Du är i Hökarängens centrum. Går av t-banan och ut på torget. Ett niovåningars punkthus med en pizzeria i bottenvåningen. Mittemot punkthuset en gågata bort, med trevåningshus på båda sidor, med butiker i bottenplan. Klädbutik, thaimassage, sushi, och en av Sveriges få cevicherior (media:
1,
2,
3). Funkisarkitektur á la 1940-, 50-tal: beige puts, och retro-butiksskyltar. Promenera nerför gågatan. Hur skulle du
tolka denna arkitektur och stadsplanering? Hur känns den? Uppfattar du den snarare som "demokratisk", eller snarare som "odemokratisk"?
Jag gissar att du inte alls skulle tänka i dessa termer. Det har inte jag gjort bara av att ha varit där: så "djupa" blir inte tankarna självmant. Utan anledningen till att jag funderat på detta är två nyliga böcker som presenterar helt olika tolkningar av den typ
av stadsplanering som givit upphov till förorter som Hökarängen. För
essäisten Per Wirtén i
Där jag kommer från (2010)
representerar den förortsplanering som Hökarängen är ett exempel på en
demokratisk anda och ideologi: den trånga stenstaden sågs, som i en
sentida motsvarighet till den tidigare diskussionen om
"arbetarbaracker", som en grogrund för antidemokratiska rörelser och
alienation. För arkitekten Ola Andersson i
Vykort från utopia (2012)
däremot, representerar Hökarängens stadsplanering en vilja att planera
bort spontana offentliga rum, att i folkhemsbygget privatisera
människors liv och förlägga det till hemmet istället för gator och torg.
De två tolkningarna är helt olika och, tror jag, oförenliga.
Per Wirténs bok har jag
skrivit om här tidigare. Han skriver inte om Hökarängen just, utan gör i boken en vandring från Skärholmen till Årsta, men gör essäistiska utvikningar om stadsplaneringen på 1940- och 50-talen som är relevanta också för Hökarängen, vars centrum invigdes 1949. Hökarängen och grannförorten Gubbängen var
Stockholms första tunnelbaneförstäder, och "tunnelbanestaden" skriver Wirtén om som ett demokratiskt framsteg, modernistisk planering möjliggjord av demokratins genombrott. Wirtén:
”Den demokratiska utvecklingen hade sådan sprängkraft att städerna helt
enkelt måste förändras, öppnas upp och planeras efter nya principer. De
kom till slutsatsen att man behövde bygga ’den nya staden’ – en
decentraliserad, mer utspridd stad med ljus, grönska, stora utrymmen och
vackra lägenheter. Trångboddheten och anonymiteten i den gamla
stenstaden var de antidemokratiska rörelsernas grogrund.
Tunnelbanestaden, som den i Rågsved, med torget som gemenskapens
sammanhållande kitt var däremot antifascismens nya stad, tänkte de.”
Han skriver också lyriskt om 40-50-talens "luft, ljus och susande tallar"-planering:
”Stockholms parkprogram kallades under 1940-talet Stockholmsskolan och
var infogad i den övergripande stadspolitiska ambitionen att bygga för
ljus, hälsa och frihet. Hela staden skulle stiga från mörka och muggiga
innergårdar till ljusa öppna landskap. Och den gjorde verkligen det.
Från innerstadskoncentration till förorter. Park, skog och stad
integrerades till en enda sammanhängande livsmiljö som sprängde den
gamla innerstadens stenmiljöer. Att gå genom förorterna innebär sedan
dess att röra sig i ett grönskuggat dunkel där vinden rör sig genom
timotej och vitmåra, där trädgårdssångarens pladder och tornseglarnas
svirr markerar att sommaren anlänt, där rådjuren försvinner över
trottoarerna under tidiga gryningstimmar och kattugglan flyger i
skymningen. Ingen arkitektstil, ingen planeringstrend, ingen bostadstyp
har präglat Storstockholm så mycket som den originella idén om
naturparken. Den har gett Stockholm en karaktär som skiljer den från
andra städer.”
Ur ett Wirténskt perspektiv kan man se Hökarängen som "antifascismens nya stad", som ett uttryck för hur staden -- med en anspelning på arbetarrörelsesången
Internationalen -- "skulle stiga från mörka och muggiga
innergårdar till ljusa öppna landskap". Här hamnar Hökarängen i ett positivt sammanhang.
Ola Anderssons perspektiv är helt annorlunda, här framstår Hökarängen i ett helt annat ljus och ett helt annat sammanhang. Andersson kritiserar modernismens stadsplanering -- som Stockholm är ett utmärkt exempel på -- på ett omfattande sätt. Som jag uppfattar det finns det två underliggande huvudpoänger i Anderssons kritik. Den första är att modernisterna enligt Andersson omfamnar illusionen att man kan planera fram en fix och färdig stad, planera en
stad som man planerar en
anläggning, med fördefinierade funktioner som invånarna och medborgarna själva inte ska kunna ändra på efter hand. Den andra är starkt kopplad till den första: att de modernistiska stadsplanerarna vill "lägga livet tillrätta" (inte Anderssons begrepp) för medborgarna, styra dem till vissa beteenden och sätt att leva. Det modernistiska stadsbyggandet inordnar sig enligt Andersson i en "repressiv byggnadstradition" där samhällets härskare --
hellenistiska kungar för länge sen,
franska kungar på 1700-talet, socialdemokrater(?) i Stockholm på 1900-talet -- bygger städer där medborgarnas liv kan övervakas och läggas till rätta.
Folkhemmets byggande i Sverige ser Andersson som ett överhetsstyrt projekt. Men han är ingen onyanserad kritiker av funktionalismen och modernistisk stadsplanering;
ingen Hans Asplund. Hans diskussion av
bostadsområdet Rosta i Örebro från 1948-1952, planerat av de stora funktionalisterna
Backström och Reinius också kända för stjärnhusen och terrasshusen i Gröndal, är ett bra exempel på hans argumentation. Andersson:
”Att området [Rosta] formats till en helhet av en enda vilja och en
överordnad estetik har tonats ned. Här finns inget maktspråk eller
tydlig centralaxel. Det är varken format av kung eller brukspatron utan
av en makt vald av folket. Arkitekturen är en representation av ett
demokratiskt ideal. Men Rostaområdet är trots allt en anläggning formad
av denna enda vilja -- om än demokratiskt vald -- en estetik och ett en
gång för alla fastställt program. Varje funktion har en noga övervägd
plats i helheten. Gestaltningen av ett specifikt program, utformat med
paternalistisk omsorg och ett fullödigt arkitektoniskt grepp känner vi
igen från Forsmark och Arc-en-Senans. Möjligheterna för de boende att
tillföra något annat än sitt goda uppförande är lika med noll. Här är vi
långt ifrån den gemensamma spelplan för medborgare som möjliggörs av en
urban struktur.”
Alltså: Rosta är förvisso inte byggt av en diktator, och ändå en "representation av ett demokratiskt ideal". Men för Andersson är Rosta ändå alltför planerat, alltför centralstyrt, med för lite utrymme för medborgarna att förändra området i efterhand. Han kritiserar också bland annat Hjorthagen i Stockholm och Midsommarkransen -- ett "renodlat brukssamhälle" -- i samma anda, och menar att "under trettiotalet kom Stockholms stadsbyggande i allt högre grad präglas av bruksortens ordning, disciplin och planering". Rosta byggdes samtidigt som Gubbängen och Hökarängen, och också de två senare områdena tar Andersson upp som exempel på den modernistiska stadsplaneringens problematik. Medan Per Wirtén som vi har sett ser Hökarängen, Rågsved och andra tunnelbaneförstäder som antifascismens nya städer, som förorter byggda i demokratisk, nyskapande anda, så ser Andersson det hela på ett helt annat sätt. Andersson är urbanist och framställer storstädernas myller och gatuliv som särskilt lämpliga miljöer för demokratiska möten. Gubbängen-Hökarängen är hus i park-byggda gröna förorter och Hökarängen till råga på allt med trafikseparering och gågata i centrum, vilket Andersson tolkar på överhetens strategi för att bygga bort spontaniteten ur staden. Han skriver:
”När arbetarrörelsen övergav den allmänna platsen för de slutna mötesrummen fanns det inget som stod i vägen för modernismens ambitioner att bryta upp den allmänna platsen och skilja dess funktioner åt. Gatan upphörde att vara en plats för socialt, ekonomiskt och kulturellt utbyte emellan.
Gubbängen, planlagt 1943, var det sista området som fick ett centrum med trafikerade gator. I den plan som upprättades för Västertorp 1947 genomfördes en trafikseparering med separata system för biltrafik och gående och cyklister. Där de korsade varandra lades gångvägarna i tunnlar under matargatorna. Hökarängen, från 1949, blev det första centrum som planerades med gågata, utan biltrafik. Gatans roll som sammanhållande struktur ersattes av en annan offentlig infrastruktur – tunnelbanan.”
Jag tycker att det är hemskt intressant: utifrån Wirtén och Andersson kan man tolka Hökarängens centrum på helt olika sätt. Uttryck för demokratisk anda, framtidsoptimism och antifascism, eller uttryck för överhetens tillrättaläggande av medborgarnas liv och bortbyggande av spontaniteten ur stadslivet. Kanske är en rimlig bedömning att det finns element av båda: den modernistiska stadsplaneringens goda och elaka ansikten. Kan man besvara frågan genom att studera de aktuella stadsplanerarnas avsikter? Njae, både Anderssons och Wirténs argument är ju vidare än så, men jag har i alla fall kollat på två monografier över de två viktigaste arkitekterna och planerarna för Hökarängen, Eva Rudbergs bok om den dåvarande stadsplanedirektören Sven Markelius (
Sven Markelius, arkitekt, 1989) och Martin Rörbys om David Helldén (
Modernistisk visionär på traditionens grund, 2002). Markelius ville enligt Rudberg ge det demokratiska folkhemmet "fysisk gestalt i byggnader och stadsplaner", och han skrev i tidskriften
Byggmästaren 1945 att det speciella med "vår tid" inom arkitekturen är att den demokratiska andan kräver nya uttrycksformer och utbyggnad av samhälleliga organ som "betjänar den stora massan av befolkningen". Att uttrycka den demokratiska andan i arkitektur: det är fascinerande. Men Markelius uttalade vision är inte heller oförenlig med Anderssons kritik; han lyfter ju fram att Rosta och andra områden byggdes av demokrater, och kritiserar snarare hur de byggdes. Jag kan inte själv avsluta detta inlägg med någon bergsäker egen åsikt i själva demokratifrågan; om husen som stilarkitektur vet jag däremot vad jag tycker, jag håller helt med Rörby om att Hökarängens centrum ger "ett lika elegant som vänligt intryck", och att det arkitektoniskt är ett "lite blygsamt och oerhört kultiverat område". Som Greider säger om funkisförorterna: "kärleken är arkitektonisk".
