Det var med, som tidigare nämnt här på LIL, väldigt högt ställda förväntningar jag tog mig an Midlakes tredje fullängdare "The Courage of Others". Föregångaren "Trials of Van Occupanther" är i mitt tycke 00-talets bästa platta och i intervjuer inför detta skivsläpp har bandledaren Tim Smith nämnt spännande influenser som Fairport Convention och Sandy Denny.
Det är inte utan vånda som Texas-bandet lyckades slutföra detta album, för drygt ett år sedan kasserades allt material som spelats in och bandet började på ny kula. Att det är ett noggrann och välgjord skiva råder det inga som helst tvivel om - och det är verkligen imponerande hur lite ambivalensen inför uppföljningen av 2006 års skivsuccé har påverkat slutresultatet. Det låter solitt, helgjutet och väldigt självklart.
"The Courage of Others" är inte en insmickrande skiva. Den är inte gjord för publikens skull, söker aldrig din bekräftelse och även om Midlake har lyckats hamna märkligt rätt i tiden med sin skäggiga och stämsångstäta musik är det så långt ifrån "hippt" man kan komma. Istället drivs bandet av en slags inre nödvändighet, av längtan efter det enkla och ursprungliga livet förr i tiden. Och då talar vi inte om 1960-talet, utan snarare 1860-talet.
Med väldigt höga förväntningar är det lätt att bli besviken, och jag jublade inte högt första gången jag lyssnade igenom "The Courage of Others". Det är en av vemod präglad samling låtar där Tim Smith genomgående sjunger med en ibland nästan irriterande sorgsen likgiltighet. Det finns ingenting som skriker efter uppmärksamhet, inget som är gjort för att skapa rubriker eller ens uppskattning. "I just want to be left to my own ways" är en kännetecknande textrad från skivan som helhet.
Samtidigt som det finns en kärv ton som präglar skivan och omedelbara låtar i stil med "Roscoe" och "Head Home" från förra skivan lyser med sin frånvaro finns det en innerlighet och tyngd som långsamt har krupit in under mitt skinn. Efter flera genomlyssningar börjar en gitarrpassage, ett flöjtsolo, eller ett trumfill pocka på uppmärksamhet och utan att jag riktigt vet hur det har gått till befinner jag mig i Midlakes värld där poetiska textrader som "ancient light through these woods" räddar min dag.
Trots bristen på "hits" och den uppenbart trubbiga oviljan att göra det förväntade lyckas "The Courage of Others" träffa helt rätt och eftersom skivan är så otroligt välgjord in i minsta detalj finns det stor chans att den kommer hålla lika länge som föregångaren, Det finns inte ett gitarrljud som inte är perfekt, inte en dålig textrad, inte något som inte håller en djupare granskning. Fortfarande, efter en månads lyssnande, växer skivan vid varje lyssning och det finns ingenting som tyder på att den utvecklingen håller på att stagnera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar