Avd. oboerockhits: ”Town Feeling”

Efter att ha hyllat klarinetten vill jag komma tillbaka till vår gamla favoritgenre oboerock och nominera en låt till den kanske mäktigaste oboerock-hiten någonsin: Kevin Ayers ”Town Feeling” från 1969. Extremt laidback, pårökt psykedelia med härligt nonchalant sång, flummig text och där riffet spelas på oboe.

Klarinetthelgen som gick

Salome håller fram Johannes döparens avhuggna huvud, i en uppsättning av Salome 

på Metropolitan Opera 1907. Bild från wikipedia.

Det var en bra helg för klarinetter. I fredags var jag på Kungl. operan och hörde Richard Strauss fantastiska häxbrygd till opera Salome från 1905, där klarinetterna ylar modernistiskt redan i första scenen, ”Wie schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht” där den kungliga vaktens chef Narraboth beundrar den vackra (men galna) prinsessan Salome, samtidigt som den infångade predikanten Johannes (döparen) hörs från sin fångenskap. Därifrån ballar det bara ur ytterligare i självmord, mord, incestuös stämning, och mildare nekrofili. Inte sällan ackompanjerat av dekadenta klarinetter, på sätt som illustrerar vilket fantastiskt instrument detta är.*

Sedan idag var jag i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på studenter från KMH framföra mässor av Sven-David Sandström och Igor Stravinskij. Stravinskijs jämntjocka verk var inget att skriva hem om men Sandströms var riktigt, riktigt bra. Frihetsmässan, som uruppfördes 1996 och är en mässa med den traditionella Kyrie till Agnus Dei-inramningen fast med texter från Tomas Tranströmers dikter, har två solister, sopran och klarinett, och som J. konstaterade så ligger de så nära varandra att de nästan smälter ihop som två röster i en fantastisk klanglig kombination. Istället för dekadent, modernistisk och proto-jazzig var klarinetten här himmelsk.

Vi har tidigare här på bloggen hyllat oboerocken, symboliserad av Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher (och har på sistone också gång på gång lyssnat på Wayne Shorters sopransax hos Joni Mitchell); kanske är det dags att vi ger också oboens träblåskollega klarinetten samma erkännande.

*Alex Ross skriver i sitt mästerverk The Rest Is Noise elegant och träffsäkert om Salomes stil och tonspråk:

”At the climax, the head of John the Baptist lies before Salome on a platter. Having disturbed us with unheard-of dissonances, Strauss now disturbs us with plain chords of necrophiliac bliss. For all the perversity of the material, this is still a love story, and the composer honors his heroine's emotions. 'The mystery of love,' Salome sings, 'is greater than the mystery of death.' Herod is horrified by the spectacle that his own incestous lust has engendered. 'Hide the moon, hide the stars!' he rasps. 'Something terrible is going to happen!' He turns his back and walks up the staircase of the palace. The moon, obeying his command, goes behind the clouds. An extraordinary sound emanates from the lower brass and winds: the opera's introductory motif is telescoped--with one half-step alteration--into a single glowering chord. Above it, the flutes and clarinets launch into an obsessively elongated thrill. Salome's love themes rise up again. At the moment of the kiss, two ordinary chords are mashed together, creating a momentary eight-note dissonance.
The moon comes out again. Herod, at the top of the stairs, turns around, and screams, 'Kill that woman!' The orchestra attempts to restore order with an ending in C minor, but succeeds only in adding to the tumult: the horns play fast figures that blur into a howl, the timpani pound away at a four-note chromatic pattern, the woodwinds shriek on high. In effect, the opera ends with eight bars of noise.”

Expedition till världens ände

Vad är bra teve? Vad vill man se på teve? En sak som jag gillar är helt klart en dokumentär där en geolog ute på ett avtinat sommar-Grönland plockar upp en miljoner år gammal sten för att analysera bakterier på den, och börjar resonera om likheterna mellan människor och algmattor:

Eller där en marinbiolog i "Fuck everything and become a pirate"-t-shirt talar om att olika artgrupper historiskt dör ut då och då, med ett par miljoner års mellanrum, och att vi idag kan vara på väg till samma situation:

Kort sagt, jag rekommenderar Daniel Denciks film Expedition till världens ände från 2013, som finns kvar på SVT Play i en vecka till.

All My Life

 ...
My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again

Strophe 3

[Instrumental]

Strophe 4

My heart and I agreed to wait

for you, I’m glad.

It seems so long ago

Joy, that I never knew

Time never will exist for me

And you again 

Så här mer än femtio år efter Ornette Colemans genombrott med dunder och brak i slutet av 50-talet är det väl hans tidiga skivor -- Shape of Jazz to Come, This Is Our Music, Free Jazz etc -- som utkristalliserat sig som hans mest erkända klassiker, men en skiva som man inte bör missa är Science Fiction från 1972. Här finns topp-spräckjazz som ”The Jungle is a Skyscraper”, men också två fantastiska låtar med sång, av indiska Asha Puthli, varav en är kärleksballaden (!?) ”All My Life” (för en musikologisk analys, se Nathan A. Frink här). Energin i kompet är stor med två trummisar och en frenetisk Charlie Haden, samtidigt som de fyra blåsarna bara kommer och går och spelar temat, i fantastisk kombination med Puhtlis sång. Och det hela blir så fint, och samtidigt så starkt. NPR: ”There's not even a solo here, but the strength of the internal harmonies — and the band's sheer force — buoys the whole sloppy, surprisingly tender and wonderful mess.”

Tre till fantastiska låtar just nu:

Avett Brothers, ”The Clearness Is Gone” (2013)

Colin Blunstone, ”I Don't Believe in Miracles” (1972)

Joni Mitchell, ”Refuge of the Roads” (1976)

Arvids 2013

Här kommer gift trettiplusman förstås sist på bollen (kanske för sent?) men ger sig själv dispens och delar några listor för året tjugohundratretton enligt nedan. (btw - nu är det 2014 och nästa nyårsafton har HALVA TIOTALET GÅTT)

Scen
Sufflören på Dramatens Lilla Scen, oktober - Andreas T Ohlsson från Uddevalla
SCUM-manifestet på Stadsteatern, januari - isärplockad som man
Kendrick Lamar i Slottskogen, augusti - feeeeeeet bas och ännu fetare rhymes
Kaah på Liseberg, augusti - kärlek i luften och sjukt sväng
Lune i Annedalskyrkan, augusti - stockholmshipsterromantik/parodi
bubblare: Uffe i Varberg, juli - ovärdigt folkparksgnäll i trasiga armybyxor

Andreas T Olsson

Skivor:
Kasey Musgraves - Same Trailer Different Park
Abidaz - In och ut
Queens of the Stone Age - ...Like Clockwork
J Cole - Born Sinner
Håkan Hellström - Det kommer aldrig va över för mig
Kurt Vile - Walking on a Pretty Daze
Mark Kozelek and Jimmy LaValle - Perils From the Sea
Prefab Sprout - Crimson/Red
Justin Timberlake - the 20/20 Experience
Franska Trion - Rim och ramsor
bubblare: Christian Kjellvander - The Pitcher

Abidaz

Kasey Musgraves

Låtar:
Asap Rocky - Long Live Asap
Justin Timberlake - Mirrors
Lana del Rey - Young and Beautiful
Postiljonen - On the Run
J Cole - Land of the Snakes
Azelia Banks - 212
Mariah Carey - #Beautiful
Local Natives - Heavy Feet
Ghost - Per Aspera Ad Inferi
Charlie XCX - You're the One
Lune - Standing Eagle
Pearl Jam - Yellow Moon

Lana Del Rey

Annat bra:
Farstabröllop under äppelblommor, House of Cards, laps på Hammarbybackens baksida i snålblåst och snödrev, redlös subway-måltid i Varberg inför Uffe efter strandhäng i solen och våra rekordsnabbt tömda öl och gammeldansk, Saab 9-3, ensamdrink en lördagkväll på 47:e våningen Ritz Carlton Tokyo, nysnön i Mayrhofen, västerhavet flera omgångar, cykel längs hallandskusten och de bedövande vidderna, piroger och vodka och vänskapligt våld och tung tung bas i Berlin, och söderortspromenader i ständigt större cirklar.

Get Lucky

We're up all night for good fun

We're up all night to get lucky

(via Twitter)