Crazy Heart

För en tid sedan såg jag den mycket uppmärksammade filmen Crazy Heart, med Jeff Bridges och Maggie Gyllenhaal (en av mina favoriter) i hudrollerna. Även om jag tycker mycket om klyschor började jag ana oråd när jag läste baksidetexten:

"Den avdankade countrystjärnan Bad Blake spelade en gång på de stora arenorna men hans talang har genom åren falnat i samma takt som whiskeykonsumtionen ökat och nu försörjer han sig genom att spela på vägkrogar och motell. Räddningen kommer genom ett möte med den unga journalisten Jean. Sakta börjar Bad hitta vägen tillbaka från avgrunden och till ett nytt liv."

Det som lätt kan verka som en nästan pinsamt klichéartad historia visade sig vara en riktigt fin och hjärtlig film. Det jag tyckte mest om, förutom den mycket njutbara musiken, var hur snyggt man undvek alla de vanligaste pekpinnarna i beskrivningen av en alkoholist. Bad Blake är en djupt tragisk person men man förstod honom och hur han hade hamnat där han gjorde, och han visade prov på både mycket sympatiska drag mitt i all misär. Att med en så stor gråskala mellan "gott och ont" måla ett porträtt av en äldre alkoholiserad mans kärleksaffär med en mycket yngre kvinna visar prov på god fingertoppskänsla. Man känner sympati och förståelse för alla inblandade karaktärer trots de brister de uppvisar.


Förutom fint skådespeleri och manus bjuds man också på mycket fint mode, jeans och skägg i alla upptänkliga former. Efter att jag såg den här filmen har jag tagit steget och vågat bära jeansjacka med jeansskjorta nedstoppad i jeans - helt tack vare Jeff Bridges välklädda karaktär.