Vinterdvala på bloggen som sagt, och den hugade läsekretsen får nog vänja sig vid ett fortsatt ojämnt uppdateringsflöde då det händer mycket i de olika skribenternas liv på olika håll och kanter. Själv har jag varit fullt sysselsatt med att släppa skiva med Hi Hank! och diverse annat. Jag har dock även lyckats konsumera en god portion kultur och hoppas att kunna dela med mig lite av denna här på bloggen framöver.
Jag såg till exempel den hyllade filmen "Winter's Bone" i veckan. En mycket bra film! 17-åriga Ree Dolly får ensam ta hand om sin sjuka mor och sina två yngre syskon när fadern amfetaminkokaren försvinner spårlöst. Dessutom sätter fadern huset i pant och hela familjen riskerar att hamna på gatan om han inte dyker upp.
Jag är väldigt förtjust i den här typen av långsamma dramer som utspelar sig på den amerikanska landsbygden. Musiken är förvisso inte särskilt framträdande men består av grymt bra country och skådespeleriet är lysande. Regissören Debra Granik hade kunnat göra det här till en snyftare men istället berättar hon koncentrerat och sakligt vilket bidrar till en väldigt stark känsla av autencitet. Sedan Twin Peaks är jag så himla fascinerad av det amerikanska landsortsmodet, ofta är det en ren fröjd för ögat. Eller vad sägs om följande smakprov:
Jennifer Lawrence som Ree Dolly. Stickad mössa, trasiga jeans, fotriktiga skor.
John Hawkes som Teardrop. Rutig skjorta, smutsig jeansjacka med krage, helskägg, trasig blick och en stor portion inskränkthet
Dale Dickey som Merab. Huvtröja med motiv, rejäl vinterjacka, fårskinnsmössa, sammanbiten och stenhård attityd
Carole King, "Where You Lead" (1970) Introt! Ouch vad gött det är - elpiano - gitarrlick - samspelet. Mycket The Band/1970-känsla över det, och det är ju därför man gillar musik från de åren så mycket. Också inledningsmusik till en av mina favoritserier, Gilmore Girls, men då i en nyinspelning utan det göttiga introt.
Kirsty MacColl: "There's a Guy Down at the Chip Shop Swears He's Elvis" (1981) Jag har sagt det förr och jag säger det igen: klinkpiano! Svängig dansbandsrock när den är som bäst - Elisabeth Andreassen gjorde också en dansbandscover redan 1981, "Killen nere på Konsum svär att han är Elvis". Jag har en best-of med MacColl och alla låtar är bra - hon var en grym låtskrivare.
Alicia Keys, "Doesn't Mean Anything" (2009) Är det fel av mig att associera till Jackson Browne här? Pianorockballad med en grym sångare.
Tim Buckley, "Move With Me" (1972) Mer tungt svängig rock från tidigt 70-tal: detta är när den tidigare finstämde folkisen Buckley smutsat ner sig och gör en skiva med boogierock som låter som att han vill göra en uppföljare till Exile on Main Street: texten om att ragga på en "meat tavern" (köttmarknad?), den dryga rösten, det svängiga pianot, doakörerna, brölsaxen..
Albert King: tung gubbe
Albert King, "California" (1970) Jag tror att jag börjat gilla blues...
Nick Lowe, "Ragin' Eyes" (1983) Varför har jag inte lyssnat på Nick Lowe tidigare?!? My bad. För det känns nästan självklart att jag ska gilla en brittisk pubrockare som gillar country (han var gift med Carlene Carter!) och starka melodier...
Beth Orton, "Shopping Trolley" (2006) Skivan Comfort of Strangers är ruskigt bra och detta är en indierockhit av format!
Emmylou Harris var hard country i början av 80-talet
Truckercountry! En Hank Snow-låt från 1950 som Harris med ett hot pickin' band river av i en liveversion som släpptes som singel 1983. Inga märkvärdigheter, inget originellt, men riktigt bra standardcountry, och med ett kompband som inte bara hade världens bästa namn - The Hot Band - utan också var äckligt bra. (Elvis har också gjort en cover på "I'm Movin' On", 1969, en rätt cool en med en massa steel och körer.)
Barbara Keiths självbetitlade skiva från 1972
Barbara Keith, "Detroit or Buffalo" (1972) Den musikhistoriska perioden 1970-75: the gift that keeps on giving. Bara avsnittet med ett kort trumfill som mynnar ut i ett slide-solo vid 3:17 är nog för att få mig att gråta av lycka.
Alla utom Sara, som är skriven och sjungs av Stevie Nicks, är skrivna av Christine McVie. Om jag skulle göra listan längre skulle det först vara med McVie-låtar - "Over My Head", "You Make Loving Fun", "Never Make Me Cry". Sen skulle "Go Your Own Way" (av Lindsay Buckingham) och "Storms" (av Nicks) komma in. Annars kan jag ofta tycka att Buckinghams låtar är för struttiga, och ibland, som med titellåten från Tusk, helt olidliga, och Nicks-låtar inte melodiska nog. McVies låtar är det motsatta: starka melodier nästan anspråkslöst framförda.
McVie har också gjort två soloskivor, Christine McVie (1984) och In the Meantime (2004) och dem, framför allt den första, kan jag verkligen rekommendera för fans av diskret, innerlig och melodiös pop. Lyssna föreslagsvis på "You Are" eller "So Excited" - fantastiska låtar!
Det är lite vinterdvala här på LiL just nu, men som en påminnelse om sommaren hittar jag det här. Som skäggig friluftsman med starka 70-talsvurmar kan jag ju inte låta bli att gå igång på detta. Finaste bilderna på år och dar.
gubbrock, hedfeeling, ethos, öl, tallar, folket som bygger landet, husmanskost, "Fearless Heart", sandstränder, sunkhak, jazz, Saab, Van Morrison-andlighet och ljudet av regn som smattrar mot ett altantak en julinatt.
Jennifer Lawrence som Ree Dolly. Stickad mössa, trasiga jeans, fotriktiga skor.
John Hawkes som Teardrop. Rutig skjorta, smutsig jeansjacka med krage,
