Den torra jorden, den varma vinden

Det känns sorgligt att det snart är över. Min tid på gården Hort de Gloria i Sella, Spanien närmar sig nu dryga tre veckor. Om två dagar kommer jag lämna det här enkla livet bakom mig. Jag kommer lämna olivträden, lämna människorna som tagit så väl hand om mig, lämna vattenhämtningen ur den djupa brunnen, lämna eftermiddagarna i solen på terrakottaplattorna vid vattenmagasinet, lämna kvällssolen som värmer bergen och färgar dem apelsinorange, lämna de snälla svarta hundarna som springer lösa över nejden och skäller om nätterna.

Jag har förlorat mycket sömn till drömmar, sjöng The Roots i mina lurar när jag tog förortståget hit från Alicante. Min vistelse här är kanske ett svar på en dröm jag haft länge. Jag har gett efter för en längtan efter det enkla, efter att andas medelhavsluft, efter att sitta i skuggen under pinjeträden och läsa och att låta dagarna få gå lite mer utan plan och riktning.

Den första morgonen går jag ut när det fortfarande är kallt och fuktigt i luften efter natten. Medan solen kastar sina första strålar över bergen i väster begraver jag fingrarna djupt i den rostbruna spanska jorden. Morernas övervuxna odlingsterasser klättrar uppför sluttningarna och försvinner in i pinjeskogarna. Olivträden står överallt runt om mig i sin tusenåriga tystnad. Enstaka hundskall nere i dalen är det enda som bryter stillheten.

 Jag har arbetat här mot mat och husrum tillsammans med en eller två andra frivilligarbetare. Det är oftast inte särskilt betungande sysslor vi har utfört - matlagning, disk, städning. Emellanåt har vi sysslat med tyngre saker, som att städa ur gamla förråd eller hyvla virke. Allt har vi utfört tillsammans, våra arbetsgivare inkluderade. Alla bidrar med det de kan under dagen och i den mån det behövs, och alla förser sig med mat och vila efter behov.

Det finns något besjälat i det här landskapet. Kanske beror det på den uråldriga odlingskulturen och de spår den satt i det. Kanske kommer det sig av att naturen här är både så karg och så livskraftig. Eller så är det bara glädjen att få arbeta och vistas här tillsammans med likasinnade. Men under vissa av pauserna från mitt arbete i köket i det stora huset, när jag sätter mig under den stora pinjen utanför och ljumma vindbyar drar fram längs bergssidorna och genom dalgången nedanför, då drabbas jag av en känsla av total, allomfattande närvaro. I mitt ateistiska sinne kan jag då trots allt inte låta bli att tänka: kanske är det så här Gud känns.

Andra gånger ligger jag i solen utanför vårt lilla hus, på gräset under olivträdet. Genom tyget på kepsen jag lagt över ansiktet skimrar solen som en vit het skiva. Skogen på andra sidan ravinen dallrar grön och svart i värmen. I mina lurar: Crosby Stills and Nash, Guinevere - en låt jag av någon anledning inte kan få nog av här. Sneglar under skärmen mot de blå och lila blommorna på terassen som lapar i sig av solskenet. Sedan tar jag promenader längs kanten av ägorna där de uppodlade avsatserna övergår i stup ner mot floden på dalens botten. Det känns som om tiden stannar upp här mellan bergen. Som om mitt liv de senaste veckorna befunnit sig i en drömlik inbromsning där det invandas konturer blir suddiga och flyter ut i ett töcken av damm och sol. Jag känner mig hemma här, här finns en liten del av världen som vill mig väl.

 Jag kommer att bära den här platsen och dess människor med mig.