Boktips: Flodernas bok

Osannolikt nog har jag hunnit läsa några böcker första kvartalet 2018, och den bästa av dem är Flodernas bok av Nina Burton.

Flodernas bok är en, som titeln antyder, vindlande reseberättelse och kulturhistorisk essä längs de tre europeiska floderna Rhone, Rhen och Themsen. Nina Burton reser i sin släkts fotspår från flodernas källor ut i havet och diskuterar längs vägen vilken roll floderna spelat, direkt och indirekt, för de samhällen som vuxit upp kring dem. Det är både naturvetenskapliga, idehistoriska och samhällsvetenskapliga betraktelser sammanvävda på ett väldigt sympatiskt sätt med Burtons egna släkthistorier och personliga minnen, iakttagelser och reflektioner.

Boken är fängslande på många sätt - dels tycker jag är Burton en väldigt god skribent, med ett flyhänt, direkt och personligt anslag som inte väjer för historiens stora idéer, naturens skönhet eller själens smärta. Och dels är själva upplägget - att följa en kulturtant/författare 65+ som flodluffar genom Europa på pensionärskryssningsbåtar och lastpråmar och reflekterar över livet - såklart oemoståndligt, i alla fall när författaren är Nina Burton. Ett fint exempel på stilen nedan:

Flodernas bok väcker verkligen reslusten, och uppmärksammar numera lite bortglömda (i alla fall som turistmål) städer som Basel, Köln, Strasbourg, Valence, Avignon och andra genom intressanta essäer om deras naturgeografier, ekonomier och kulturer. För en frihetsberövad småbarnspappa är det välkommen eskapism.

Slutspelsmelankoli

Jag var på handboll i måndags: HK Malmö mot Sävehof i kvartsfinalerna. Det var slutspelsstämning! Lite nervöst på läktaren, spelarna var taggade, full rulle. Grymt målvaktsspel framför allt av Dan Beutler i Malmö. Det var helt enkelt en väldigt kul handbollsmatch att se, även om det efter hand blev uppenbart att hemmalaget skulle vinna pga större tyngd i anfallen och en bättre målvakt, för dagen i alla fall. De senaste matcherna jag var på var en rätt avslagen match med Hammarby i Eriksdalshallen, och en roligare match med LUGI mot Ystad i "Arenan" i Lund. I jämförelse var detta mer intensivt, mera uppskruvat, mycket bättre.

Och ändå blev jag melankolisk: här sitter jag och ser på folk som hejar på ett lag som bildades 2007 och som lirar högklassig elitseriehandboll, när mitt lag Drott just degraderades för tredje året i rad och så nästa säsong ska spela i division II.

2013 tog Drott SM-guld. När säsongen 2015-2016 började var det 48:e säsongen i rad som Drott spelade i högstaligan. Men de åkte ur. Så åkte de 2016-17 ur andraligan (Allsvenskan), och så nu 2017-2018 åkte de ur division ett. Senast jag såg dem var förra säsongen, och det var fruktansvärt. Så dålig handboll. Som att träffa en gammal släkting som man verkligen gillar men som helt gått ner sig på ett sorgligt sätt. Så där satt jag bland malmöiternas glädje, och blev melankolisk.

:(

Konspirationer

I noir-litteratur är allting en konspiration. Alla ljuger, alla döljer någonting, och de på toppen kommer aldrig åka dit. Det är ett starkt dramaturgiskt grepp. Inte bara i noir heller kanske -- det har påpekats* om Proust att ingen är vad de verkar vara, alla har en fasad och i slutet visar sig de flesta vara prostituerade eller i alla fall ha ett helt annat sexualliv än det som de projicerar utåt.

Kul i litteraturen. I verkliga livet är konspirationsteoriker däremot ingen hederstitel. En pust av svettig gubbe som ägnar all sin vakna tid åt teorier om Palmemordet.

Därför tyckte jag att det var extra slående med två riktigt smutsiga uppgörelser som avtäckts nyligen, av väldigt olika karaktär. 

Den ena är att Frankrikes tidigare president Nicolas Sarkozy i förra veckan häktades, anklagad för att ha tagit emot 50 miljoner euro i olagliga kampanjbidrag från Libyens ex-diktator Muhammad Khadaffi. En så otroligt mustigt smutsig historia, inte minst med tanke på att Khadaffi innan han störtades i en väst-stödd revolt var en av Västs verkliga idealskurkar, medan Sarkozy alltid verkat svinig, men inte på den nivån.

Den andra är mer bekräftat djävulsk. Jag kollade på dokumentären Massakern i Loughinisland på SVT Play, om en lojalistisk terrorattack på en pub i en liten by i Nordirland sommaren 1994. Tre män från den lojalistiska paramilitära gruppen Ulster Volunteer Force (UVF) sprang in på en pub där folk kollade på fotbolls-VM och sköt vilt omkring sig. Sex män dog, utan att ha gjort något annat brott än att de var katoliker. Attacken var en pervers hämnd för ett IRA-attentat på en annan plats mot helt andra personer. Att Nordirland sett  alltför mycket av terroristiskt vansinne det senaste halvseklet eller så är visserligen inget nytt. Vad dokumentären däremot visade väldigt tydligt var hur polisen -- den brittiska polisen -- medvetet "misslyckades" med att sätta dit de skyldiga. De slängde bort bevis, skrotade bilen som terroristerna hade kört, och inte ens när ledarens fru själv gick till polisen och angav honom satte polisen dit honom. Den UVF-grupp som begick dådet bestod mest av poliser och militärer, vilket ger konspirationspoäng bara det, och polisen struntade i att sätta dit de skyldiga eftersom de skyldiga inkluderade en informatör för polisen. Dokumentären spårar också de tjeckisktillverkade automatgevär som terroristerna använde tillbaka till en enorm UVF-import av vapen några år tidigare -- en import med båt som polisen kände till innan den skedde men som de helt enkelt struntade i att förhindra. Oskyldiga dog på grund av polisen och militärens samspel med paramilitära terrorgrupper.

"Collusion" talas det om i dokumentären -- kan det bli mer noir? Jag kommer fortsätta läsa James Ellroy-romaner utan att skämmas.

* Kristoffer Leandoer, Jag. Du. Vi. En bok om Proust (1998).

Barrskog

Värderingen av olika typer av natur varierar över tid. I det sena 1800-talets nationalromantik uppvärderades de svenska skogarna av den tidens kulturmänniskor. De stora skogar som tidigare, liksom fjällvärlden, hade setts som kaotisk och skrämmande vildmark, kunde nu istället ses som vemodiga, vackra tempelsalar -- skogen kunde bli ”en plats för kontemplation, stillhet och ensamhet”, konstaterar etnologen Orvar Löfgren i en fin essä.

Jag tänker mig Arvid -- förlåt för eventuell fultolkning, kompis! -- och många andra av dagens naturvurmare i Sverige som sentida utlöpare på denna tråd i svensk historia. Naturen som plats för kontemplation och skönhetsupplevelse, även -- eller kanske just när -- när den inte böjer sig för våra inomhus-inrednings-konventioner. Fjället, skogen.

I upplysningstidens Sverige var det annorlunda. Italiensvärmaren Carl August Ehrensvärd förklarade år 1800: ”Vad granar angår hatar jag dem nu mera än nånsin /.../ den runda formen som lövträden giva är agreablare än den uddvassa barrskogen”. Tallen, kanske vårt favoritträd här på LIL, med sin smäckrare kontur jämfört med granen började däremot omvärderas redan då.

Vissa saker är mer konstanta. Smålands fulhet hör därtill. Ehrensvärds samtida, poeten Oxenstierna sade om den otillgängliga småländska naturen: ”Jag genomvandrar ett land vars ohyggelighet ej kan beskrivas”.

Referens
Orvar Löfgren (1993) ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm: Natur och Kultur).

Skivtips: Slowgold

Den är nästan så uppenbart mitt i prick i Längre Inåt Landets musikaliska måltavla att det inte behöver sägas, men det känns som en principsak att ändå lyfta fram göteborgska Slowgolds senaste platta Mörkare - vilket sound, vilken känsla.

Slowgold är ett alias för Amanda Werne, en 28-åring från Göteborg som de senaste åren figurerat lite varstans på den västkustska musikscenen. Mörkare är hennes fjärde album som Slowgold, och det är det bästa hittills. Slingrande 70-talsdoftande gitarrslingor varvas med atmosfärisk telecaster-sustain och mjuka, repetitiva basgångar. Över alltsammans ligger Wernes röst som i alla fall i mitt tycke är något helt särskilt. Hon är fantastiskt känslig i sin dynamik och frasering, kanske lite lik Anna Järvinen men med mera kraft i botten.

Slowgold är en av ett antal musikaliska akter från västkusten som alla har något gemensamt. Jag har svårt att identifiera vad detta något är, och det kanske inte kan reduceras till en enda grej. Vad är de gemensamma nämnarna mellan exempelvis Slowgold, Graveyard, Silverbullit, The Soundtrack of Our Lives och Franska Trion? Det finns ju något krautigt och repetitivt hos alla dessa. Det är musik som lyfter blicken och vidgar horisonten med sin närvaro och sitt djup, den går direkt in och tar inga omvägar. Den skäms inte för sig, kanske som en socialt utsvulten alkis på ett sunkhak som liksom skippar allt småprat och går direkt på det som bränns i livet, kanske handlar det om samma känsla av omedelbarhet som ett vinterbad i västerhavet?

Ja ja, lyssna i alla fall på Slowgold tycker jag.