Vad skulle Uno Åhrén säga?

Flemingsberg. Bild från p1

Jag var sugen på att gå på fotboll igår men det spelades förbluffande få matcher i Göteborg. Skärgården och andra oländiga ställen oräknat hittade jag bara två: en på Heden och en på Länsmansgårdens IP. Jag hade aldrig varit på Länsmansgårdens IP så groundhoppern i mig tilltalades av denna match (Bosna - Surte i division 6). Dessutom var Länsmansgården en lagom cykeltur (ungefär en mil dit) och jag hade ändå hade suttit och researchat socialt engagerad 20-talsmodernistisk arkitektur inför en resa till Berlin och därmed passade det bra att kolla på Erik och Tore Ahlséns kvarteret Mistralen i Biskopsgården, som varit på min att kolla-lista ett tag, just denna dag och kombinera detta med fotbollsmatchen.

 Friskväderstorget i norra Biskopsgården. 8 september 2012

10-12-våningars punkthus intill skogen: Biskopsgården förvillande likt Kortedala eller Bergsjön

bröderna Ahlséns svängda hus på Värmegatan

Passande nog hade idag P1:s Godmorgon, världen! ett inslag om "arkitekturens ansvar": huruvida det är så att den modernistisk-brutalistiska arkitekturen i miljonprogramsförorterna i sig bidrar till de sociala problemen i dessa förorter. Mark Isitt som skriver om arkitektur i Göteborgs-Posten hävdar detta, medan förortsvännen Per Wirtén deltog som företrädare för den andra sidan av debatten, förorternas försvarare.

Det finns en någorlunda stabil vänster-höger-dimension i den svenska debatten om miljonprogramsarkitektur och stadsplanering: vänsterdebattörer som Wirtén tenderar att försvara miljonprogramsarkitekturen, och kritikerna tenderar att vara mer (latte-)liberala. Detta är en intressant paralell till den brittiske debattören Owen Hatherley som både är än mer vänster än t ex Wirtén, och än mer pro-modernistisk. Hatherley har i böcker som Militant Modernism (2009) och A Guide to the New Ruins of Great Britain (2011) gått på korståg mot 1990- och 00-talens "urbana renässans" och talar sig bisarrt nog mest av allt varm för 1960-talets brutalism. Jag citerar ur Will Selfs recension av de två nämnda böckerna i LRB:

Robin Hood Gardens

Hatherley is even more ensorcelled by Alison and Peter Smithson’s béton brut behemoth, Robin Hood Gardens in East London (shown above). For him the Smithsons are the real heroes, and a half-century on he reprises Reyner Banham – with dialectical knobs on – by placing them and their fellow New Brutalists in the creative vanguard of the cultural revolutions of the 1950s and 1960s: ‘If their opponents were Stalinist, Brutalism was Trotskyist: while opposing the practice of the “masters” of “classical” modernism, it supported the original theory in toto and regarded itself as the fulfilment rather than the abolition.’ Elsewhere he is still more millennially utopian. Brutalist architecture was ‘a political aesthetic, an attitude, a weapon, dedicated to the precept that nothing was too good for ordinary people’. The Smithsons’ aim was to create ‘streets in the sky’, gallery access flats that replicated traditional patterns of working-class habitation, but with added glamour. Robin Hood Gardens is, he writes, ‘fortress-like, daringly sculptural, with its gradated concrete gleaming golden in the sun.’

Jag undrar om vänsterns större acceptans för 60-talsmodernismen beror på en ihopblandning -- välgrundad eller ej -- av epokens socialpolitik och bostadspolitik/stadsplanering: att man är positiv till den förstnämnda gör att man per automatik blir mer benägen att vara positiv till den andra. Self hävdar detta i Hatherleys fall; med en avslutande vass kommentar om Hatherleys trotskism kategoriserar han dennes "nostalgi för framtiden":

To long for a social-democratic – or even outright socialist – Britain, with an architecture that would truly serve the commonweal, while also enacting a thrilling and avant-garde urbanism is perfectly laudable. What isn’t so reasonable is a steam-punk retrofitting of the past to create an embolism of what might have been. Hatherley understands the dangers of this ‘nostalgia for the future’, but unfortunately he’s already too far gone in its surging rhythms to pull out.
/.../ he too has mistaken a historical moment – the baggy Butskellism that produced the mass social housing programmes of the 1950s and 1960s – for an eternal condition, but then I suppose it’s only a short step from belief in a permanent revolution to belief in a timeless one.

---
Mark Isitts serie om förortsarkitektur och kriminalitet, Göteborgs-Posten april 2011: 1, 2, 3. Svar av sociologen Sven-Åke Lindgren, sociologen Ove Sernhede, Mattias Hagberg, Cecilia Verdinelli, Per Wirtén.