Några lösryckta tankar om innerstads-Stockholm och Filip och Fredrik-dominans

Innan jag flyttade till Stockholm brukade jag uppleva Stockholms-centreringen som ett problem. Nästan lika snabbt som Systembolags-problematiken försvinner ur ens medvetande när man fyller 20 försvinner detta problem när en väl har bosatt sig i huvudstaden. Efter att jag har skaffat en modern telefon och börjat använda twitter, instagram, etc., känner jag mig av någon anledning mer som en Stockholmare än någonsin, och jag måste erkänna att det på många vis är en angenäm känsla, även om det kan bli för mycket ibland.

Kanske är det oundvikligt när vi lever i ett så litet land som vi trots allt gör - men jag kan inte låta bli att lägga märke till att de tre mest populära podcasterna (OBS inte officiell statistik utan min upplevelse) just nu mer eller mindre kretsar kring de två misogyna mediepersonligheterna som är Filip och Fredrik. Filip och Fredriks egna podcast är - som tidigare konstaterats i detta forum - en på många sätt mycket skarp och underhållande produkt, men min invändning är att det bara eller nästan bara handlar om män, och att kvinnor som regel sågas när de väl nämns. Näst populärast på min subjektiva lista över de mest populära podcasterna är Sigge & Alex podcast, som allmänt anses ha en mjukare ton, men som har uppfyllt samtliga mina fördomar om narcisisstiska män när jag har lyssnat. God trea kommer Värvet, som är en intervjupodcast där visserligen kvinnor intervjuas (16 av 41 avsnitt har haft kvinnliga gäster) och som har en lugn och skön ton som jag uppskattar, men som också i väldigt hög utsträckning har ett Stockholms-perspektiv.

Dessa tre podcaster görs alltså av Filip och Fredrik, Filip och Fredriks producent (Sigge Eklund) och Filip och Fredriks redaktör (Kristoffer Triumf). Det är någonting med detta som jag upplever som problematiskt, på gränsen till provocerande. Inte för att någon av dessa saknar talang eller förmåga att formulera intressanta tankar, men när en stor del av ens dagliga kulturella dos förmedlas av vita, grabbiga, medlålders män som känner varandra väl, hela tiden tar med varandra i sina program och snackar väl om varandra i något slags von oben-Stockholms-perspektiv tror jag att en skev bild av samhället är oundvikligt. Det är ju inte deras fel att samtliga dessa tre podcaster går väldigt bra, men det blir snedvridet när dessa får sätta dagordningen (för att utrycka sig Ulf Lundellskt) i den utsräckning som nu sker.

Min jakt på alternativ media som står för vettiga värderingar och kvalitativa värderingar är en ständig följetong, och snart är jag helt luttrad. Kanske kan vi ställa en smula hopp till En varg söker sin pod, med Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Norli. Första avsnittet handlar om Stig Larssons (med rätta) skandalomsusade biografi, och är långt ifrån det bästa jag hört, men ändå uppfriskande jämfört med Alex Schulmans navelskådande och Filip Hammars kvinnofientlighet. Dessutom blir det givetvis pluspoäng för Ulf Lundell-referensen.

Nå, jag lär få anledning att återkomma i detta ärende.