Agneta Klingspors Inte skära bara rispa: Kvinnodagbok 1962-76 (1977)
Högdalen, januari 2014. Funkis, tallar och snöyra
En vackert snöig dag i Högdalen träffades Längre inåt landets bokcirkel för vår femte bok: efter alster av Carin Holmberg (bloggen här, här), Susan Faludi, Gun-Britt Sundström och Cora Sandel var det nu dags för Agneta Klingspors Inte skära bara rispa: Kvinnodagbok 1962-76. Denna ärliga, raka dagbok som går rakt på sak om sådant som är viktigt, visade sig vara inte bara bra läsning utan kanske ännu bättre som bokcirkelmaterial: när de tre deltagarna läste högt från olika utvalda stycken, växte Inte skära bara rispa än mer hos oss alla tror jag. För den är så intensiv i sitt sökande och sitt diskuterande att den som läser nästan kan bli matt, och många briljanta passager kan så gå en förbi.
Det citeras
Denna kväll var inte heller ”bara” en bokcirkel om en briljant bok, utan fantastiskt nog lyckades vi också kombinera det med handbolls-EM på teve, soppa, vin, och gott häng med olika vänner som kom och gick i det folkhemskök där större delen av kvällen utspelades.
Men tillbaka till Inte skära bara rispa. Vad är det som gör den så bra? Jag kan inte tala för alla bokcirkeldeltagare men jag tänker så här: envist, bestämt borrar Klingspor konsekvent i ett fåtal Stora Frågor. Från förordet och annat har vi förstått att denna ”kvinnodagbok”, skriven av Klingspor från 16 års ålder till 32, mötte delvis hård kritik när den kom: ”jag kräks när jag läser Agneta Klingspor” skrev en recensent, och det verkar som att -- moralistiskt? -- både en och annan ogillade hur många män (älskare) som passerar revy. Och det är sant att den är väldigt centrerad på författarens förhållande till män. Återkommande kritiserar hon sig själv för att inte umgås tillräckligt med kvinnor, inte bry sig tillräckligt om kvinnor, inte leva tillräckligt i ”kvinnogemenskap”; ”Det är en brist hos mig att inte kunna berätta om mina kvinnliga kamrater. De finns där och nu anser jag det viktigare att utveckla kamratskap med kvinnor än med män. Ändå skriver jag inte om dem.” Men (som Nabokov skulle sagt), spelar det någon roll vad det handlar om? Är inte det viktiga hur Klingspor skriver? I slutet av Inte skära bara rispa, när hon mer eller mindre bestämt sig för att publicera sina dagböcker, reflekterar hon så här över sina dagböcker jämfört med Anaïs Nin:
”Anaïs Nin beskriver människor. Få människor har en djup effekt på henne. Hon är iakttagerskan. Hon beskriver människor som blommor på en äng och hon går runt och luktar på dem. Jag är tvärtom. Jag beskriver mer min känsla för en människa, vilken effekt vår samvaro har i mitt liv.”Och det tror jag är centralt. Inte skära bara rispa är ingen katalogaria utan en bok som borrar sig in till roten av några stora frågor: individualism kontra gemenskap, förhållandets roll i livet, familjen. Männen är ansiktslösa figurer som kommer fram i enstaka scener, scener som snarast är avstamp för författarens tankar än delar av en ”handling”. Skildringarna är drastiska -- från den konkreta scenen med närvaro och rum, till de mycket större, abstrakta problemen. Så här kan det låta:
”Mitt sköte bultar av dig. /.../ Vår sista kärleksakt, Henrik. Jag orkar inte med dina självmordsförsök, ditt destruktiva drickande. Du förstärker min destruktivitet när jag just håller på att upptäcka positiva sidor i livet. Socialismen, en utväg. Min kamp mot dig är bl.a. en kamp för socialismen, handlingar som frigör. Jag vill inte dö med dig. Vi lämnar varandra i extas.”
Så koncentrerat! Ett annat exempel:
”Jag har samhället inom mig. Min längtan till gemenskap och behovet av ensamhet (kollektivitet--individualitet). Min passivitet, modlöshet mot mitt häftiga engagemang. Kampen mot mannens dominans och kampen för mannens utvecklande av sitt känsloliv.Notera övergången från ”mannens utvecklande av sitt känsloliv” till ”jag äter fisksoppa med Samuel”! Den är typisk. Abstrakt -- konkret. Och så abstrakt igen. Jag läser Inte skära bara rispa som en tankebok. Den har ingen namedropping, väldigt lite av sammanhängande narrativ. Extremt bra.
Jag äter fisksoppa med Samuel. Samuel talar om det omedvetna, det osynliga, icke-verbala. Han är arkitekt och ritar efter det omedvetna, lyhörd och lyssnande. Han talar om Hegel och dialektiken. Det är skönt att se hans rynkor och yviga hår. Han stryker med fingret över min haka, ömhet, tycker om honom.”
