Efter att ha läst en intervju med Per Gessle runt 1995 där han listade the Beatles skiva "Rubber Soul" som den skiva han lyssnade mest på just nu blev världen aldrig den samma för mig.
Det låter kanske dramatiskt men det är faktiskt sant. Jag hade innan dess försökt lyssna på Sgt Pepper utan att riktigt fatta grejen, men med Gessles ord i ryggen insåg jag plötsligt hur fruktansvärt bra the Beatles var. Rubber Soul blev inkörsporten till alla andra Beatles-plattor, som ledde till plöjandet av en hel del Beatles-biografier, som i sin tur ledde till upptäckandet av en hel rad andra grupper från 1960-talet. Inom ett halvår hade hela min musiksmak utvecklats och förändrats.
Det finns mycket som gör att just the Beatles är så mytomspunna och för mig har ett skimmer av magi kring sig. De började som ett vanligt arbetarklass-band (mer eller mindre), jobbade stenhårt under många år, slog sedan igenom med dunder och brak och från positionen som världens kanske mest populära band började bandet förändra och utveckla popmusiken på ett sätt som knappast någon annan artist gjort varken för eller senare. Att bandet bara spelade in skivor under sju års tid är svårt att greppa, men det faktum att de aldrig kom på dekis och gjorde dåliga skivor bidrar också till myten, liksom det oerhört tragiska mordet på John Lennon.
Nu har åren gått och jag har hunnit lyssna på mängder av musik och utveckla min musiksmak flera varv till (Ulf Lundell - det trodde jag aldrig!) men fortfarande kan jag märka att the Beatles i min värld är det allra största bandet. Det blev tydligt exempelvis när jag i veckan såg rapporter om att man nu för första gången har släppt Beatles musik för nedladdning på iTunes. Jag blir faktiskt lite rörd när jag ser klipp med Lennon/McCartney och grabbarna i kulturnytt på SVT. Det känns stort på något sätt, lite som att något gudomligt plötsligt visar sig i en annars helt ordinär miljö. På samma sätt minns jag att det kändes när voxpop visade videon till "Hey Bulldog" - en känsla av overklighet blandat med respekt av ett slag man sällan känner nuförtiden.
Kanske är jag numera för gammal för idoldyrkan, men jag kommer alltid att bli lite knäsvag när jag hör John Lennon sjunga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar