Jag tänkte inleda en liten serie reseberättelser här på bloggen från min biltur längs Appalacherna tidigare i somras. Jag och en kamrat gav oss ut på vägarna i jakt på countryns rötter, USA:s sanna ansikte, indianernas ursprung, pickuptruckarnas paradis, och de allra minsta av minimala mikrobryggerier.
Efter att ha plockat ut en beige Chevrolet Impala på flygplatsbiluthyrningen i New York brände vi söderöver längs atlantstränderna i New Jersey mot vårt första stopp i Frederick, Maryland. Där bor nämligen en av den amerikanska countrymusikens kanske mest udda figurer: skivsamlaren Joe Bussard, en drygt sjuttioårig man som åkt land och rike runt i en gammal Ford-pickup och samlat sjuttioåttavarvare i hela sitt liv.
Efter att ha letat oss ut genom Fredericks villaförorter längs grönskande majsfält och gamla kyrkor svängde vi in på Cherry Hill Drive där Joe bor i ett enplanshus som sett bättre dagar. Joe mötte oss på garageuppfarten, hälsade oss varmt välkomna och ledde oss utan onödigt kallprat genom sitt vardagsrum med ett oklart antal katter rakt ner i sitt tempel: källaren där hans i runda slängar tjugofem tusen vinylskivor finns.
"Vad vill ni höra", frågade han, och Kristoffer var snabb med favoriten
Dark was the night, cold was the ground. Och visst hade han den i original från 1927. Det var en väldigt fin upptakt till en session som fortsatte långt in på kvällen, till långt efter att vi båda tröttnat på Joes monomana svada och spattiga sittdans. Efter ännu en i raden av alldeles för långa historier om skivletande längs bortglömda småvägar i Appalacherna på 50-talet lyckades vi äntligen få upp honom och oss själva ur källaren med löftet att bjuda på middag på Barbara Fritchie's Diner.
Men det var inte slut där - vi kom tillbaka morgonen efter för vi ville ju få med oss lite av Joes fantastiska musikskatt. Vi tillbringade ytterligare fem timmar med fragmentariska anekdoter, den ständigt återkommande repliken "You guys are not in a hurry!", knastrande gladjazzinspelningar och en stigande desperation att få lämna Joes inrökta källare. Till slut, efter att också ha noterat geväret som stod lutat mot ett hörn i studion, fick vi äntligen Joe att avsluta den sista kassettkopian och släppa iväg oss upp i solskenet.
Men såhär i efterhand stannar, trots de enerverande inslagen, en fantastisk kulturupplevelse kvar. Inte minst eftersom vi rundade av vårt besök hos Joe Bussard med en lunch på en liten, oansenlig hamburgerjoint med anor från 1940-talet som serverade de minsta och mest delikata hamburgare jag någonsin ätit. Det var en njutning att känna smaken av perfekt stekta stringy onions och med ett halvt öra lyssna till Joes utläggningar om vikten av att Mitt Romney vinner presidentvalet och hur både lasern och transistorn faktiskt inte uppfunnits utan hittats i
Roswell i ett kraschat flygande tefat.
Vi styrde sen ut över fälten, högre upp i bergen längs tomma motorvägar som dallrade i sommarhettan.
"Hank Williams slips som han bar när han dog"
