Rätt mycket av min tid spenderar jag på en koboltblå soffa i Sätra, en förort i sydvästra Stockholm. Med läsning, eller kanske teve. Eller bara att se ut genom fönstret. Jag älskar de här fönstren. Det är ett ganska stort vardagsrum, brett, i en tvåa med kök. Genomgång, med köks- och sovrumsfönster (och balkong) mot väster, och vardagsrum mot öster. Utsikt ut över en dunge. Sätra byggdes på 1960-70-talen med lägenhetshus i betongfunkis och serieproducerade villor med träfasader. Det är rätt backigt i Sätra. Så många hus har väldigt fina perspektiv ut genom fönster och från balkonger. Ljusinsläppen är genomtänkta av välmenande socialingenjörer. Vårt hus ligger på toppen av en backe, så det finns ingen insyn in i vardagsrummet. Utsikten går mot den där dungen, och nerförsbacken, och ett annat 60-talshus några tiotals meter längre ut mot vänster. Här kan man ligga på soffan och se ut genom fönstret. Soluppgången över gärdet nere i Sätradalen. Snöfall. Gråa himlar. Livsluft. Det är fantastiskt, i det lilla.
Ett spännande tecken i tiden är Justin Timberlakes senaste stilmakeover, som bland andra Susanne Ljung uppmärksammar i DN. I samband med släppet av nya plattan Man Of The Woods har Timberlake, tidigare mestadels slickt urbant kostymklädd, börjat klä sig i skogshuggarlooken.
Peak beard? Inte för Justin i alla fall.
Första gången vi mera utförligt skrev om den här på bloggen var 2008, och redan då var ju stilen inte ny i det samtida modet. Så här tio år senare känns den om inte omodern så i alla fall väldigt långt från trendfronten. I bästa fall kan väl sägas att skogshuggarlooken och dess olika varianter blivit en mer långsiktigt hållbar stil, en del av nån sorts workwearorienterad permanent fashion-rörelse.
Och på så sätt kanske den är logisk för Timberlake att anamma. Han är årsbarn med undertecknad, och fyllde alltså 37 i början av januari i år. Om han liksom jag finner det allt svårare att med värdighet hänga med i posthipstermodets svängningar, erbjuder ju skogshuggarlooken praktiska, avslappnade, hyfsat färggranna och bärbara plagg som fungerar både hemma och på jobbet.
Dessutom signalerar stilen ju, och för egen del tror jag att den här psykologiska sidan av skogshuggarlooken är en väldigt viktig förklaring till varför jag envisas med att fortfarande (i alla fall delvis) hålla fast i den, att bäraren vill vara eller känner sig nära naturen. Även om han eller hon bor i stan. Stilen blir en daglig påminnelse om en längtan att kliva ut genom ytterdörren för att hugga ved i en glänta i skogen istället för att sätta sig på en överfull tunnelbana in mot de urbana kontorsområdenas betongöknar.
Med tanke på hur enormt stor Justin Timberlake är som artist blir det spännande att se vad som ska hända med skogshuggarlooken den närmsta tiden - kommer den att få ytterligare en revival, eller blir den stilen som dödade Timberlakes karriär och stämplade honom som en hopplös föredetting? Jag hoppas naturligtvis på det förstnämnda!
Svt Play har just nu en intressant dokumentär om planeringen och uppförandet av Skogskyrkogården i Stockholm. Arbetet innebar bland annat ett totalt brott mellan de två arkitekterna och vännerna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Filmen går väl inte på djupet i den saken, och inte heller i de arkitektoniska aspekterna av Skogskyrkogården, men den är en sevärd betraktelse. Underbart långsamt tempo också, även om det var lite av en utmaning för undertecknad småbarnspappa att hålla sig vaken när den sågs i sängen i mörkret på kvällen.
Cézanne sägs ha sagt till sina modeller: "Var ett äpple!" Är hans porträtt opersonliga, objektifierande av människorna, görandes dem till ytor inte annorlunda än tingens ytor (väggar, tyger, etc.)? T.J. Clark diskuterar det i en väldigt fascinerande essä. Är hans porträtt objektifierande? Och är det i så fall något dåligt?
T. J. Clark, "Cezanne's Intimacy", London Review of Books, 25 januari 2018
En
sen eftermiddag för ett tag sedan landade jag på Arlanda med en säregen känsla
i hjärtat. Den hade kommit redan i luften, och tilltog på tåget in mot
Stockholm. Jag trevade inombords för att försöka identifiera hur den kändes.
När jag klev av tåget på Stockholms C fick jag fatt i några första konkreta
uttryck för att beskriva den.
Vad
är motsatsen till depression, tänkte jag. Det var inte en känsla av mani, som
ju är depressionens motsats i den psykiatriska begreppsapparaten. Jag kände mig
helt avstressad, nästan mentalt långsam, och fullständigt närvarande i nuet. Det var
inte ett lyckorus, som är intensivare och mer flyktigt. Det var inte heller fråga
om positivitet, som i min värld mer syftar på ett medvetet val, en tillkämpad
positiv inställning á la självhjälp och Kay Pollak. Det
handlade inte heller om tillförsikt eller för den delen ett överdrivet gott humör.
I
gula gången mellan centralstationen och tunnelbanan blev känslan ännu starkare och verkligen påtaglig. Det var närvaron av en lågmäld men kraftfull glädje, ett slags
ljus inuti tingen, som kändes genomsyrade av en stark meningsfullhet. Jag
kände samhörighet med världen, som om jag var upplöst och förenad med den, en paradoxal kombination av svindlande lätthet och ett stort, obevekligt lugn inombords.
Tillståndet dröjde sig kvar hela vägen hem.
Utanför vår lägenhet började jag
ifrågasätta min verklighetsuppfattning - bör en frisk människa känna så här?
Smög flygvärdinnan ner en MDMA-tablett i mineralvattnet? Har jag funnit Jesus
eller är jag på gränsen till ett mentalt sammanbrott? Men kvällen fortskred
utan dramatik, med matlagning, disk, bad och nattning av barn - precis som de flesta kvällar gjort de senaste två åren. Jag vaknade
nästa morgon precis som vanligt, inte i samma sinnestillstånd men med rester av känslan som dröjde sig kvar.
Vad var det här för upplevelse? Och varför kom den just då, och där? Och är det alls möjligt att berätta om den utan att låta som en syrastinn tech-entreprenör på Burning Man? Är det ens önskvärt att dela med sig av den?
Jag är inte troende, men jag tänker att det finns ett ord i den kristna vokabulären som möjligtvis kommer i närheten av att sammanfatta den här upplevelsen: nåd. Hur det än ligger till med den saken, så finns åtminstone en låt som beskriver något åt det här hållet, Bless Me med Hederos & Hellberg från 2003 års fantastiska platta Together In The Darkness.
Joni Mitchells tionde studioalbum är på samma gång ett samarbete med och en hyllning till den legendariske jazzbasisten Charles Mingus. Flera av albumets spår innehåller musik skriven av Mingus med texter av Joni Mitchell, blandat med inspelningar av samtal mellan Charles Mingus och dennes fru Sue Graham Mingus. Det finns mycket att säga om detta fantastiska album (Jaco Pastorius basspel, ylande vargar, att albumet färdigställdes i samband med att Mingus dog, 56 år gammal, och att 56 kaskelotter strandade på Mexicos västkust samma dag som döden inträdde, det daterade soundet) men en detalj som särskilt har följt med mig är en personlig reflektion relaterat till spåret Coin in the pocket. Som frilansmusiker är det lätt att drabbas av ekonomisk oro och att emellanåt avundas de med stadig inkomst, men samtidigt finns det en unik charm i att plötsligt få ett gig och därmed ha några extra kronor på fickan efter att ha levt snålt en period. Detta är vad jag tar med mig när Mingus förklarar sin situation som följer:
Charles: "I never hit too, too hard, uh, y'know. All my life, uh y'know, just everything I touched, turned to gold. I'm not, I'm not rich but, y'know, I've always had a few, some dollars in my pockets" OK: "inga jämförelser i övrigt" har aldrig känts som en så stor underdrift, och det jag relaterar till är alltså inte att allt jag rör vid blir till guld. Det är helt enkelt bara det att jag inbillar mig att känslan av att ha "a few, some dollars" på fickan är speciellt njutbar när ens inkomst sällan är förutsägbar och ofta något i underkant.
Drömpopbandet Beach House från Baltimore har tvivelsutan givit oss drömpopfanatiker några av 2000-talets vackraste stunder. Victoria Legrands förmåga att glida på tonen är oefterhärmlig och hennes sublima vokala insatser utgör lök på laxen i den förföriska ljudbild av luftiga syntar, jangliga gitarrer och analoga trummaskiner som kännetecknar Maryland-duon.
Texterna är också oftast drömska och sällan glasklara. En formulering som jag dock har fäst mig särskilt vid, efter att min gode vän A gjort mig uppmärksam på den, finns att hitta i låten Wildflower från senaste albumet Depression Cherry. Som jag tolkar det behandlar texten en person som kämpar med demoner - "the shadows stay by your side". Det magiska ögonblicket inträffar i den vändning som uppstår efter att situationen målats upp, när sångjaget plötsligt säger: "baby I'm yours". Det abstrakta, plågade, subjektet som hittills porträtterats med en viss distans är plötsligt alldeles nära i och med detta omedelbara och intima tilltal. Baby I'm yours: Ibland är det de enda ord som behövs. No better color Look everywhere We're driving home every night The shadows stay by your side You built a city All in your head Triangle of every light It turns you on every night Need a companion A hidden prayer You know you're not losing your mind What’s left you make something of it The sky and what's left above it The way you want nothing of it Baby I'm yours
gubbrock, hedfeeling, ethos, öl, tallar, folket som bygger landet, husmanskost, "Fearless Heart", sandstränder, sunkhak, jazz, Saab, Van Morrison-andlighet och ljudet av regn som smattrar mot ett altantak en julinatt.
