Ingen ny mainstreammusik innehåller längre gitarrsolon. Och gör den det blir det oftast bara till en tom musikalisk pose, som ett tillgjort eko från det förflutna. Nutida pop- och rockmusik i mittfåran använder, med några få lysande undantag, gitarrsolot som en ironisk maskeradkostym. Det är ovärdigt.
Jag saknar gitarrsolot. Det var en av de livsnödvändiga saker som bar mig över min barndoms trista skolgårdseftermiddagar genom alla timmar av väntan i busskurer vid kanten av leriga åkrar i november. Gitarrsolot gav oss landsortspojkar vingar. Jag minns fortfarande som igår första gången jag hörde Kirk Hammett spela första solot i Metallicas "Sad But True" 1992. Jag låg på mage i mitt pojkrum framför ungdomsteveprogrammet PM:s (om någon minns det) topptio-avdelning Sverigelistan, där tittarna varje vecka ringde in och röstade fram veckans hit. Sad But True låg etta typ tio veckor i streck, ett rekord då. Det framstår som osannolikt när man tänker tillbaka på det. Men så lyssnar jag på låten igen, och på Kirk Hammetts makalösa gitarrsolo. Och vid 3:12 in i videon fattar jag varför jag och alla andra missanpassade landsbygdskids gillade detta så mycket.
Gitarrsolot var en verklighetsflykt, men kunde också vara som en vän som peppade en i svåra stunder. Ett solo som åtminstone hemma på kammaren gav en cojones nog att vilja kaxa tillbaka mot de fyra år äldre och dubbelt så stora moppekillarna utanför lanthandeln är Dimebag Darrells mäktiga avrivning vid 2:30 i Panteralåten I'm Broken (sen vågade man ju ändå inte säga något till mopedmobbarna, men det har jag försonats med idag).
De nutida förvaltarna av gitarrsolot i mainstreammusik är som sagt försvinnande få, men de finns. En av dessa är Robert "Strängen" Dahlqvist, ex-Hellacopters och numera i bandet Dundertåget, som med sin makalösa timing och feeling är en av de som tagit gitarrsolot in i det tjugoförsta århundradet. Jag tror inte att det är en slump att han är född 1976 i Uddevalla, en stad som hade en väldigt levande punk- och hårdrockskultur under åren i slutet av 1980- och början av 1990-talet, vilken bland annat tog sitt uttryck i skivbolaget Rockford Records och Kôrpehôlafestivalen. Det är en tröstande tanke att det bästa från den tiden lever vidare i Hellacopters gitarrsolon.
Det är svårt att diskutera gitarrsolot utan att också nämna dess upphovsman: gitarrhjälten. Kirk Hammett, Slash, Dimebag Darrell, Jerry Cantrell, John Frusciante - listan på min barndoms förebilder kan göras lång. Scenen i videon till Guns n Roses November Rain, där Slash under Axl Roses bröllop stormar ut ur kyrkan och river av ett gudabenådat solo i öknen, är oförglömlig.
Men gitarrhjälten som vi kände honom finns inte mer. Han (för det är allt som oftast en han, tyvärr) har dött och reinkarnerats i det mångmiljonsäljande tv-spelet Guitar Hero. Jag tror han känner sig instängd i sin nya gestalt, tagen som gisslan av den globala underhållningsindustrin. Gitarrhjälten var ju en frihetskämpe, som stod på barrikaden med vinden i håret och spelade en sång om en annan och bättre värld. När jag var elva år var han min konstnär, min krigare, min kung, min katedral, för att citera Ulf Lundell. Det känns som ett orättvist öde.
Frågan om gitarrsolots framtid känns öppen som en landsväg. Kommer den uppväxande generationen att ta till sig gitarrsolot utanför subkulturernas smala kretsar? Har de gamla gitarrhjältarna något att säga 10-talskidsen? Jag hoppas i alla fall att det finns en vår för gitarrsolot nånstans bortom elektropopens långa vinter. Gitarrsolot är dött. Länge leve gitarrsolot!
