efter ett antal turer beger sig Connery till Sovjetunionen och möter upp Michelle Pfeiffers ryska redaktör Katya. De båda lär känna varandra under mulna promenader i Moska, Connery i hatt och lodenrock och Pfeiffer i rutiga tweedkappor och stickade fingervantar. Båda bär röda accentplagg en stor del av tiden: Connery oftast slipover, Pfeiffer halsduk. Det saknas helt enkelt inte ledtrådar till vad som komma skall.

För såklart, tycke uppstår och Connerys uppdrag för fäderneslandet utmanas. I några modemässigt makalösa scener flygs Connery till ett hus vid en sjö någonstans i USA. Ett fantastiskt hus till att börja med, nån sorts Frank Llloyd Wright-inspirerat fritidshus i sten och trä modell miljardär med enorma panoramafönster och pösiga exklusiva tygsoffor i murriga mönster. Och kläderna!!! Kolla t ex Roy Scheiders CIA-man i armbågslappstweed och Connerys kombo av tunn röd polo och kabelstickad tjocktröja.

Filmen sparar inte på krutet i dessa scener från huset vid sjön, nästa omgång förhör ger oss Scheider i stickad vit koftblazer och alltså, slipsnålen på den ena förhörsmannen i detta klipp - magisk! Kul samtal om jazzmusiker och anarkister förgyller också.

Blir också enormt sugen på stadssemester när jag ser Ryska huset, många väldigt vackra bilder från Lissabon och Moskva. Så här långt inne i pandemin framstår det som en avlägsen dröm att kunna flanera i världens gamla kulturmetropoler, och det är nog ännu en anledning till varför jag verkligen muntrades upp av att se filmen.

Filmen om Gunilla Palmstierna-Weiss

Staffan Juléns film från 2014, Kvinnor som du gör en man impotent, är medryckande och djupt fascinerande. Vilket liv Gunilla Palmstierna Weiss har levt.

Blaserade posörer

När jag var kanske 21 och, som jag tyckte, politiskt desillusionerad (ha!) efter politiskt aktiva gymnasieår, fastnade jag för några – slitna, vet jag nu –  rader ur en dikt av Yeats:

”The best lack all conviction, while the worst

Are full of passionate intensity.”

Ja så är det, tänkte mitt 21-åriga jag. Barnsliga gymnasister rusar in i politiken och tror – ”full of passionate intensity” – att de kan förändra allt, men vi livserfarna 21-åringar har minsann genomskådat det där.

Det var en fas, och den gick över. Men för vissa gör den aldrig det. Bengt ”Benke” Ohlsson, Johan Hakelius och i någon mån Viktor Barth-Kron gör alla sig ett gott leverne på att vecka in och vecka ut skriva krönikor som lyder – min parafras:

”Hå hå ja ja,

Högern tycker si och vänstern tycker så.

Men vi allvetande betraktare, de blaserade posörerna, vet att det är helt meningslöst.

Så vi gör oss lustiga över dem istället.”

De gjorde en världsvan grimas av obryddhet när en vindil kom, och grimasen fastnade. Likgiltighet som ersatz för sprezzatura.

Jag kom att tänka på det här när jag häromdagen satt ochläste Aftonbladet från 1868 och en 1860-talets Hakelius skrev en lustig krönika om modet ”att göra strike”. Så här 150 år senare: jovisst kan man skoja om murare, skräddare och timmermän som ställer till med oreda, men å andra sidan får man nog också säga att de hade rätten på sin sida – vågar jag säga det, historien på sin sida.