Aufhebung i modevärlden

Sällan har modevärlden varit så hegeliansk som våren 2014.

Det kan ju inte annat än svindla för en gammal idéhistoriker när en läser om det som alla tycks skriva om, prata om och klä sig i just nu: normcore.

Vad är då normcore? Termen kommer sig av det amerikanska fenomen där unga företrädesvis välutbildade människor med en trygg tillgång på kulturellt och, får man förmoda, ekonomiskt kapital har börjat klä sig som Seinfeld 1995: boxiga blåjeans, vita opersonliga sneakers och generisk bomullsskjorta. Det är ett opersonligt modeideal där limiterade sneakers i crazyfärger och dyra designerplagg ersätts av beige bomullspolo och vita tubsockor i turistsandaler från den lokala stormarknaden.

Det är inte fjärran att tolka normcore som en reaktion mot modets jakt på unika uttryck. Man verkar försöka nollställa trendbegreppet och återgå till ett demokratiskt klädideal som alla har råd med och där ingen sticker ut. Problemet är ju bara att vi nu, när normcore som begrepp börjar sprida sig, redan kommer att se befintliga normcore-bärare söka sig vidare mot nya uttryck. Samma gamla visa, men i ny form.

Jag tycker ändå det är intressant att läsa om normcore, eftersom det tycks som om modet just nu befinner sig i en rörelse där det måste upphäva sig självt och börja om på ny kula för att kunna komma vidare. Alla subkulturer och epoker är så genomexploaterade, uppklippta, remixade och realiserade att ett dialektiskt modekliv är ofrånkomligt. I normcore ser vi kanske hur modet ställer in och upphäver sig självt för att det är det enda sätt på vilket det går att komma vidare. Historien kliver in med sin järnhand och vrider de färgglada gympaskorna ur våra händer.

För egen del gör mig normcore-trenden, utan att vara helt klar på varför, lätt illamående. Men Jerry Seinfeld som modeideal gör Längre Inåt Landet tummen upp för!

För vidare läsning i saken rekommenderas följande:

GQ:s fantastiska slideshow "Normcore essentials every man should have"

Rodeo om vådan av normcore

Bon skämtar om normcore

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt”

I dagarna läste jag Lena Anderssons hyllade roman Egenmäktigt förfarande, som handlar om ett ojämlikt förhållande mellan en kulturskribent och poet, Ester Nilsson, och en uppburen konstnär, Hugo Rask. Poeten förälskar sig handlöst i konstnären och tror att de ska spendera resten av sina liv ihop, men han är undflyende också efter att de legat med varandra: har en kvinna i Borås eller Malmö, har eventuellt ihop det med en av sina medarbetare, svarar inte på Esters sms och mejl, utan tycks ha sett samvaron med henne som ett stickspår och en distraktion snarare än som början på något. Likt George Costanza i Seinfeld-avsnittet The Pez Dispenser inser Ester att den som vill mest i ett förhållande allt är i underläge: den som vill minst sätter takten. Och mellan Ester och Hugo är det tveklöst Ester som vill mest. 

Det finns också en annan, relaterad maktordning i deras förhållande (om man kan kalla det så). Redan i början av deras dejtande framgår det, även om Ester då accepterar det som en förutsättning:

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

Ester gjorde en inre notering om brist på nyfikenhet och generositet, men lät det inte påverka andakten hon kände.”

Och det här tycker jag är intressant. Att över huvud taget inte vara intresserad av en person, att inte vilja träffa den mer efter en träff eller två, är en sak, rätt okomplicerad. Men detta är mer mångfasetterat: (o)jämlikheten i själva samtalet, i umgänget med den andre, i intresset för vad den andre har att säga. I fallet Ester Nilsson och Hugo Rask är det kanske riggat: han är en äldre, berömd konstnär; de träffas genom att hon anlitas för att hålla ett anförande om hans konst på en tillställning där han är närvarande, och sedan för att hon ska intervjua honom för en kulturtidskrift. Det framgår efterhand att han inte vill ha något jämlikt förhållande utan vill vara dyrkad som den kulturpatriark han är, ett ensidigt förhållande. Även det kan man kanske förstå (om än inte ursäkta): bekvämare kan det inte bli. (Det är också identiskt en annan kärleksskildring jag läste i veckan, i Sun Axelssons roman Nattens årstid, där jagberättaren är i ett hemskt förhållande med en 25 år äldre poet i Chile. Scenen då Gabriel, som han kallas i romanen, har fest omgiven av yngre beundrande manliga poeter och tidigare och nuvarande älskarinnor, samtidigt som hans syster uppmanar den plågade huvudpersonen att anpassa sig, är brutal och etsar sig fast som bild av patriarkatet.) I mer utspädd version är ämnet svårare och intressantare: en holmbergsk, vardaglig ojämlikhet. Jag undrar hur jämställd man är på det sättet.

Och jag tänker på Hansson de Wolfe Uniteds tillbakalutade jazzrock som jag lyssnat på de senaste dagarna, låten ”Existensmaximum” från 1980. Tilltalet där framstår som den raka motsatsen till Hugo Rask.

”Jag har en tro på dig

Jag vill lära känna dig

Du inspirerar mig

Med din tanke, med ditt ord

Säg mig, om jag inspirerar dig?

Du ställer dig så nära mig

Inte bara ord, vi är vad vi gör och allt vi kan

Ingenting är nog, tills vi kan beröra varann

Som du säger

Leva är att leva på existensmaximum

Du attackerar mig med din ömhet och din kind

Och jag ska nog attackera dig med känslan 

som visar sig i melodin

[saxbreak]

Jag har en tro på dig

Du har något att säga mig”