Tidnings-bonanza: London-delen

Förr så rynkade jag på näsan åt kulturdebattörer som refererade till sig själva som "tidningsjunkies". Jag tyckte att begreppet implicerade en nihilistisk hållning, som att vilken tidning som helst (typ en tabloid) skulle vara lika bra som en bra tidning (typ FT), och fokuserade på de ointressanta aspekterna av tidningarna - hantverket snarare än texternas innehåll.

Nu får jag dock krypa till korset till den frågan och medge att jag kanske rent av själv är en "tidningsjunkie", eller åtminstone en ivrig tidningsläsare. Jag fascineras av hantverket i att skapa en egen världsbild, som genomtänkta tidningar gör, av vilka referenspunkter som utgör hållpunkterna, av stilanvisningar, av politisk propagandism, av val av krönikörer som ska sätta "personlig färg" i läsupplevelsen...

När jag är i länder vars språk jag begriper läser jag därför gärna flera inhemska tidningar, för att få en idé om spännvidden. De senaste tre veckorna har jag varit i London och även om jag mest läste FT, Wall Street Journal och International Herald Tribune så provade jag i alla fall också några tidningar som jag inte läst tidigare. Direkt när jag kom till flygplatsen så köpte jag Daily Telegraph, som jag trodde var en kvalitativ konservativ tidning, eftersom man fick en stor flaska vatten med den och jag var törstig. DT visade sig dock vara usel, ultrakonservativt slask visserligen några hack ovanför tabloider i seriositet men ändock för dåligt. Många "invandringskritiska" artiklar, knappt någon kultur. Jag köpte också The Independent och att läsa den efter Daily Telegraph var som ett uppfriskande bad där man blev av med smutsen. Independent var kanske inte så bra egentligen, men normal och inte så slaskig eller konservativ som Telegraph. Längre fram läste jag också samhälls- och kulturtidskrifterna The Spectator (konservativ) och Prospect (socialdemokratisk). Spectator var rätt löjlig, vete fan om den ens var bättre än Neo, och antagligen inte bättre än Axess, medan Prospect delvis var rätt bra, med bland annat en längre artikel av Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau om eurokrisen.

Längre än så kom jag dock inte med utforskningen, men en kompis tipsade mig om youtube-klippet ovan som förklarar Englands sociologiska tidningslandskap på ett underhållande sätt...