Favoritlåtar just nu

Los Angeles-kullar

Jackie DeShannon, "Laurel Canyon" (från skivan Laurel Canyon, 1968)
Stora fills, call and response-körer, rivigt piano - den här låten har det mesta. Svängig rock från Laurel Canyon, det område där förutom DeShannon också Jackson Browne, Byrds, Graham Nash, Canned Heat, Joni Mitchell med flera bodde i slutet av 60-talet. Skivan har flera fantastiska låtar, som "Bitter Honey" och "L.A.".


Kathleen Edwards, "I Make the Dough, You Get the Glory" (från skivan Asking for Flowers, 2008)
Den här låten har på något sätt blivit min musikaliska "comfort zone", en motsvarighet till min mest bekväma rödblårutiga skjorta. Steel guitar-intro, lunktempo, text som namedroppar såväl John Fogerty som gamle hockeyspelaren Marty McSorley... Känns tryggt!

Ludwig Bell, "800 meter" (från skivan Jag har försökt förklara, 2010)
När min lillasyster först spelade den här skivan för mig sa jag: det här låter som alla andra svenska manliga solopopartister. Mer välformulerad var den recensent som sa: Bell är en i raden av de som försöker göra Jakob Hellmans andra skiva. Men bra är det.


Nanci Griffith, "Speed of the Sound of Loneliness" (från skivan Other Voices, Other Rooms, 1993)
Stämningssynthar galore i en mäktig countryballad där stämningssyntharna möter steel och akustiskt plock... Ingen har sagt att detta inte är 90-tal. Låten skrevs av John Prine, som Max nämnde i sitt inlägg häromdagen.

Tom Russell & Gretchen Peters, "Prairie Melancholy" (från skivan One to the Heart, One to the Head, 2009)
Ännu en mäktig countryballad, denna gång dessutom med prärieromantik.



Hüsker Du, "These Important Years" (från skivan Warehouse: Songs and Stories, 1987)
Funkar på något sätt som en pendang till "I Make the Dough, You Get the Glory" - den är comfort zone på så sätt att Hüsker Du är ett band som jag lyssnat på länge och vars hela aura - originell indierock från 80-talet - jag gillar, men samtidigt är det en väldigt deppig låt -

"Well, you get up every morning
And you see, it's still the same
All the floors and all the walls
And all the rest remains
Nothing changes fast enough
The hurry, worry days
It makes you want to give it up
And drift into a haze /.../
These are your important years
You'd better make them last"

Emo när den är som bäst.