Proustpassager, 6: med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation

Den 10 juli fyllde Marcel Proust 150 år. Två fina firanden var Jan Berglins artikel i Svenska Dagbladet, och P1 kulturs specialavsnitt. Här på bloggen hade jag för snart tio år sedan en serie inlägg med passager från Proust: på olika sätt träffsäkra, tänkvärda formuleringar från den nuvarande jubilarens stora verk. Mikael van Reis sätter fingret på det i GP, om På spaning:

"Den läser man inte färdigt utan man lever med den – den kan vara prövande och omständlig som ett operarecitativ eller sublim som en blå dag vid havet. Vistelsen är all inclusive."

Just så är det ju. Jag läste På spaning 2003-04, läste om större delen ca 2009-12, och har ännu inte glömt den. Snarare tänker jag på figurer och händelser ur Prousts universum ganska ofta. En av de vanligaste: doktor Cottard! Skyddshelgonet för alla oss socialt inkompetenta, kanske idioter, som någon gång hasplat ur oss något dumt på en bjudning. Herr faux pas. Skyddshelgonet för alla oss som inte är så smarta som vi tror att vi är. The Office-humorn 70-80 år före The Office. För att fira Proust, här är Cottards indexsida från registret till På spaning [skrockar]:

[skrockar vid åsynen av doktor Cottard som spelar kort]

På tio år har min förtjusning i Proust dämpats, spätts ut: det är en oförglömlig läsupplevelse som jag är glad att ha med mig, men jag kanske inte vill sätta Proust på piedestal som jag gjorde som 22-åring. I alla fall, för att fira 150 års-jubiléet: en passage som jag verkligen burit med mig, när doktor Cottard spelar kort på bjudning hos Verdurins i Sodom och Gomorra, svitens fjärde del. Vi är nu ungefär hundra sidor in i skildringen av dennaa onsdagkväll, en skildring som börjar med att berättaren tar tåget till Verudins ställe La Raspelière; på tåget är stamgästerna med: doktor Cottard, Ski och Brichot. Verdurins hyr huset av Cambremers, som värdinnan och hennes "trogna" förtalar; på budningen skvallras också om baron Charlus, och värdeomdömen om vilka konstnärer som är rätt och fel delas ut. Cottards kortspel ramas in av en Proust-typisk illustrativ anekdot om madame Verdurins koketta, falskt blygsamma omnämnande av sin husdoktor Cottard -- ja, just den berömde professorn som bor på Rue du Bac.

Cottard kämpar med kortspelet, men finner så plötsligt inspirationen:

"Och plötsligt, med en vulgaritet som skulle ha irriterat även i en heroisk situation, såsom när en soldat vill ge ett vardagligt uttryck åt sitt dödsförakt, men som blev dubbelt enfaldig i samband med ett ofarligt tidsfördriv som kortspel, anlade Cottard, som beslöt att spela trumf, en mörk och desperat min, slängde sitt kort som en man som riskerar sitt skinn, och utropade: 'Det må bära eller brista -- jag ger fan i det!'" (Sodom och Gomorra, pocketutgåvan, s. 405. Översättning av Gunnel Vallquist)

Det är kanske inte en vid första anblick så anmärkningsvärd passage, men den är så go ändå: uppbyggnaden med den stolta värdinnans humblebrag med att hon minsann känner professor Cottard och har honom som husläkare, och så övergången till Cottard vid spelbordet, och hans futtighet: hans anläggande av en "mörk och desperat min", och hans vulgära överspel. En komik som kanske inte ger ett gapskratt, men i alla fall ett gott skrock.

Fiesta

 I den sena eftermiddagssolen sitter jag i den lilla trädgården utanför vår lägenhet och ser humlorna tumla runt i lavendeln. I bakgrunden böljar sommargräset i vinden halmgult och torrt. Med hälarna mot de varma terrakottaplattorna på uteplatsen kommer jag att tänka på en resa för nu nästan ett decennium sedan som jag skrivit om här på bloggen.

Det var en besjälad resa full av intryck som var starkare än det mesta jag upplevt både dessförinnan och därefter. Och här på seneftermiddagen är det en särskild händelse som dyker upp i minnet. Jag hade varit på fest i byn och kommit hem sent. Efter att rejält berusad ha ramlat i säng vaknade jag en kort stund senare av ett starkt illamående. Det sista jag minns är att jag kastade mig ut från skjulet där jag sov för att kräkas i den beckmörka trädgården. Sen vaknade jag liggandes i rabatten när det ljusnade, alltså ett antal timmar senare, av att familjens hund bökade med sin nos i min hand. Jag gick tillbaka till min säng och sov som ett barn till långt in på förmiddagen.

Och jag kommer att tänka på att jag ju inspirerades till att skriva en dikt om den här händelsen. Jag letar fram den i telefonen och tänker att den kunde passa på bloggen.

Fiesta

Vi drog oss genom kvällen mot larmet från byn
Ljusen flöt ut i mörkret, 
Utgjöts som olja på den fuktiga luften
Gränderna svarta och våta av dagg
Den lilla skaran på torget var redan långt inne i dimman
De tog oss med in dit
Avslöjade sina outtalbara namn
Lät oss smaka på de lokala specialiteterna
Jag vet inte hur lång tid som förflöt men jag minns att jag sprang
Dock inte att jag föll
Inte att gryningen kom
Inte att hundarna vaknade och började söka av trakten
Jag minns bara ett töcken av grå morgon
Jordens absoluta hårdhet och den svarta blöta nosen som bökade i mina händer
Friden som rådde
Ett slags nåd i tomheten
Naken återvände jag till mitt rum

Det burleska Halland

För ett tag sedan lyssnade jag på den underbara podden Stadens avsnitt om Gävle. Där hade de ett intressant segment om Gävles kulturscener på 1980-talet och karaktäriserade ett gemensamt drag. Och då tänkte jag på: vad vore motsvarande karaktärisering av Halmstads kulturscen, finns det något gemensamt, något återkommande?

Det slår mig: klart det gör! Kabaré och det burleska är väl ändå oproportionerligt stort i Halmstad? Hallands residensstad är kanske inte känt som någon kulturstad av rang utan förknippas väl ändå med populärkultur (Gessle, Basshunter) och golf än med högkultur. Men ska det vara kultur i Halmstad, då blir det gärna med referenser till Paris på 1920-talet, Västberlin på 1980-talet, och Tom Waits. Exempel 1: Lars Demian. Bastuba, qvinnor och vin.

Lars Demian, foto av Baldur Bragason.

"Sveriges enda trovärdiga rödvinspoet".

Exempel två: Dario Fos inflytande i Halmstads teaterliv. Där cirkusen möter teatern.

 

 

Exempel tre: Jussi Taipaleenmäki är förvisso Hyltebaserad, inte Halmstad, men det finns ändå ett surrealistiskt drag här som kan få en att tänka på Halmstadgruppen! Halmstadgruppen möter Västberlin på 1980-talet.

Tre exempel: tillräckligt för en spaning! Och nej visst det är inga identiska företeelser de här tre. Men det finns gemensamma drag, gemensamma strömmar av influenser: surrealism, cirkus, pierrot, högt och lågt, drastisk humor!?

Mötet mellan Stockholms-efterkrigstidsarbetarklassen och Hälsingland genom dragspelet

  

Perssons pack live på Pustervik i Göteborg, avskedsturné, september 2014

Förra vintern hamnade jag en kväll i ett sån där internet-googling-kaninhål som man trillar i ibland. Vi kollade på en dokusåpa om träning och där figurerade en gänglig löpningscoach som hade ett förflutet som rocker, närmare bestämt som trummis i Perssons pack. Den där? Jag kände inte alls igen honom och fick googla och uppdatera mig om "Packets" skiftande uppsättningar över åren. Så hamnade jag på dragspelaren, Magnus Lind. Och där trillade något teverelaterat på plats igen: det var ju han som skymtade som Ainbusk-Marie Nilssons sympatiske make på Gotland i dokumentären om Josefin Nilssons tragiska öde.

Och Lind visade sig vara en så go figur att läsa om. Jag hittade en underbar intervju i Hela Gotland och känner bara hur jag snöade in på hur denne urstockholmare först accepterade Hälsingland och skogen där, och sedan Gotland. Så här målas en bild av Linds uppväxt i Hägerstensåsen:

Familjen är bättre bemedlad arbetarklass, farsan portvakt och sjukvårdare på Långbro, morsan sjuksyrra på deltid, från lägenheten på tredje våningen ser man hela världen; flygplanen som landar på Bromma i norr, i söder ända bort till det vida Södertörn.

Magnus drar i sin mustasch och bullrar så kistan hoppar:

– Vet du, vi bodde på Valutavägen i kvarteret Skattmasen. Runt om hette gatorna Vinstvägen och Inteckningsvägen...där jävlar skulle arbetarna veta sin plats, haha, ingen poesi alls.

Han spelade i ett hippieband på 70-talet, körde taxi, hittade på namnet Black Army, "polade med en tjej som bodde i Freddan" (Fredshäll)... Och hamnade på 1990-talet i Hälsingebandet Perssons pack.

Arvid bloggade för länge sen fint om dragspelets historia, om Calle Jularbo och danser. Harry Martinsson skrev:

Dragspelet fick sin största framgång i granskogar.

Det var byggt för att överrösta grov tallskog.

Det kunde sättas i knät som en kittlad piga

och rallarhänderna skyndade tapplande fram över dess

tangenter och basar.

Och segern vanns från Smålands Markaryd till

Stora Lule.

Skogarna gav sig och kastade valsen om Hammarfors

och Västanfors

mellan granstupen i Doversfors, Skogafors och Kilafors.

Och mötet mellan Magnus Lind, stockholmskisen, och det rustika dragspelet fascinerar mig. Mötet mellan Hägerstensåsen och Hälsingland:

Magnus har funnit sig tillrätta där uppe, blivit du och bror med jägare och skogsmän. Tystnaden, myggoljan, tjärveden, voltstarterna på Bollnäs och Hagmyren.

Men att bo där för jämnan, nja. Det är rakt och det är reko, men granskogen alldeles för mörk för hans smak.

– Jag var där uppe ensam och funderade. Jag kom på att jag faktiskt vantrivdes på Kungsholmen, rullatorerna försvann och in kom golfbagar och SUV:ar, grannen köpte balettkläder och började jogga, jag blev både deppig och förbannad, fullt av egomaskiner överallt, Stockholm blev en annan stad.

Så han for hem och gav sin hustru, som inte är hemma när den här intervjun görs, hennes livs överraskning: ”Du, vi säljer skiten och flyttar till Gotland”.

Och så blev det, efter 25 års tjat?

– Ja, och det absurda, vet du vad det är? Jag älskar det. Ljuset, kalkstenen, det finns en lätthet här...jag går bra ihop med hela Nilsson-släkten och samtidigt har Marie och jag kommit närmre varandra. Allt är bara bra.

Sist han var i Voxna, berättar han, blåste han längs Essingeleden utan den minsta ton av längtan in till stan.

Så kan det gå!

– Ja. Vad är det som är så speciellt med det där strecket, har jag alltid sagt. Horisonten. Nu älskar jag den. Livet har gett mig en snyting, kan man säga.

Magnus Lind, en man som kör "Hva gor vi nu, lille du" live!

Det tyska flummet

ett torg i Kölns Südstadt, augusti 2019. kanske inte riktigt lika flum-vänligt 

som Hamburgs alternativa kvarter, men inte oflummigt heller.

typisk tysk reklam

 typisk tysk buljong (fotad i eko-butik i Malmö)

 

Augusti-september 2019 var vi i Paris. I denna Greta-tid åkte vi tåg dit: från Malmö till Hamburg, en natt där, en dags resa med byte nånstans i närheten av Karlsruhe. På vägen hem stopp i Köln. Att resa direkt från Hamburg till Paris påminde starkt om en gammal spaning: det tyska flummet!

Vad som verkligen påminde oss om flummets starka ställning i tysk kultur, var hur otroligt kött-orienterad den franska matlagningen är. I Hamburg är det väldigt enkelt att knalla runt och hitta vegetarisk eller varför inte vegansk mat på restauranger. I Paris är däremot en köttbit med pommes fortfarande normen.

Tyskland är såklart ett köttigt land -- mustascher, stora bilar och Eisbein -- men vad jag vill beskriva här är snarare den stora subkulturen tyskt flum. Finns det något annat stort land där antroposofi, naturmedicin, skepsis mot storföretagen (de enda jag et som har anonyma facebookkonton är tyskar) och andra klassiska bärande punkter i en flumkultur som kanske t o m kan spåras tillbaka till det tidiga 1900-talets proto-hippies? Jag tror inte det!

Som en korre i p1 konstaterade idag: i Tyskland är folk så skeptiska mot storföretagens informationsinsamling att de inte ens vill betala med kreditkort utan hellre med ospårbara kontanter.

Det är som ett kluster av vanor, idéer och föreställningar: "ekologiskt", vegetarisk mat, skepsis mot storföretag... Inte en subkultur utan problem, men ändå en med en viss charm. Det tyska flummet.

En skånsk strand i januari

 

I lördags stannade vi till en kort stund vid stranden i Böste, på kusten mellan Trelleborg och Ystad. Det är inte en by som välkomnar främlingen: ingen strandparkering, ingen camping, bara små gator för de boende och så till slut en vändplats där vi parkerade i tio minuter. En tupp gol upprepade gånger och en man från huset med tuppen kom ut i arbetskläder och granskade oss misstänksamt på avstånd. Tre personer i en Volvo SUV: marodörer?

Det var en otroligt vacker dag i Skåne, med ett blekt vinterljus som för tankarna till Skagenmåleri och andra skandinaviska ikoner av karga stränder. Böste hatade oss men vi älskade Böste.

Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Spelmansblicken

Hamnade nyligen av en tillfällighet framför en dokumentär om riksspelmannen Görgen Antonsson, "Görgen med G" som ligger på Svt play.

Bortsett från all fantastisk musik är den en fascinerande inblick i en spelemans liv och bakgrund. Antonsson är uppväxt på en bondgård i södra Hälsingland och var redan som barn en fiolvirtuos, så till den grad att hans pappa som introducerat instrumentet för honom själv slutade spela. Även om jag inte riktigt fattar varför så är det i alla fall ett slående inslag i historien om hur Antonssons spelande växt fram.

I dokumentärer får vi följa Antonsson i hans olika gebit: som folkmusiker och spelman på konserter, stämmor och workshops. Som skådespelare på länsteatrar och i frigrupper. Och som privatperson: som motorcyklist, muskelbyggare och hemmansägare. Han bjuder på många bra anekdoter från folkmusikens värld och det är väldigt intressant att höra hur varje spelman har sin unika stil och hur stycken och låtar traderas vidare från person till person genom tiden.

Görgen Antonsson som 14-åring tillsammans med Lasse Feldtblad

Och det är underbara bilder från folkmusikrörelsens olika träffpunkter - fäbodvallar, gårdstun och hälsingländska gräsängar fulla med husvagnar och partytält. Klipp av Antonsson på bryggor vid älvstränder med sina bara ben dinglande i vattnet spelandes bitterljuva polskor i sommarkvällen. Antonsson bakom ratten längs landsvägar genom böljande sommarlandskap, där han svarar på frågor om livet som kulturarbetare.

Men det som verkligen grep mig med det här programmet är Antonssons uttryck när han sätter fiolen till hakan och spelar. Hela det fysiska uttrycket förändras, han börjar röra sig smidigt och nästan kattlikt till musiken - och framför allt förändras blicken. Blicken!!!! Jag kommer att tänka på min latinlärare på gymnasiet när hon berättade om Dionysos, det måste varit något sånt här hon menade. Antonsson blir liksom förbytt, hans uttryck ändras på ett snudd på kusligt sätt. Och ofta händer samma sak med hans lyssnare, särskilt klippen från en krogspelning med ett folkrockband Antonsson spelar med tycker jag visar vilket grepp han tar om publiken, de blir liksom utom sig. Den känns som en blick som kan spela både vettet och kläderna av precis vem som helst (utom möjligtvis prins Carl Philip, rätt kul segment på honom stonefaced i publiken på kronprinsessans födelsedag).

Men själv är jag i alla fall förtrollad. Görgen Antonsson står väldigt högt upp på min bucket list över livemusik att se när det blir möjligt igen.

Ryska huset

 Lyckades pricka att se Ryska huset igår kväll med fyra timmar till godo innan den skulle plockas ner från Svt Play. Filmen slog ner som en blixt som nu får Frankensteins blogg att, mot all förmodan och troligen högst tillfälligt, kravla upp på fötter.

Ryska huset bygger på en bok av underbare John Le Carré och är en spionhistoria som handlar om en bokförläggare som dras in i en maktkamp mellan väst och öst under Sovjetunionens glasnost-era i slutet av 1980-talet. Den är en inte särskild minnesvärd film, utom i ett avseende: modet. Från första rutan till den sista är den full av fantastiska outfits från skiftet 1980-1990-tal. Inget annat än en fest för ögat.

Filmen går ut hårt när huvudrollen (spelad av Sean Connery) bokförläggaren Bartholomew "Barley" Blair gör entré i en svårt skrynklig linnekostym av safarisnitt. Connerys karaktär blir förhörd av brittiska underrättelsetjänsten i en lägenhet i Lissabon där han sitter svettig och arrogant och svarar på frågor från agenter som sitter slängigt tillbakalutade i sammetsfåtöljer i oklanderliga engelska kostymer.

Efter ett antal turer beger sig Connery till Sovjetunionen och möter upp Michelle Pfeiffers ryska redaktör Katya. De båda lär känna varandra under mulna promenader i Moska, Connery i hatt och lodenrock och Pfeiffer i rutiga tweedkappor och stickade fingervantar. Båda bär röda accentplagg en stor del av tiden: Connery oftast slipover, Pfeiffer halsduk. Det saknas helt enkelt inte ledtrådar till vad som komma skall.

För såklart, tycke uppstår och Connerys uppdrag för fäderneslandet utmanas. I några modemässigt makalösa scener flygs Connery till ett hus vid en sjö någonstans i USA. Ett fantastiskt hus till att börja med, nån sorts Frank Llloyd Wright-inspirerat fritidshus i sten och trä modell miljardär med enorma panoramafönster och pösiga exklusiva tygsoffor i murriga mönster. Och kläderna!!! Kolla t ex Roy Scheiders CIA-man i armbågslappstweed och Connerys kombo av tunn röd polo och kabelstickad tjocktröja.

Filmen sparar inte på krutet i dessa scener från huset vid sjön, nästa omgång förhör ger oss Scheider i stickad vit koftblazer och alltså, slipsnålen på den ena förhörsmannen i detta klipp - magisk! Kul samtal om jazzmusiker och anarkister förgyller också.

Blir också enormt sugen på stadssemester när jag ser Ryska huset, många väldigt vackra bilder från Lissabon och Moskva. Så här långt inne i pandemin framstår det som en avlägsen dröm att kunna flanera i världens gamla kulturmetropoler, och det är nog ännu en anledning till varför jag verkligen muntrades upp av att se filmen.