Laura Nyro gjorde i slutet av 60-talet början av 70-talet fyra skivor som singer-songwriter, pianodominerade historier med sparsamma arrangemang. Men hennes femte skiva är något annat: Gonna Take A Miracle från 1971 gjorde hon tillsammans med soulsångtrion Labelle, en grupp som gick från doo wop i mitten av 60-talet till funk, mest berömt "Lady Marmelade" i mitten av 70-talet. Gonna Take A Miracle är i någon mening en soulskiva, och spelades in i Philadelphia med Phillysoulens främsta producenter Kenny Gamble och Leon Huff. Den består av covers med mest girlgrouplåtar som Nyro lyssnade på när hon växte upp i Bronx på 50- och 60-talen, i lösliga arrangemang med sångarna i fokus. Stämningen rör sig från välarrangerad popmusik till skönt 70-talsflum, med betoning på det senare, och det är det som gör skivan så bra: rörelsen från hits till inspiration, improvisation och stämningar snarare än hitmelodier.
Den mycket begåvade sångaren och kompositören Laura Mvula släppte nyligen sin debutskiva "Sing to the Moon". Musiken på skivan har stor spännvidd och visar på influenser av 60-tals-soul, jazz, gospel, och r'n'b. Mvula bedriver dock långt ifrån en museal verksamhet, utan använder denna stora palett av influenser för att skapa musik som känns väldigt modern, och som med avstamp i traditionen tar klivet ut i den öppna rymden med stora, djärva steg. Med utbildning inom klassisk komposition är det kanske inte så konstigt att hennes palett är ovanligt stor.
Skivan innehåller många starka spår, men den låt som jag har fastnat mest för är "Is there anybody out there?", som har gjort mig på osedvanligt gott humör de senaste dagarna.
Låten inleds med en ensam kontrabas som spelar en ren kvint med en rytm som för tankarna till traditionell folkmusik och spelmansstämmor. Men istället för fiol och dragspel är det Mvulas röst som strax därpå gör entré. Det är en stark men beslöjad röst, som på ett enastående vackert sätt formulerar en sinnrik melodi som rör sig elastiskt runt den öppna kvinten. Det är oerhört vackert, och produktionen (inte minst reverbet) är fantastiskt lyxig.Från denna intima öppning förändras landskapet dramatiskt i nästa del, när Lauras röst (nu dubbad) kommer mycket närmare, och plötsligt ackompanjeras av orkester, med harpa, flöjt och fioler i förgrunden. Denna växelverkan mellan den lilla och den stora världen upprepas, innan refrängen kommer. I refrängen stakas en ny riktning ut genom en ackordföljd som inleds skenbart enkelt, men som med hjälp av ett storslaget arrangemang leder in i icke-diatoniska utsvävningar. Texten är närmast desperat, men med en resignation som förstärker dramatiken, och den är framförd på ett sätt som får mig att rysa i hela kroppen. Genom hela låten får vi som lyssnar ta del av dessa kontraster och sammanfattningsvis är detta bland det bästa jag har hört i år.
Här är videon från det första live-framförandet av "Is there anybody out there?":
Gammal är äldst, och bara ett och ett halvt år efter senaste Sverige-besöket är Steve Earle aktuell med ny skiva och turné. Han kommer till Sverige i juni och besöker då Malmö, Göteborg och Stockholm. Att döma av den nya musikvideon har hans sociala patos inte minskat påtagligt sedan senast:
Ingen har väl kunnat undgå att den amerikanska ölen Pabst Blue Ribbon (PBR) finns att köpa på Systembolaget sedan en tid tillbaka.
PBR har många år på nacken och valdes år 1893 till Amerikas bästa öl. Försäljningen peakade på 1970-talet med 18 miljoner sålda tunnor, ett antal som vid millenieskiftet hade sjunkit till under 1 miljon tunnor, ett mer än 90-procentigt försäljningsfall.
In trädde så hipstern.
Under nollnolltalet har PBR successivt kommit att bli den amerikanska urbana bemedlade alternativkulturens öl, med en efterföljande försäljningssuccé. PBR självt vill inte fullt ut kännas vid detta faktum, eftersom man tror att det riskerar att underminera märkets klassiska status. Trots detta kan man på PBR:s hemsida hitta bilder inskickade av användare som visar "Pabst-drickare i tjugo-nånting-åldern klädda i alternativt mode". Man sponsrar också "indiemusik, lokala företag, föreningar för ansiktsbehåring, post-college-sport, sunkhak och radioprogram". En tydlig hipsterprofil alltså.
Jag vill nu lansera idén att Sollentunaölet Anderssons snart kommer claima titeln som ett svenskt PBR. Det har visserligen bara funnits sedan 1996 men är billigt (8:30 per flaska), relativt profillöst, kan gillas av alla med sin helt generiska lagersmak, och håller sig på rätt sida om fulölsgränsen, eller som vi på LiL sa när vi testade det: "för att vara billig lager: riktigt bra" och "smakar midsommarfest och hopplös tonårskärlek".
Jag gillar också hur företaget presenterar sin öl. Anderssons är "lika folklig som lättdrucken", menar de. Så här säger grundaren själv: " - Det skulle vara ett öl som passar alla. Lätt att dricka och smaka gott. Det ska vara kvalitet och jag ska kunna vara stolt över mitt öl." Signerat Mats Anderssons (sic). Någon däremot? Trodde inte det.
Jag vågar förutspå att vi redan i sommar kommer att se Anderssons i händerna på de fjäderbeklädda (jo, de kommer att finnas med i sommar också) anemiska unga fashionistas som i sina korta kostymbyxor, kepsar och färgglada sweatshirts kommer att befolka varma sommarklippor runtom Södermalm. Så bli inte förvånad om det är en brun Anderssonsflaska du snubblar över på skogsfesten i sommar. Jag hittar bara nedanstående bild på Anderssonsdrickare i aktion (från Instagram!), och den säger väl inte helt emot teorin i alla fall, även om lite vatten kanske måste flyta under bron först.
Och för de som undrar: nej, vi har inte spons från Anderssons (ännu! @Mats Anderssons)
Ironins definitiva genombrott på 1990-talet har satt ramarna för nästan all svensk underhållning som har skapats sedan dess. Dessutom upplevs mycket av det som har gjorts innan dess lätt som daterat och oskyldigt. Det är en förbannelse och en välsignelse, för även om ironin är ett verktyg som genomsyrar mycket av det jag säger och gör, och som jag inte skulle vilja vara utan, kan det ibland bli tröttsamt att aldrig få ta saker helt på allvar. Kanske är det så Tommy Nilsson tänker när han nu byter artistnamn till Black. (Och ja, i och med detta har jag tydligen sorterat in herr Nilsson under facket "underhållning" snarare än "kultur".) Det är ett fantastiskt besked, men det är så fantastiskt att det är svårt att veta hur en skall reagera. Skratta? Gråta? Lyssna? Stänga av? Är det ett hedervärt försök att skapa något stort, eller bara ett ofrivilligt komiskt försök från en artist på dekis att blåsa liv i karriären? Tommy har tidigare givit oss stor ofrivillig komik i och med låten "Vill du ha sex med mig", vilket gör att det senare alternativet tyvärr ligger närmare till hands.
"Får jag komma in när du öppnar dig som en vildros?"
...
Läs hela artikeln i Aftonbladet här, och den officiella pressreleasen här.
På twitter skriver Black själv "To follow your hart [sic] is a state of mind" och "Har ni varit med om den fantastiska känslan att bara släppa taget"
... UPPDATERING: Ja, jo, det var ett PR-trick från ett choklad-företag. Naturligtvis borde jag ha anat det, män som sjunger om vildrosor är naturligtvis benägna att göra precis vad som helst - inklusive att sälja ut hela sitt namn och sin karriär. Det var dock en svindlande tanke, och en härlig tid.
Som skildring av kärlek är Richard Wagners opera Tristan och Isolde ointressant, som sublimerat uttryck av kärlek är den fenomenalt, sublimt bra. Handlingen är ointressant: kungarikena Irland och Cornwall har varit i krig, Cornwall har vunnit och den corniske kungen Marke tar den irländska prinsessan Isolde som krigsbyte. Hon ska fraktas över till Cornwall av Markes högra hand Tristan. När Isolde ska ta livet av sig och Tristan medelst en förgiftad dryck så ger hennes kammarjungfru Brangäne istället de två en kärleksdryck, och Tristan och Isolde blir vansinnigt förälskade. Kärleken är omöjlig och det slutar med kärleksdöd. Det är en historia som med variationer berättats hundra tusen gånger, och fullständigt trivial och ointressant.
Men musiken! MUSIKEN! Den banala ramhandlingen har Wagner fyllt med fullständigt sublim musik, som gestaltar den oändliga, gränslösa kärleken, som oavsett yttre omständigheter är så mycket större än de kärl (Tristan och Isolde i detta fallet) i vilken den ska rymmas. Akt 2 är bland det bästa jag någonsin varit med om i kulturväg, när Tristan och Isolde befinner sig i skogen på natten för ett kärleksmöte -- skogen, natten, bortom kung Markes vakande ögon; Wagner laborerar här med väldigt enkla dikotomier mellan natur och samhälle, natt och dag, subjekt och objekt (Tristan du, ich Isolde), liv och död. För det handlar inte om ett försök till sofistikerad skildring av någon slags handling, utan om en gestaltning av sinnestillstånd. Aldrig har väl den absurda konstform som är operan, allkonstverket, utnyttjats till större effekt än i Tristans akt 2. Musikologen Wilfred Mellers skriver, och här är så många bra ord med:
”en trånad efter på en gång sinnenas tillfredsställelse
och deras utslocknande. Mot slutet av den cykel som började med
renässansen tar Wagner upp detta stoff och genomsyrar det i sin heta,
lidelsemättade kromatiska harmonik med femhundra års laddning av
medvetande, sinnlighet, sviken längtan och skuldkänslor, med det
medvetande som fanns latent i trubadurpoesin, ehuru det då inte kunde
uttryckas.”
Jag såg nyligen Jonas Gardells hyllade tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är en bra tv-serie, där den överlägset största behållningen är modet. Det må vara att trivialisera många människors svåra lidanden, men det jag tar med mig är att jag vill möta våren och sommaren klädd som en 80-tals-bög. Inte som en gå-på-klubb-och-löpa-hela-linan-ut-80-tals-bög, utan snarare gå-ut-på-stan-och-ta-en-öl-80-tals-bög. Kom stentvättade jeans, kom oversize-t-shirts med gråa och turkosa ränder, kom grällt mönstrade stickade tröjor. Paul, spelad av Simon J Berger, är en minnesvärd karaktär från serien, och såsom varande alfa-hanne-bög sportar han ett mycket inspirerande androgynt mode med stort fokus på detaljerna.
Här firas det jul med påfågel-örhänge, konstnärligt halsband, vit t-shirt och spräcklig kavaj.
Guldring, guldörhänge, randig pyjamas (uppknäppt hela vägen) och gigantisk boa.
Tre sorters halsband, fjäder-örhänge, röd kråsskjorta och svart scarf.
"”Stöd de strejkande i Kiruna” och ett postnummer stod på affischen. Det fanns ingen avsändare och ingen företagslogga. Affischen tillhörde en gång min pappa som var aktiv socialist och året var 1969 då han, socionomen, gick runt i Stockholm iklädd italienska kostymer och uppmanade folk till solidaritet med strejkande gruvarbetare i Kiruna. På den tiden ansågs det normalt att sympatisera och stötta
människor utanför sin egen samhällsgrupp trots att det inte nödvändigtvis gagnade en ekonomiskt. Solidariteten i sig hade ett värde och eftersom målet var ett jämställt samhälle var det självklart att stötta dem som hade det svårast.
Idag 43 år senare sitter jag här i min förbannade bostadsrätt, som jag inte ens vill ha, med tusen idéer om hur vi ska kunna göra världen bättre och en alldeles färdig soloskiva.
Jag ville skriva kampsånger som uppmanar till solidaritet och vi-känsla, men det gick inte, året är inte 1969 och det är andra kamper än gruvarbetarnas som utkämpas.
Det finns inte längre ett tydligt vi och dom. Idag är den största fienden mitt ibland oss och den heter intolerans och fördom.
Så istället kom skivan att handla om det som binder oss samman, nämligen längtan efter gemenskap och de avkall vi tvingas göra för att uppnå den. Men också rädslan för att bli utesluten ur den och längtan efter att någon kravlöst bara accepterar en för den man är och säger välkommen in."
http://hornstullstrand.se/2012/11/maria-eriksson/
Goran Kajfes -- ”Sand boogie”
Beach House -- ”Wishes”
Christopher Owens --”Here we go”; riktigt bra, hela skivan
Lalla Hansson -- ”Enstaka spår”; stabbig countryrock med sax, mittemellan tidiga Magnus Lindberg och Hasse Kvinnaböske Hole -- ”Heaven tonight”; västkustrock när den är som radiohittigast Agneta Fältskog -- ”Är du som han?”; elegant, svängig pop och en riktig hit Laura Nyro -- ”You make me feel like a natural woman” (live); sången!
1933 skrev Jerome Kern och Otto Harbach låten "Smoke Gets in Your Eyes" till musikalen Roberta. Låten fick vingar och har spelats in av alla från Cannonball Adderley till Cher, från Serge Gainsbourg till Grateful Dead-Jerry Garcia och Judy Garland, från västkustrockaren JD Souther till Barbara Streisand. Den mest kända versionen är doo-wopgruppen The Platters från 1958. Pilotavsnittet av tv-serien Mad Men hette just "Smoke Gets in Your Eyes", The Wire-mannen David Simons deckare Homocide: Life on the Street hade också ett avsnitt med samma namn, Holden Caufield i JD Salingers generationsroman Catcher in the Rye lyssnar på låten, och den förekommer i filmer så olika som Rainer Werner Fassbinders Petra von Kants bittra tårar och George Lucas Sista natten med gänget. Kern-Harbachs låt har med andra ord gjort ett rejält avtryck i popkulturen. Men jag undrar om något förekommande är så mäktigt och fantastiskt bra som Roxy Music-mannen Bryan Ferrys version från 1974 och coverplattan Another Time, Another Place. Croonern Ferry skruvar upp allting till max i denna version med en sånginsats som riskerar mycket och vinner allt, och ett rikt komp med massa stråkar och blås, inklusive ett magiskt saxsolo.
Saxsolot är lysande inte bara i sig, utan också hur det spelar en roll i låtens dramaturgi. Denna är enkel, en klassiker: först älskar huvudpersonen och är lycklig, sedan kraschar kärleken och hen är olycklig, men sällan har den berättats så elegant som här. Metaforen i titeln är nyckeln: i andra versen förklarar protagonistens vänner att alla som älskar är blinda, eftersom när hjärtat brinner "smoke gets in your eyes". Han vill inte höra någon sådan cynism utan skrattar bort det, men förstås går allt åt helvete ändå. Därför i sista versen, efter saxsolot: "tears I cannot hide / so I smile and say / 'When a lovely flame dies / smoke gets in your eyes'". Kärleksskildringar i populärmusik är ett fält med hård konkurrens, och jag vill lyfta på hatten åt textförfattaren Harbachs underbart eleganta ekonomi att lyckas med i en låt på under tre minuter använda samma bild -- rök i ögonen -- både för lyckofasen och olyckofasen. Det är en precision och sparsamhet med orden som är få poptexter förunnad.
De prickiga tröjorna har fått ett uppsving de senaste åren, något som jag välkomnar eftersom jag såg Shutter Island som var en rätt trist film men hade några fantastiska prickiga 40-talskavajer som prydde framför allt Mark Ruffalo. När jag nu kollar på Seinfeld säsong 1 hittar jag en kavaj som kan konkurrera med Ruffalos. Som så ofta -- George collegetröjor, baseballjackor och jeans -- är Seinfeld en modeinspiration!
Apropå avd. begåvade vänner så är dagens videosläpp-tips från den likaledes fantastiska Julia Spada och hennes samarbetspartner Saturday, Monday. Med det så tar vi helg!
gubbrock, hedfeeling, ethos, öl, tallar, folket som bygger landet, husmanskost, "Fearless Heart", sandstränder, sunkhak, jazz, Saab, Van Morrison-andlighet och ljudet av regn som smattrar mot ett altantak en julinatt.
