Guilty pleasures, #3: Volbeat

"Den brylkrämade frontfiguren Michael Poulsen berättar stolt att hans band Volbeat just knuffade ner Robyn från förstaplatsen på den svenska albumlistan. Ett fullsatt Hovet jublar. Det känns symboliskt. Hur stor Robyn än blir, hur bra koll vi svenskar än tror oss ha på electro och balla klubbhybrider, är vi innerst inne en nation av raggare.

Om ett band lyckas förena den rörelsens ölmagade femtiotalsromantik med den lika folkliga hårdrocken har de funnit nyckeln till många svenska hjärtan. Det underlättar att Volbeat fyller låtarna med den sortens 'whööö-hööö'-körer som de flesta människor börjar skråla efter en halv dunk hembränt.

Likt klädkedjor som JC och Carlings har Volbeat också lyckats exploatera, och svenni­fiera, den tidigare sympatiskt underjordiska rockabillykulturen – raggarnas snobbigare kusiner. Danskarna får tatueringar, turn­ups och Elvislugg – attribut som många betraktar som odödliga – att plötsligt bli töntiga."

Fredrik Strage recenserar Volbeat i DN 11 oktober 2010



Jag gillar Volbeats schlager-melodiösa brölrock, som verkar falla i hårdrock-facket - de spelar på Metaltown-festivalen i Göteborg, till exempel - men antagligen mer på grund av att hårdrockare gillar Volbeat också, än för att Volbeat i sig är hårdrock. Det finns, som Fredrik Strage konstaterar i recensionen som citeras ovan, en underström av trallpunk i deras musik och det gillar jag förstås, men framför allt är det nån slags rockabillyromantisk hårdare rock med en "ful" mansröst, en brölare åt James Hetfields håll men utan tyngden.

Och det är just brölet jag är intresserad av här: det känns som en väldigt viktig beståndsdel i att göra Volbeat till "låg" musik. Jag har ingen förklaring till varför det är så men jag tror att det finns nån slags Susan Faludisk förklaring om manlighet och kulturellt kapital att göra där.

I alla fall så har Volbeat gjort många grymma låtar!